Trångt bland valstugorna i höst

Aftonbladet rapporterar att hela 38 partier registrera sitt namn hos Valmyndigheten inför riksdagsvalet i höst. I dag är det sista dagen att göra detta. För att registrera en partibeteckning krävs en lista med 1500 personer som signerat med namn och personnummer. Här är alla partier som hittills registrerat sina namn för att ställa upp i riksdagsvalet: Allians för Sverige *) Allianspartiet Arbetarepartiet Socialdemokraterna Centerpartiet Det nya partiet (d) Direktdemokraterna Enhet Europeiska Arbetarpartiet - EAP Feministiskt initiativ Folkdemokraterna Folkpartiet liberalerna Högerpartiet de konservativa Junilistan Kommunistiska Partiet Kristdemokraterna Miljöpartiet de gröna Moderata Samlingspartiet Nationaldemokraterna Nordisk Union Norrbottenspartiet Ny Framtid Ny Demokrati Partiet för naturens lag Partiet.se Piratpartiet Rikshushållarna Rättvisepartiet Socialisterna SPI - Sveriges pensionärers intresseparti Sjöbopartiet Skattereformisterna Skånepartiet Sociala Partiet Socialistiska Partiet Strandskyddspartiet Sverigedemokraterna Sveriges GrannskapsParti - Svenska Folkets Vilja Vänsterdemokraterna Vänsterpartiet *) Det är egentligen inte de borgerliga partierna som registrerar denna partibeteckning. Det gjorde i stället nyhetssajten realtid.se, som sedan har gett bort registreringen till folkpartiet.

En märklig känsla av vemod

På väg till jobbet i morse passerade jag platsen där Olof Palme sköts till döds för 20 år sedan. Där låg redan några blommor. Det lär bli fler under dagen. Då, för 20 år sedan, var jag 14 och nybliven SSU:are. Jag hade ingen egentlig relation till Palme mer än att jag förstås hade sett honom på tv och i tidningarna, samt förstått att han var en person som väckte starka känslor hos många människor. Själva mordnatten den 28 februari så var jag på en lägerskola för unga serieskapare. Bara killar, så vitt jag minns, som var intresserade av serier och själva tecknade och skrev seriemanus. På morgonen efter (den sista dagen på lägret) så var bord och stolar i matsalen ställda i en ring runt en radio på golvet. Via radio fick vi höra vad som hänt. Statsminster Olof Palme var död, ihjälskjuten på öppen gata i Stockholm. Det hela kändes enormt overkligt. Och trots att jag hade sett fram emot serielägret så länge och säkert lärde mig väldigt mycket de dagar som vi var där, så minns jag i dag nästan ingenting mer än den där morgonen med radion på golvet. I dag bor jag på Tunnelgatan i Stockholm och passerat mordplatsen varje dag. Varje dag går jag längs den väg där mördaren sprang efter att ha skjutit Olof Palme. Det känns alltid overkligt. I dag kommer blommorna på Sveavägen att göra det direkt surrealistiskt.

Politisk korrekthet - en våt filt

Dammsugningen efter skämtteckningar, nidbilder och ens tillnärmelsevis sårande uttalanden är i full gång. Jag har full förståelse för att man i kölvattnet efter Reinfeldtmejlen vill hitta fler exempel på en kultur av förtal och hårda personangrepp inom politiken. Men börjar det inte gå liiite långt? Hur ömsint, politiskt korrekt och välkammad måste man egentligen vara i den politiska debatten? Är det inte de politiska ungdomsförbundens uppgift att ta ut svängarna lite extra och måla upp skiljelinjerna i politiken mer svartvita än vad de kanske egentligen är? Själv har jag då väldigt svårt att uppröras över teckningar där moderatledaren avporträtteras som en ulv i fårakläder, eller att någon pekar på likheter mellan foton av Reinfeldt och Odjuret i musikalen "Skönheten & Odjuret". Lite bitsk humor måste ju ändå få vara okej. Den politiska korrektheten riskerar annars att lägga sig som en våt filt över valrörelsen, där partierna och deras företrädare känner sig tvingade att tassa på i ullstrumpor för att inte anklagas för övertramp. Men om moderater och medier nu tänkt jaga puckade och kränkande uttalanden så finns det ju onekligen en del intressant att hitta i moderaternas egna arkiv. En politiker jag sällan har någon anledning att hänvisa till, vänsterpartisten Kalle Larsson, uttryckte sig nyligen träffande om det: Jag tycker inte man skall förtala nån. Inte heller Fredrik Reinfeldt. Det tycker inte han heller. Numera. Själv har han annars tidigare ägnat en hel bok åt att förtala de flesta människor i det här landet. Boken heter "Det sovande folket" och där skriver han bland annat sin egen generation som en ”generation av fuskare” (Det sovande folket, s. 53), folket beskrivs som bestående av tre grupper: ”handlingskraftiga självständiga medborgare”, ”oförbätterliga [...] brottslingar” och så den stora gruppen där emellan, ”det sovande folket” (Det sovande folket, 57-61). Fredrik Reinfeldt påstår i boken att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (Det sovande folket, s. 52).

Överraskande bra "Kronprinsessa"

Såg premiäravsnittet av SVT:s nya dramasatsning "Kronprinsessan" i kväll - och blev positivt överraskad! Jämförelsen med "Kommissionen" ligger förstås nära till hands, och "Kronprinsessan" var betydligt bättre. Har man jobbat några år inom politiken så reagerar man över pinsamma felaktigheter och förenklingar, men i kvällens avsnitt fanns det få saker att haka upp sig på. Miljöerna - flera gånger autentiska - kändes trovärdiga, titlar och relationer - det mesta kändes bekant. Och tonfallet var så enormt mycket bättre än "Kommissionen" där tittarna ständigt skrevs på näsan och inte förväntades känna till något alls om politiskt arbete. Det enda som störde mig i "Kronprinsessan" var relationen mellan huvudpersonen - miljöminister Charlotte Ekeblad - och hennes politiske sakkunnige. Han hade en attityd som helt enkelt inte var realistisk. I verkligheten hade han fått sparken direkt. Sedan är det trist att "Kronprinsessan" sänds samtidigt som "Commander in chief", men tack vare inspelningsbar dvd med inbyggd hårddisk så blir inte heller det ett problem :-)

Div.ersearbetare i bloggosfären

Socialdemokratins snyggaste par, Krister och Nisha, har en blogg ihop. Den heter "div." och där bloggas det "om samhället och livet // i form av debatt och reflektion // på blodigt allvar och på lek // utifrån en personlig och oftast sossig synvinkel // allt om vartannat". Rekommenderas varmt!

Medie"granskningen" fortsätter

Håkan Jacobson efterlyser "någon form av systematisk mediegenomgång över, säg, de senaste 10-20 åren som visar att granskningen av socialdemokraterna är orättvis". Någon sådan kan jag tyvärr inte leverera, även om det vore intressant att försöka. Men att hitta åtminstone indikationer på att tonfallet och attityden till socialdemokratin och dess företrädare är hårdare i medierna, än motsvarande om de borgerliga allianspartierna, torde inte vara så svårt. I dagens DN skriver till exempel Henrik Brors i en "analys" att moderaterna "har fått ett moraliskt övertag i valrörelsen" och att det framstår "som om socialdemokraterna inte litar på sin förmåga att besegra de borgerliga med sakargument och därför tar till smutskastning". Right. För det sker ju ingen annanstans. Brors fortsätter med att slå fast att "ledande partiföreträdare blivit fartblinda och glömt de grundläggande reglerna i demokratiskt politiskt arbete". Rättvis mediebild, någon? I Aftonbladet skriver den politiska reportern Lena Mellin (också i en så kallad "analys") att smutskastningsmejlen om Reinfeldt säger tre saker om socialdemokratin: "För det första är socialdemokraterna livrädda för de nya moderaterna. Så rädda att en anställd uppfattar det som sin uppgift att under täckmantel sprida skit om motståndaren. För det andra tycker de uppenbarligen inte att de vanliga argumenten duger. Det räcker inte att säga att moderaterna är på fel spår i nästan varenda fråga. För det tredje säger det något om kulturen på s-högkvarteret. För vissa där är vad som helst tillåtet - bara partiet vinner." Nej, jag tror knappast att någon socialdemokrat är livrädd för moderaterna, vare sig gamla eller nya. Däremot finns det rimligtvis en stor oro för vad en moderatledd regering kan komma att betyda för tillväxten, sysselsättningen, välfärden och tryggheten. Det är rent ut sagt jävligt frustrerande att i medierna få denna oro utmålad som "ett spel" eller strävan efter "makt till varje pris". Att enskilda partimedlemmar, SSU:are eller kanslianställda tappar omdömet och tar till oschyssta och direkt korkade metoder i valrörelsearbetet är naturligtvis inte okej. Det är djupt beklagligt och något som ledande partiföreträdare självklart tar avstånd ifrån. Det är knappast utslag för någon sorts partikultur, vare sig inom socialdemokratin eller någon annanstans. Vi har ett väldigt hårt debattklimat inom politiken, det är uppenbart. Och det märks också i den politiska journalistiken. I en osignerad "analys" i GP sägs att löften om "en helt ny samförståndsanda i politiken dyker upp med jämna mellanrum, men brukar sällan bli bestående". Tidningen påminner också om hur det lät omedelbart efter mordet på Anna Lindh.

Medie"granskningen" av Persson

Det har av flera ifrågasats att socialdemokratin i allmänhet och Göran Persson i synnerhet utsätts för en hårdare, och inte sällan direkt insinuant, medial granskning än andra partier och deras företrädare. De som ifrågasätter detta verkar mena att så inte alls är fallet, utan att sådana påståenden bara är ett sätt för socialdemokratin att försöka slingra sig när missgrepp uppdagas. Och i någon mening är det förstås rimligt att s och Persson granskas hårdare; vi har en socialdemokratisk regering och Göran Persson är statsminister. Men i en "analys" i SvD i dag visar tidningens politiske reporter och kommentator Göran Eriksson hur denna "granskning" allt som oftast ser ut: Att betrakta Göran Persson kan vara som att se reality-tv från maktens inte alltid rena hjärta. Han kan vara elak, docerande, intrigerande, plump eller charmerande, och han gör inte alltid paus emellan. Visst vill Göran Persson gärna framstå i god dager, men till skillnad från de flesta kolleger tvekar han inte att spela skurkroller.

Inget försvar för idiotier

[UPPDATERAD] Den obskyra sossehatarbloggen "Svensk Politik" drar nu in mig i den trista historien om hur en anställd på den socialdemokratiska partistyrelsen mejlat konspiratoriska brev om Fredrik Reinfeldt. Enligt "Svensk Politik" så skriver jag (även om han kallar mig "Morin") att jag kände till mejlen men "vidtog inga åtgärder". Det som åsyftas är ett utdrag ur en av mina första reaktioner på historien: "Själv hörde jag talas om de här mejler redan för ett par veckor sedan och tänkte då att det var några överentusiastiska SSU:are som gick för långt i sitt kampanjarbete. Och jag hoppades att de inte var så in i helvete dumma att de skickade mejlen från några servrar som gick att spåra." "Svensk Politik" anser att jag inte "fördömer attacken utan endast hoppades att de inte skulle märkas att det var Socialdemokrater som låg bakom". Men vilka åtgärder skulle jag ha vidtagit? Mejlen hade ju gått till mängder av nyhetsredaktioner och enskilda journalister som valt att inte göra något på det eftersom det bara handlade om rykten. Jag visste inte mer än så jag heller. Och det jag skrev betyder självklart att jag inte ville att det socialdemokratiska partiet skulle dras in i en härva orsakad av en eller par omdömeslösa individer. Knappast någon märklig reaktion. Och hur jag kände när sanningen väl kom fram redogör jag ganska tydligt för här. * * * Jag vet att jag inte borde låta mig provoceras av sådant här... Men "Svensk Politik" fortsätter med sina vanföreställningar och kopplar nu ihop både mig och föreningen jag är ordförande för, in i sina konspirationsteorier. Låt mig därför bara reda ut ett par saker: 1) Jag bloggar här som privatperson. Det är därför de flesta av mina inlägg innehåller ordet "jag", som i "jag tycker" och "som jag ser det". 2) Min avsikt är sannerligen inte att försöka "tysta" eller "bekämpa" någon. Tvärtom torde de flesta inlägg jag skrivit göra det ganska klart att jag är en varm anhängare av yttrandefrihet och att även de mest korkade åsikter bör få framföras fritt. 3) Jag representerar inte socialdemokratin mer än någon annan medlem i partiet (och det är ganska gott om oss som tycker rät olika om diverse sakfrågor). Föreningen jag är ordförande är fristående från partiet. 4) Jag är inte heller journalist och har aldrig kallat mig det. Det är förvisso så att jag skriver att publicering på bloggen sker "med journalistiskt ändamål", men som jag ser det så har yrkesverksamma journalister inte ensamrätt på journalistik. Stora delar av bloggosfären tyder dessutom på detta. 5) De flesta som läst några av de inlägg jag skriver här skulle nog komma till andra slutsatser än att det enda jag gör på min blogg är att "försvara den Socialdemokratiska makten". Däremot försvarar jag socialdemokratiska idéer och värderingar, och det är inte riktigt detsamma. 6) En gång för alla: att hoppas att enskilda partimedlemmars övertramp inte skulle skada socialdemokratin - i det här fallet genom att förtalsmejl skickats från en server på partihögkvarteret - har jag väldigt svårt att se som något konstigt eller suspekt. Men tror man på konspirationer så ser väl förstås tillvaron annorlunda ut än för de flesta av oss andra. 7) Det förtroende jag förhoppningsvis åtnjuter som ordförande för Socialdemokratiska pressföreningen gör jag från föreningens medlemmar. Förtroende från konspiratoriska sossehatare är jag inte nämnvärt intresserad av. Med detta får den här frågan vara avklarad för min del.

Bra med EN myndighet mot diskriminering

På Ekot i morse rapporterades det att en utredning som lämnas till regeringen i dag kommer att föreslå att de fyra ombudsmän som i dag arbetar mot diskriminering (Jämställdhetsombudsmannen JämO, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering DO, Handikappombudsmannen HO och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning HomO) ska slås ihop till en enda myndighet. Detta förslag tas emot med blandade känslor. RFSL:s ordförande Sören Andersson vill behålla de specialiserade ombudsmännen då det enligt hans erfarenhet alltid är olika diskrimineringsgrunder som brukar falla undan när sammanslagningar av den här typen sker, och att det är vanligt att just diskriminering på grund av sexuell läggning prioriteras ner. Jag förstår hans oro, men tror att vinsterna trots allt är större än riskerna. För det första skulle en samlande ombudsmannamyndighet mot diskriminering innebära samordningsvinster och en välkommen krympning av den svällande myndighetssfären. För det andra skulle en större myndighet ha bättre resurser än fyra små. För det tredje skulle rättsskyddet för just de grupper som RFSL slår vakt om kunna värnas bättre om diskriminering på grund av sexuell läggning jämställdes med könsdiskriminering och rasistisk diskriminering, som det troligtvis finns en starkare allmän uppslutning omkring.

Mejlen - en otippad faktor

Just när svallvågorna efter "skandalen" med mejlinglistan Elit börjat lägga sig så briserar nästa bomb: förtalsmejlen om Reinfeldt visar sig vara skickade från det socialdemokratiska partihögkvarteret. Erik Stattin kommenterar det bäst: "Alla förutspåelser om vilken roll bloggar kommer att spela inför valet, eller i samhällsdebatten i stort, och så kommer e-posten och kör om på innern! WTF?!"

Ont, det gör ont

Så korkat. Så in i helvete korkat. Det finns liksom inga andra ord att beskriva det på. Jag höll in i det längsta tummarna för att det inte var någon på det socialdemokratiska partihögkvarteret som låg bakom förtalskampanjen mot Reinfeldt - mejlat från jobbdatorn. Jag hoppades på att det skulle vara någon sorts avancerad dubbelbluff, där någon under förevändning att baktala Reinfeldt egentligen ville misskreditera socialdemokraterna. Men jag hade uppenbarligen fel. Så fruktansvärt jävla korkat. Helle Klein formulerar det snyggare än vad jag förmår: "Socialdemokraterna har inte råd med flera idiotiska affärer. Att det mest amerikaniserade inslaget i valrörelsen (personpåhopp och smutskastningskampanjer) skulle visa sig komma från Sveavägen 68 är verkligen pinsamt."

Sosse extraknäcker som skattesänkarlobbyist!

Jo, en kul grej noterade jag på Allianskonventet: s-bloggaren Johan Sjölander extraknäcker som modell åt Skattebetalarnas förening! Kolla själv: Samma smil och samma frisyr. Johan har bara bytt glasögon och låtit sig stajlas i vit skjorta och slips i hopp om att ingen skulle känna igen honom. Men i bloggosfären finns det inga hemligheter!

På högerfronten inget nytt

Nej, det blev inte mycket att blogga om från Allianskonventet för min del. Andra har varit mycket flitigare än jag på det i dag, bland andra AiP:s Eric Sundström och skvallertanterna Niklas Svensson och Cecila Garme (Expressen) samt Tysta Mari. Det som slog mig var att arrangemanget var välorganiserat (även om man konsekvent drog över tiden från scenen) och att alliansens olika företrädare var väl samspelta och föreföll överens. Jag var och lyssnade ett seminarium kallat "Tillväxtregion Sverige" om nya företag och jobb. Jag ska med intresse läsa rapporten som diskuterades där och eventuellt återkomma med kommentarer. Men, som sagt, samspelta var de. Jag noterade en del intressanta uttalanden från några av ledamöterna i den arbetsgrupp som tagit fram rapporten som diskuterades på seminariet. Kristdemokraten Per Landgren sa bland annat att det måste "bli slut på konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare"; att det måste till "en annan attityd" - något som bara kunde åstadkommas av "en ny regering". Jo tjenare. Landets arbetare kommer säkert bli mindre konfliktbenägna med en moderatledd regering som börjar hacka loss på arbetsrätten och trygghetssystemen. Fast kanske ska man låta sig tryggas av moderaten Sven Otto Littorins ord om att "vi gillar kollektivavtal... bättre än alternativet lagstiftning".

En första rapport från Allianskonventet

"I don't wanna talk about the things we've gone through"... Så inledde acapellakören sitt sångnummer på Allianskonventet efter att partiledarkvarteten levererat sin välkomsthälsning. Och kanske var det en symbolik i detta. Nu skulle allt gammalt groll läggas därhän och de borgerliga bli de vinnare som "takes it all". Men det var ganska glest i stora aulan i Norra Latin i morse. Endast pressbänkarna längst bak var fulsattafullsatta. Det märktes att borgerligheten inte är en folkrörelse som kan fylla stora salar. Och Norra Latin är nog trots allt snarare arbetarrörelsens hemmaplan. Däremot är själva idén med ett partiövergripande konvent onekligen innovativ och fräsch. Jag har länge efterlyst politiska samlingar där fokus inte ligger på det nog så viktiga interndemokratiska arbetet och motionsbehandlandet. Partier behöver medialt intressanta kraftsamlingar där politiken stakas ut inför en valrörelse. Och jo, jag är förstås medveten om den socialdemokratiska valupptakten i Örebro häromveckan. Men hur mycket genomslag gav denna? Och hur många valarbetare åkte hem efter denna övning, beväpnade med argument och budskap att vinna valet med?

Vem ligger bakom mejlkampanjen mot Reinfeldt?

TV4:s Nyheterna rapporterade i går om en förtalskampanj mot Fredrik Reinfeldt som pågått under de senaste veckorna via mejl. Mejlen har skickats till ledarskribenter, politiska journalister och till insändarsidor i olika tidningar och har haft som uppenbart syfte att misskreditera moderatledaren. I mejlen har det påståtts att Reinfeldt hyrt svart arbetskraft eller att hans släktingar myglat sig till saker. Moderaterna gick till riksdagens säkerhetstjänst för att få hjälp att spåra avsändaren, och de ser ut att komma från socialdemokraternas server på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. När socialdemokraterna konfronterades med detta satte man egna experter på att leta igenom den mejltrafik som lämnat partihögkvarteret, och enligt dem visar loggfiler att breven inte skickats därifrån. Olika experter uppger att det är tekniskt möjligt, men att det ska till stora kunskaper, för att få mejl att se ut som att de kommer från en annan ip-adress än vad den egentligen gör. Datakonsulten Jörgen Modin skriver att varje e-postserver i "huvudet" på e-post lägger till en ip-adress, så om ip-adressen nu verkligen är socialdemokraternas så betyder det att antingen så är mejlet skickat därifrån eller så är det en fejk. Han förklarar hur det kan ha gått till (nu blir det tekniskt): - Någon på sossarna har gjort det - Sossarnas server är hackad - Annan server har fejkat undre delen på ip-listan - Sossarnas ip-nummer har spoofats - Annan servers ip-nummer längre upp i listan har spoofats och undre delen är fejkad Själv hörde jag talas om de här mejler redan för ett par veckor sedan och tänkte då att det var några överentusiastiska SSU:are som gick för långt i sitt kampanjarbete. Och jag hoppades att de inte var så in i helvete dumma att de skickade mejlen från några servrar som gick att spåra. Aldrig hade jag föreställt mig att spåren skulle leda till partihögkvarteret. Just nu håller jag bara tummarna för att det handlar om en dubbelbluff, där någon ansträngt sig rejält för att under förevändning att baktala Reinfeldt, egentligen ville misskreditera socialdemokraterna...

Läsarbladet - en läsarstyrd tidning

[UPPDATERAD] Aftonbladets nätupplaga gör en intressant satsning. Man lanserar i dag Läsarbladet, en interaktiv avdelning där allt som läsarna bidrar med (snabbfrågor, Forum, Läsarnas val, Tyck till och Eftersnack) samlas under ett "tak" - och läsarna dessutom kan bidra med egna artiklar. Enligt "läsarnas redaktör" Lotta Holmström så ska vi läsare "kunna påverka journalistiken på aftonbladet.se" genom att visa vad vi tycker är viktigt att tidningen skriver om. Vidare ingår aftonbladet.se ett samarbete med köper Aftonbladet bloggportalen.se i syfte att göra bloggar i Sverige enklare att hitta för dem som inte redan är frälsta. * * * Via Uppkopplat ser jag att Expressen kontrar Aftonbladets uppköp av bloggportalen.se genom att erbjuda sina läsare en gratis bloggtjänst.

Är mobbing okej ibland?

Många bloggare har reagerat på de hårda ord som rapporteras ha fällts på e-postlistan Elit om olika kändisars utseende. Men samma bloggare verkar inte dra sig för att håna listans grundare och tillsynsman Alexander Bard, just för hans utseende. Tydligen är det Bards förkärlek för kortbyxor och den karaktäristiska mustaschen som retar. Och visst är det tarvligt att häva ur sig dumheter om andra människors övervikt. Men herregud, vem har inte i ett sammanhang man uppfattat som privat sagt sådana saker om kända eller okända människor man retat upp sig på? Göran Persson, någon? Inget vidare trevligt mänskligt drag, det medges, men ändå ett mänskligt drag. Det innebär inte att han har "facistoida människoideal". Och när man betänker hur Alexander Bard ser ut så kan man nog dessutom misstänka att formuleringar om "fysisk perfektion" och "vackra människor" nog var ironiskt menat, något som Aqurette konstaterat.

Välkomna, alla googlare!

Natten till i dag förändrades besöksstatistiken till min blogg rejält. Inte så att besöken egentligen sköt i höjden, men vägarna folk använde för att hitta hit såg plötsligt annorlunda ut. Normalt kommer de flesta av min bloggs besökare från andra bloggar som länkat hit, eller så har de googlat på mitt namn, bloggens namn eller något ämne jag skrivit mycket om. Men klockan 23:18 i natt så hittade någon hit genom att googla efter "elit" och "alexander bard", och det var innan jag skrivit detta. Så här har det fortsatt under natten och på morgonen. Ett urval av populära sökbegrepp på Google som lett till min blogg de senaste timmarna: "elit", "alexander bard", "bard", "mejlinglistan", "etik", och "familjen bard".

E-postelitism och överreaktioner

[UPPDATERAD] Än en gång vevas historien om de slutna e-postlistorna och de elitistiska diskussioner där som sägs hota humanistiska ideal och demokratiska värden. Tidigare har Rolf van den Brink på Dagens Media gått till storms mot dessa slutna rum, där deltagarna under löfte om diskression och tystnad utåt utbyter kändisskvaller (van den Brink är för övrigt nu igång på nytt). Den här gången är det Mustafa Can som på Dagens Nyheters kultursidor beskriver e-postlistan Elit som något som "dryper av arrogans och som uppmanar till personförföljelse, sekteristiska ordningsregler och facistoida människoideal". Can ifrågasätter också hur "kända och profilerade journalister [kan] sluta sig samman i hemliga rum och ingå lojalitetspakter med människor de är satta att granska". Jösses. Jag tycker att Mustafa Can tagit den förvisso överspända tonen på e-postlistan Elit liiite väl allvarligt. Förtroliga samtal där människor ventilerar sin frustration över kändisar och okändisar pågår hela tiden, överallt. Det hör liksom till god ton att inte tipsa media om vad en kompis i förtroende sagt om en tredje person - i synnerhet inte om det handlar om privata uppfattningar snarare än fakta. Men genom att övertolka journalistiska ideal om informationsspridning och misstänkliggöra även relativt kända personers önskemål om privata sfärer så målar Mustafa Can upp en bild av ett oskyldigt fritidsnöje som något skumt och hotfullt. Expressen hakar förstås på och basunerar ut att en "Hemlig kändis-sekt avslöjar kända svenskars sexliv och otrohetsskandaler". Tidningen är naturligtvis sur över att den inte får vara ensam om sådana avslöjande. Man slår också två flugor i en smäll genom att på löpsedeln, förstasidan och på tre sidor i tidningen slå upp "nyheten" som något chockerande, och på debattplats låta en av dem som hängs ut som skvallerskribent på Elit, Jan Söderqvist, bemöta kritiken (ännu ej på nätet). Där skriver Söderqvist att det faktum att folk skvallrar på mejlinglistor "är en nyhet bara för väldigt insnöade töntar på en redaktion utan verklighetskontakt". Han konstaterar också att det är "en fullständigt bisarr idé att det skulle vara någon sorts demokratisk rättighet för alla att ha insyn i vad andra skvallrar om bakom dörrar som förmodas vara stängda". En annan av de uthängda är statsvetaren, debattören och bloggaren Stig-Björn Ljunggren. Han är inte glad. På sin blogg skriver han bland annat att journalister inte längre har privilegiet att sitta på relevant informaton; "Nätet skapar nya maktformationer på basis av nya sätt att dela kunskaper", och att tryckta tidningar inte får vara med i de intressanta nätverken "eftersom de är så paranoida". Då förfaller de, enligt Ljunggren, "till moralistisk populism, istället för att beskriva hur den enkla middagsbjudningens skvaller och småpratande kan bli en maktfaktor när småpratet digitaliseras och plötsligt blir tillgängligt på ett annat sätt än tidigare".

Mer valkampanj på nätet

Via Kalle Larsson ser jag att vänsterpartiet nu presenterat sin valsajt. Där finns bland annat en liten spelfilm med Lars Ohly som pratar om varför han blev vänsterpartist (inte kommunist...) och varför vänsterpartiet behövs. På sidan finns också partiets valplattform, ett fördjupningsmaterial om kampanjen för 200 000 nya jobb i offentlig sektor, en ytterst kortfattad "frågor och svar"-avdelning samt ett litet script man kan installera på sin egen hemsida/blogg för att visa "stöd för Vänsterpartiets 10 punkter för ett rättvisare Sverige". Tack, men jag avstår nog.

Som ett brev på posten...

Bokstavligen! Precis efter att jag skrivit klart min förra bloggpost så får jag i brevlådan IF Metalls rapport "Alla vi industriarbetare" i vilken det konstateras att globaliseringen i sig inte utgör något hot mot den svenska arbetsmarknaden. För trots att många företag har flyttat tillverkning utomlands och trots hårdare konkurrens så har svensk industri klarat sig bra. I en del andra länder, som till exempel USA, intar facket en mer protektioniskt syn på globaliseringen. IF Metall drar i stället slutsatsen att deras redan aktiva fackliga arbete i Europa och internationellt måste fördjupas och i rapporten finns idéer om fackliga globala verktyg som kan användas. Roligt med en sådan framsynthet och positiv syn på hur man från den fackliga rörelsen aktivt kan delta i samhällsutvecklingen snarare än att "stå i vägen".

Europaperspektivet i valrörelsen

I en ledare på Arenagruppens webbplats skriver Fredrik M Sjöberg (chef för Arena Program) att nu när valrörelsen så smått börjar komma igång verkar det som om Europafrågorna än en gång "marginaliseras till periferin av den politiska debatten". Och tyvärr så stämmer det nog. De enda svenska politiker som överhuvudtaget verkar diskutera EU och Europafrågorna är de som är synnerligen kritiska till hela projektet och helst verkar vilja att Sverige lämnar samarbetet. Några av dessa återfinns på gruppbloggen Fritt Europa (fritt från vad, kan man fråga sig). För oss som hängt med i EU-debatten ett tag så är det inte direkt några överraskande namn som återfinns bland grundarna: Rolf Englund, Björn von der Esch, Margit Gennser och Erik Lakomaa. Det snällaste man kan säga om satsningen är att de åtminstone för en diskussion om EU, något som vi som i grunden gillar Europatanken är alldeles för dåliga på. Visst, det finns lovvärda initiativ som Vänster för Europa, Europaportalen och Sverige i Europa. Men man når inga andra än "redan frälsta". Och det räcker inte. EU och det svenska medlemskapet är ett faktum. Det är, som Fredrik M Sjöberg skriver, länge sedan svensk politik enbart var en fråga för kommuner, landsting, riksdag och regering. För Sverige har globaliseringen gjort behovet av överstatliga lösningar till en nödvändig del av politiken. Förutom Vaxholmskonflikten och tjänstedirektivet, så finns det en rad andra frågor som borde kunna bli en del av den kommande svenska valrörelsen. Men utöver olika sakfrågor så handlar det om perspektiv och att EU-dimensionen vid det här laget borde vara en integrerad del av den svenska politiska diskussionen. "Vi kan inte förvänta oss att Europa ska bli mer greppbart som en politisk konstruktion för den breda allmänheten om det inte talas om det i valtider" skriver Sjöberg, och jag kan bara instämma.

Publicistisk oenighet om Muhammedkarikatyrerna

I kväll var det debatt i Publicistklubbens regi om de beryktade Muhammedkarikatyrerna och om det var rätt eller inte att publicera dem. Först presenterades ett danskt perspektiv på frågan från Rolf Jonshøj, politisk reporter på Danmarks Radio. Därefter vidtog en debatt där även Dilsa Demirbag-Sten (kulturskribent på bland annat Expressen), Lasse Herneklint (redaktionschef och ansvarig utgivare på TV4 Nyheterna), Peter Melin (chefredaktör och ansvarig utgivare på Sydsvenskan) och Mats-Eric Nilsson (biträdande redaktionschef på Svenska Dagbladet). Rolf Jonshøj berättade att TV-Avisen, den danska motsvarigheten till SVT:s Aktuellt, visat bilderna - men bara som redovisning, genom en bild på uppslaget i Jyllands-Posten. Han berättade också att tidningen i samband med den ursprungliga publiceringen av nidteckningarna i september 2005 skrev att muslimer som önskade delta i den västliga demokratiska traditionen måste tåla "spott, hån och förlöljligande". Kvällens hjälte var utan tvekan Dilsa Demirbag-Sten. Hon påminde herrarna i panelen, som upprepade gånger svävade på målet om det var rätt eller inte att publicera de omtalade bilderna, om hur svenska medier flera gånger tidigare gjort just pressetiskt tveksamma publiceringar. Så skedde till exempel när en rad svenska tidningar valde att publicera namn och bild på påstådda svenska nynazister som sade "hota demokratin" samt när kriminella mc-gäng ansågs hota rättstaten. Då var det tydligen befogat med publicistiska markeringar, men inte i fallet med Muhammedkarikatyrerna. Kvällens pajas var Sydsvenskans Peter Melin som inte trodde att någon i Sverige såg detta som en yttrandefrihetsfråga. Han påstod att det var främst rasister som hört av sig till tidningewn när man valde att inte ta in bilderna. Och att "man gör yttrandefriheten en tjänst genom att inte publicera dessa bilder". Dessutom ansåg Melin att "vi publicerar ibland för mycket". Utan att ge mig på att mer i detalj referera debatten så kan man konstatera att det även bland publiken rådde stor oenighet om Jyllands-Postens tilltag. En återkommande uppfattning tycktes vara att "visserligen är yttrandefriheten okränkbar, men...". Själv har jag full respekt för att de flesta svenska medier avstått från att publicera bilderna. De flesta av teckningarna är plumpa och vulgära, och jag har full förståelse för att en del muslimer (ja, okej, totalt sett är de en hel del människor) känner sig kränkta av dem. Men hänsyn till minoriterer måste också vägas mot nyhetsvärdet i att publicera bilderna - i synnerhet efter att de väckt så starka reaktioner. Läsare och tittare bör ju få en egen chans att bilda sig en uppfattning om hur pass anstötliga de egentligen var. Och hänsyn till folks känslor kan inte få tillåtas gå före yttrandefriheten. Tidigare inlägg om detta återfinns bland annat här, här, här och här.

Fp får pr-godkänt

Redan i söndags morse konstaterade Magnus Ljungkvist att folkpartiets mediehantering av att riksdagsledamoten och ekonomiske talesmannen Karin Pilsäter tagits av polisen för rattonykterhet, var betydligt bättre skött än SSU:s agerande i samband med ordförande Anna Sjödins, eh, incident på Crazy Horse. I dag hakar den mediegranskande tidningen Dagens Media på med en artikel på ett liknande spår. Dagens Media har pratat med ett antal pr-konsulter som konstaterar att krishanteringen "skett enligt instruktionsboken". I ett pressmeddelande i lördags skrev Pilsäter: "I förmiddags klockan 09.30 begick jag ett fruktansvärt fel. Jag satte mig vid ratten och körde bil trots att jag hade druckit vin kvällen innan." Enligt krishanteringens abc ska en person först erkänna sitt fel och därefter göra avbön, "vilket skedde blixtsnabbt i det här fallet" skriver Dagens Media.

Persson - alltid bäst när det gäller

Bortsett från den stundtals uppslupna stämningen så gav kvällens partiledardebatt på TV4 antagligen en god försmak av hur den politiska retoriken kommer att låta i valrörelsen. Och några överraskningar bjöds det väl inte direkt på. I det borgerliga lägret är rollfördelningen tydlig; Leijonborg är på offensiven och kommer med aggressiva utspel, Olofsson är påläst och pedagogisk när hon leende serverar giftigheter om s-politiken, Hägglund är den lite torre humoristen i sällskapet som fortfarande försöker hitta sin nisch, och så Reinfeldt som är den samlande, sammanhållande faderliga ledaren. De borgerliga var också bra på att bekräfta varandra och hänvisa till vad allianspartner tidigare sagt. Där har socialdemokraterna och samarbetspartierna en tydlig svaghet. Det är knappast någon hemlighet att Göran Persson helst av allt skulle vilja slippa förlita sig på stödet från vänsterpartiet och miljöpartiet. Och konkurrensen mellan dessa båda partier lyste igenom under debatten i kväll. Peter Eriksson var mer på hugget än Lars Ohly. Kanske återspeglar det kaxigheten hos ett miljöparti som, om man spelar sina kort rätt, mycket snart kan komma att knipa ministerposter i en regering. Göran Persson var i god form. Envist upprepade han budskapet att Reinfeldt och alliansen har udden riktad mot arbetslösa, sjukskrivna och andra utsatta grupper i samhället. Däremot föreföll han påtagligt obekväm med de skrattsalvor som då och då avbröt de seriösa resonemangen. Persson är förvisso själv en omvittnad spelevink, men i kvällens debatt så var det tydligt att han ville hålla en allvarsam stil och i dramatiska ordalag måla upp konsekvenserna av den borgerliga politiken. Och jag tycker nog att han klarade av balansgången. Persson är den typen av politiker som verkligen gillar tuffa politiska debatter där skillnaden mellan de politiska blocken är tydlig. Det märktes i kväll. Engagemanget kändes verkligen genom tv-rutan när han pratade om orättvisor och hur samhällets svaga skulle drabbas av alliansens nedskärningar. Och var det inte den gamle socialdemokratiske skolministern som gjorde en liten comeback när elevernas situation kom på tal? Erik Laakso har skrivit ett bra referat från kvällens debatt. Läs också gärna Maryam Yazdanfars observationer och Nathalie Sundesten Landins kommentarer.

Småbarnsmamma, bloggare - och DN-kändis

Satt och bläddrade i DN:s söndagsbilaga då jag plötsligt studsade till över en helsidesbild på en välbekant person: Laura! I bildtexten sägs att Dagens Nyheter på tisdag startar en ny serie om hur ansvarsfulla vi svenskar är. Tidningen har bland annat talat med "en landshövding, en chefsläkare, en bussförare, en finansman och småbarnsmamman Laura Luna". Nu är ju Laura mycket mer än bara småbarnsmamma, något som förhoppningsvis kommer fram i artikeln (som jag ska läsa med stort intresse). Hon är till exempel bloggare. Och nu också känd från DN.

Valrörelsen på nätet har startat

Häromdagen kommenterade jag socialdemokraternas nya webbplats. Mitt första intryck var positivt, och jag tyckte att det verkade som att man låtit sig inspireras av brittiska Labours webb och satt de potentiella väljarna i fokus. Andra, som Urban Lindstedt, är inte lika imponerade. Urban skriver att förvisso är sajten designmässigt "ett välbehövligt lyft", men han hade hoppats på mer; "en sajt som lyfte fram alla de nya tjänster och tekniker som ger makten till folket". Kulturbloggen skriver att den nya s-sajten "känns lite för desajnad, för mycket webb-byråkänsla över den" och att den rosa färgen "känns en aning Glamourbloggig". Åter andra har reagerat på andra nyordningar på socialdemokraternas nya webb. S-bloggaren Christina Meltin Westerlund gillar inte att man från startsidan tagit bort bannern med en direktlänk till den från partiet fristående sajten S-Info, där ett stort antal socialdemokratiska partiföreträdare, arbetarekommuner, partidistrikt och s-föreningar har hemsidor, bloggar, kalendarium etc. Själv tycker jag inte att det är så anmärkningsvärt att det socialdemokratiska partiet i valrörelsen vill ha full kontroll över sin egen webbplats och den information som ges där. Och länkarna till S-Info och andra sajter är ju inte bortplockade helt, utan finns på en särskild länkavdelning. Christina och en del andra som bloggar på S-Info ser det dock inte så. Hon skriver att hon tolkar det som att S-Info "inte tydliggör s-politik" och att det är "en oerhörd förolämpning". Bloggaren Hit och Dit uppmanar alla bloggare som är anslutna till S-Info att "dra igång en egen blogg med något av alla dom (gratis) program som finns på nätet" och lovar att de då "kommer att nå ut till många fler besökare". Magnus Ljungkvist har gjort en lite mer humoristisk observation angående en nyhet på webbplatsen. I kväll är det partiledardebatt på TV4. Inför detta har det ryktats om att socialdemokraterna kommer att dra igång sitt webbkampanjmaskineri på allvar. Det ska bli intressant att se hur detta kommer att yttra sig.

Mediepolitik - ett mischmasch av motstridiga regler

I en ledare i Dagens Media skriver chefredaktör Rolf van den Brink att mediepolitik "är ett mischmasch av motstridiga regler och inkonsekvens". Och visst ligger det mycket i det. Och en del av förklaringen är, precis som van den Brink skriver, att "Alla har starka åsikter om medier". Problemet är att detta leder till en väldigt orättvis spelplan för aktörerna på mediemarknaden. Tre exempel: * Svenska Dagbladet får presstöd på 60 miljoner kronor per år. * MTG betalar 64 miljoner i avgift för att få sända radio i Sverige. * När Antonia Ax:son Johnson och Aftonbladet startar tv-kanal i det digitala marknätet kostar det inte ett öre i sändningsavgift. Rolf van den Brink konstaterar att idéer om mångfald "kraschar med farhågor om kommersialisering av etern och fruktan av dominans från världens stora etermediegiganter". Dessvärre har han antagligen rätt i sina misstankar om att de orättvisa spelreglerna "är ett utryck för tycke och smak från det etablissemang som sätter regelverket" och att systemet med subventioneringar och bestraffningar speglar "beslutsfattarnas egen mediekonsumtion: Svenskan, SR och SVT". Vad ledaren handlar om är bland annat presstöd, reklamskatt och andra regleringar som berör vissa delar av mediemarknaden men inte alla. Presstöds- och reklamskattereglerna tillkom i en annan tid med ett väsentligt annat medieutbud, annonsmarknad och ägarstruktur inom mediebranschen än dagens. Det är hög tid att reglerna ändras i takt med utvecklingen.

Amnesty Press rapporterar okritiskt

[UPPDATERAT] Christopher Aqurette gör mig uppmärksam på en artikel i Amnesty Press som under rubriken "Leve Che Guevara, nu och alltid" helt okritiskt raporterar om Aleida Guevaras besök i Sverige och det framträdande hon gjorde i Stockholm, på inbjudan av Svensk-kubanska föreningen (ett besök jag bloggat om tidigare). I entusiastiska ordalag återges i artikeln hur "en rejäl uppvärmning med Dogge Doggelito & El Primo" fick salen att gunga och stämningen på topp. Det berättas om "rungande applåder" och skanderande av "Viva Che Guevara, ahora y siempre", det vill säga "leve Che Guevara nu och alltid". Utan att ifrågasätta eller presentera någon motvikt återger Amnesty Press Aleida Guevaras syn på Latinamerika, som enligt henne "i 25 års tid har plundrats under den nyliberala politiken". I reportaget uppges doktor Guevara ha sagt att "Vi kan inte låta oss skrämmas till tystnad" och att många människor "här i gamla Europa talar om demokrati, men vad är det för demokrati vi talar om". Kanske hade det där varit plats för Amnesty Press att ge åtminstone några exempel på skillnaderna mellan europeisk och kubansk "demokrati"? Efter artikeln sägs att artiklar i Amnesty Press "representerar inte nödvändigtvis Amnesty Internationals åsikter". Och det får vi verkligen hoppas. I den senaste rapport om tillståndet i Kuba jag kunnat hitta på Amnesty Internationals webbplats sägs bland annat: Seventy prisoners of conscience remained imprisoned at the end of the year, although the true number could be higher. All but two had been sentenced to prison terms ranging from 26 months to 28 years. The two had not been tried or sentenced. I rapporten konstateras också att Amnesty International senast besökte Kuba 1988 "and has not been permitted into the country since then". Detta kanske sätter Aleida Guevaras ord om att Amnesty inte finns och verkar i Kuba och därför inte vet hur det egentligen är, i nytt ljus... * * * Jag mejlade Amnesty Press redaktör och ansvarig utgivare Ulf B Andersson om den märkliga tonen i artikeln, och av det snabba svaret att döma så är det fler läsare som har reagerat. Ulf B Andersson svarade att tidningen "skildrade det möte som hölls i Stockholm på ett journalistiskt sätt, däribland stämningar i publiken" och att han hade "fullt förtroende för läsarnas förmåga att tänka själva när de läser en text". Och denna förmåga betvivlar jag i och för sig inte. Min kritik handlade om tonen i artikeln som jag tyckte gjorde mer än att bara återge stämningen i publiken - jag fick intrycket av att reportern faktiskt ryktes med och tappade sin journalistiska objektivitet. Ulf B Andersson hänvisade i sitt svarsbrev till att man länkat till Reportrar utan gränser som berättar om alla journalisterna som sitter fängslade i Kuba just nu, och skriver - besynnerligt nog - att "Om du vill kalla detta ensidig propaganda så är detta din sak". Detta gjorde mig väldigt förvånad. Jag hade inte skrivit ett ord om "ensidig propaganda". Sedan insåg jag att jag antagligen fått samma svar som någon annan läsare som använt detta ordval. Ulf B Andersson skrev vidare, som kommentar till att jag efterlyst exempel på skillnaderna mellan europeisk och kubansk "demokrati", att "Den typen av uppfostrande artiklar är inte jag intresserad av i en tidning där läsarna förväntas kunna dra egna slutsatser". Men jag begär verkligen inga "uppfostrande artiklar". Däremot tycker jag att en tydlig kritisk ton är på sin plats när man rapporterar från ett propagandamöte där en av Castroregimen betrodd dotter till en nationalhjälte häver ur sig direkta lögner.

Mp, KU och maktspelet

Nej, jag ids inte följa KU-förhören. Däremot funderar jag en del på det eventuella politiska efterspelet som kan komma efter dem. De borgerliga har hotat med en misstroendeförklaring mot Laila Freivalds som kan tvinga bort henne ur regeringen, något som miljöpartiet sagt sig kunna tänka sig att stödja beroende på vad som kommer fram i KU. I SvD i dag spekuleras det om Göran Persson kommer att göra allvar av sina tidigare uttalanden om att en misstroendeförklaring i riksdagen snarare borde riktas mot honom själv. Det är ett högt spel att spela, då detta skulle kunna utlösa en regeringskris bara ett drygt halvår före valet. Till SvD säger mp:s språkrör Peter Eriksson att Göran Perssons hot om att låta hela regeringen gå "är ett maktspel", men att det i så fall är regeringens val. Samtidigt kan väl knappast miljöpartiets agerande i den här frågan kallas något annat än just ett maktspel. De vill naturligtvis hamna i en situation där deras ställningstagande till att rikta misstroende mot Freivalds eller inte gör dem till en maximalt attraktiv förhandlingspartner med såväl den socialdemokratiska regeringen som den borgerliga oppositionen. Vem blir först med att erbjuda miljöpartisterna statsrådsplatser, Persson eller Reinfeldt?

Kul och bra krönika...

...i tidningen City i dag. Skriven av Sakine Madon, som också bloggar. Sakine kommenterar den pågående debatten om att Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer skulle ha varit kränkande, och slår fast att det som verkligen är kränkande är "att folk hotar att förbjuda kränkningar". "Frihet från kränkning är inskränkt yttrandefrihet", skriver Sakine Madon. Och det är lätt att instämma i det. Hennes krönika är i huvudsak en uppräkning av anhängare till den populära folkrörelsen "att vara sig kränkt": Först ut den megakränkta gruppen kränks av svarta glassar. Centrum mot rasism fann sin viktigaste kamp förra året. Sen har vi dem som kränks av nakna människor. Den galnare sortens feminister och reaktionära typer hör hit. SL hann censurera texten "We love boobs" i Lindex nuvarande harmlösa BH:kampanj, innan de ens hann lacka. Så förutseende av SL. För andra räcker det med "social status" för att de ska bli kränkta. Ensamstående fattig tonårsmorsa eller förortsbo, glesbygdsbo, invandrare, sjuk eller gammal? Grattis, då har du automatiskt kränkthets-cred.

Kryssa för integritet

Häromdagen skrev Henrik Brors i DN om hjältar i riksdagen. Det var en hyllningsartikel till ett antal folkvalda ledamöter av olika partifärg som agerat i enlighet med sin övertygelse, även när det gått emot partilinjen eller uppgörelser med andra partier. "Partipiskan viner extra hårt över riksdagspolitikerna när regeringsmakten kan avgöras av hur de röstar", skriver Brors, och tillägger att det därför krävs "något alldeles extra för att klara av att stå för sitt personliga engagemang som riksdagsledamot och orka driva det så långt att det förändrar regeringens fastlagda politik". Jag delar Henrik Brors uppfattning att sådana ledamöter är värda att hylla. Även om det innebär att socialdemokratiska förslag ibland faller. Den fria opinionsbildningen och enskilda riksdagsledamöters integritet borde väga tyngre än partihänsyn. Allt för många hukar sig bakom sin partigrupp och vågar inte ta strid för sina hjärtefrågor. Resultatet riskerar att bli ett slätstruket politiskt debattklimat där skillnaderna mellan partiernas företrädare suddas ut. Jag välkomnade personvalsreformen med möjligheten att kryssa upp kandidater högre upp på riksdagslistorna än vad partierna tänkt sig. Många politiker har också utnyttjat detta genom personliga valplattformar där de deklarerat vilka frågor som legat just dem varmast om hjärtat. Tyvärr så är det ytterst få av dessa politiker som faktiskt klarat av att leva upp till sina målsättningar när de väl tagit plats i riksdagen och andra folkvalda församlingar. Detta beror inte bara på feghet och anpassning för att trygga en åternominering, utan minst lika mycket på att det partipolitiska systemet ställer väldigt höga krav på lojalitet och likriktning. I synnerhet i valtider. I höst kommer jag att kryssa för socialdemokrater som jag tror vågar gå emot partipiskan när hans eller hennes hjärtefrågor kommer upp. Det återstår dock att se om dem jag kryssar förmår att leva upp till förtroendet.

Källhänvisning om lobbying?

Apropå pr så såg jag precis resultatet av en Sifoundersökning som pr-byrån Westander låtit göra. Enligt denna så tycker sex av tio svenskar att tidningarna bör redovisa när deras nyheter tillkommit på initiativ från lobbyister. Själv är jag förvånad över att det inte var fler. Rimligen vill nog de flesta veta mer om bakgrunden till varför vissa saker blir nyheter och andra inte. Men i verkligheten låter sig ju detta knappast göras. Alla som har den minsta insikt i journalistiskt arbete vet att nyhetsredaktioner överöses med pressmeddelanden, inbjudningar, telefonsamtal och andra mer eller mindre subtila påtryckningsförsök. Vissa resulterar i en artikel eller ett inslag, de allra flesta inte. Däremot kan en rapport som en påtryckare misslyckats med att få medialt uppmärksamhet omkring, dyka upp som referens i förbigående i ett nyhetsinslag långt senare. Eller så är det plötsligt ett "nytt" namn som inbjuds till tv-studion för att kommentera något. Detta kan vara resultatet av lobbyarbete. Och hur ska det i så fall redovisas? Westanders undersökning ger inga svar. Däremot hänvisas till att byrån "i olika sammanhang" har argumenterat för att tidningarna bör bidra till att sprida kunskap och kritisk medvetenhet om sig själva. Detta kan enligt Westander åstadkommas på flera sätt: - Journalister bör skriva öppet om hur det redaktionella arbetet går till. - Artiklar som tillkommit på externt initiativ kan med fördel avslutas med en passus om detta. - Tidningarna kan med jämna mellanrum öppet redovisa hur stor andel av deras artiklar som en viss dag tillkommit på initiativ av en part som har intresse av artikeln.

I gränslandet mellan politik och näringsliv

I en nyligen framlagd uppsats på Handelshögskolan i Stockholm skriver studenterna Sara Kåberg och Andreas Ericson (som för övrigt också är bloggare) om pr-konsulter som har en bakgrund inom politiken och om likheter och skillnader mellan dessa olika världar. Då jag själv är en av dem som Kåberg och Ericson har intervjuat så känns det kul att se det jag och andra berättat, "utsatt" för akademisk analys och vilka slutsatser som dras utifrån våra vittnesmål. Uppsatsen har ett organisationsteoretiskt perspektiv – så som det som används inom exempelvis företagsekonomin – och har titeln "PR-olitik – en fenomenografisk studie av konstruktionen av kunskap och kompetens i gränslandet mellan politik och näringsliv". Jag är själv ingen akademiker och fick ärligt talat problem med att bara stava mig igenom själva titeln... Men när jag väl tagit mig över detta initiala hinder så var studien en intressant läsning (även om jag villigt erkänner att jag ännu inte tagit mig igenom alla de 131 sidorna). Inte minst då jag själv var nyfiken på vilka svar man fått på frågan hur det kommer sig att politisk verksamma människor rekryteras eller söker sig till pr-branschen, och vilka – om några – konsekvenser ett utbyte mellan politiken och pr-branschen får för samhället. Ingen av oss som intervjuats inför uppsatsen verkar tyckt att beslutet att lämna den politiska sfären för pr-branschen var alltför dramatiskt. För dem som kände viss tveksamhet inför karriärbytet berodde det i huvudsak på två saker. Dels att det kändes svårt att lämna det politiska engagemanget, och att beslutet kantades av en känsla av illojalitet mot partiet och det politiska arbetet. Dels att man inte fullt ut kände till pr-branschen och vad det innebar att arbeta som pr-konsult. Vissa hade förutfattade meningar om branschen framför allt då de gällde de rykten som florerat om pr som en "skumraskbransch". Själv tycker jag inte att pr-arbete nödvändigtvis innebär att man lämnar den politiska sfären. För det första så är ju politiskt arbete inte reserverat för partipolitik – det opinionsbildande och påverkansarbete många intresseorganisationer, företag och andra instanser ägnar sig åt, med eller utan hjälp av pr-konsulter, är ju i högsta grad också politik. För det andra så är det ju fullt möjligt att vara politiskt aktiv i till exempel en lokal partiförening, en stadsdelsnämnd eller fullmäktigeförsamling samtidigt som man jobbar som pr-konsult. Jag ska verkligen inte ge mig på att försöka sammanfatta Kåberg och Ericsons uppsats, men den har hitintills varit givande att läsa och jag rekommenderar den till andra som vill lära sig mer om pr-konsulter med partipolitisk bakgrund resonerar och arbetar.

...och partiet också

Via Eric Sundström ser jag att socialdemokraternas webbplats fått en välkommen ansiktslyftning - för att inte säga en total ombyggnad. Min första reaktion är att man låtit sig inspireras av brittiska Labours webbplats och satt de potentiella väljarna i fokus. Detta diskuterades för en tid sedan på ett seminarium jag var och lyssnade på. Poängen är att man utgår från vad besökarna på webbplatsen troligen vill hitta information om; partiets politik, snarare än information om den egna partiorganisationen, anpassad för dem som redan är bekanta med organisationens uppbyggnad. Följaktligen så är nu det första som möter besökaren en bild på partiledare Göran Persson som hälsar välkommen till en valupptakt i Örebro. Det puffas vidare för kampanjen "Alla ska med...", en blå ruta som informerar om moderat politik, en uppmaning att engagera sig, samt en finurlig funktion där man som besökare kan knappa in sitt postnummer och få information om vad socialdemokratin gjort och vill göra för en just där man bor. I mitt fall så fick jag veta att socialdemokratisk politik på Norrmalm i Stockholm bland annat innebär att "pedagogisk källsortering" har införts vid 8 förskolor, öppettiderna i parklekarna och Vanadisstugan har utökats, ett särskilt hemlöshetsteam har inrättats för aktiv uppsökandeverksamhet gentemot hemlösa i stadsdelen, samt att 3 400 nya bostäder planeras i stadsdelen. En liknande funktion finns också på Labours sajt, men där kan man förutom sitt postnummer även välja att svara på hur gammal man är, om man har barn samt har några speciella politiska intresseområden - och får då särskilt anpassad information. Socialdemokraternas sajt är ännu inte fullt så individanpassad, men obyggnaden ser väldigt lovande och bra ut. Ser nu med spänning fram emot de andra partiernas webbsatsningar inför valet.

SSU satsar på kommunikation

Jag ser att SSU-förbundet söker "en projektledare och redaktör" till en ny satsning på webbradio. Enligt annonsen så är ambitionen "att nå lyssnare i ungdomsgruppen och att finna en väg till direktkommunikation med medlemmarna i SSU". Personligen tror jag att webbradio kan fungera för det förra men svårligen för det senare målet. Detta då radio, sänd via webben eller på andra sätt, med nödvändighet är en enkelriktad informationsväg. Inte dessto mindre så låter det som en spännande satsning. Det ska bli intressant att höra om man lyckas finna en vettig balans mellan journalistik, politisk opinionsbildning och ett tilltal som kan fungera i den känsliga ungdomsgruppen. Jag minns SSU:s tidigare och ganska taffliga försök med närradiosändningar i slutet av 80- och början av 90-talet... Problemet är ju tyvärr att de som engagerar sig i politiska ungdomsförbund per definition är mer nördiga än alla andra. Risken att hamna fel i tilltalet när man börjar kommunicera på de kommersiella mediernas planhalva är alltså ganska stor.

PR-konsulterna som styr ditt liv

Hetsen mot pr-branschen – och missförstånden om vad pr egentligen handlar om – fortsätter. I påannonseringen av SVT:s "Faktum" i kväll sägs att programmet ska berätta om pr-konsulterna "som styr ditt liv". Men i själva verket verkar det snarare handla om är smygreklam. Enligt programledaren Natanael Karlsson så tar företag som vill "sälja sina grejer" hjälp av pr-byråer "för att få oss att köpa varor och trender och tro att vi valt det själva". Och på riktigt lömska sätt också. De tar nämligen "liksom sig in i hjärnan bakvägen". Visst kan man ironisera över det barnsliga anslaget. Men en del sanning finns det trots allt bakom. Det stämmer att idén bakom och finansieringen av Kanal 5:s inredningsprogram "Roomservice" står mycket riktigt måleriföretagens branschorganisation Målarmästarna, Sveriges Färgfabrikanters Förening och Svenska Målareförbundet för. Flera samverkande faktorer som pr, reklam, varumärkesplacering etc kan påverka konsumtionsmönster och efterfrågan. Målar Johnnie och Mattias med en viss röd nyans i "Roomservice" så tar den garanterat slut hos färghandlarna veckan efter. Och om Tina Nordström använder en viss exotisk krydda eller lagar en viss maträtt i tv så kommer detta bli en storsäljare på Konsum och ICA de närmaste dagarna. Och självklart finns det stora ekonomiska intressen bakom detta. Men att påståendet att pr-konsulter och reklammakare "styr ditt liv" håller knappast.

Yttrandefrihet och fundamentalism

Av lätt införstådda skäl så har yttrandefriheten och dess gränser diskuterats flitigt den senaste tiden. En vanlig uppfattning tycks vara att yttrandefriheten är en viktig princip, men att den bör tillämpas med måtta och ansvar. Viss form av självcensur verkar anses befogad för att inte såra eller kränka. Ursäkta, men det är just när den typen av kritik kommer som yttrandefriheten och dess vänner måste stå högst uppe på barrikaderna och pressa fram positionerna ytterligare. I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg om Muhammedkarikatyrer och rätten att publicera även kränkande bilder skrev bloggaren Yastory att ett serverhotell har rätt att få göra etiska bedömningar av vilken typ av material man vill tillåta på sina servrar. Detta resonemang utvecklades sedan till att det är ett företags "rättighet och skyldighet att väga frihet mot säkerhet", samt att "bedöma etiken och moralen i frågan". Yastory säger sig inte vara speciellt orolig för att företag skulle dra in sina tjänster för att de ogillar åsikter. "Företag vill i första hand tjäna pengar", skriver han, och censur "går mot det intresset". Själv ser jag stora risker i att företag tar sig friheten att besluta över vad som får sägas och inte. Jag litar inte på att kommersiella intressen/marknadens osynliga hand ska träda in och garantera en distribution även av obekväma åsikter, formuleringar och bilder. Jag anser att det är relevant att fråga sig vilket samhälle vi skulle få om Posten och teleoperatörer gjorde samma sak. Redan i dag har det förekommit att brevbärare vägrat dela ut tidningar som de – säkert med all rätt – uppfattat som främlingsfientliga. Är det rimligt att de ska ha den rätten? Borde inte lagstiftningen hindra åsiktsingripanden av det slaget? Med någon form av "must carry"-lagstiftning för brev- och tidningsutdelning, telefoni- och internettjänster skulle företagens opinionskänslighet och godtycke inte längre kunna stå i vägen för yttrandefriheten. Yastory skriver också att "sätta yttrandefriheten över allt /.../ ter sig dogmatiskt och ohälsosamt". Och visst är det så. Jag erkänner villigt att min syn på yttrandefriheten nog kan betecknas som dogmatisk och rent av fundamentalistisk. Och jag motiverar det med ord lånade ur Journalistförbundets handlingsprogram: Om med fundamentalism menas uppfattningen att så stor öppenhet som möjligt ska råda i samhället och så få inskränkningar som möjligt får ske i yttrande- och tryckfrihet och att samhällets inställning manifesterad i grundlagen ska vara långsiktig och hållbar och inte kunna påverkas av tillfälliga händelser eller uppflammande debatter, ja, då är min inställning fundamentalistisk.

Kuba, TV4 och den politiska naiviteten

TV4:s lördagsintervjuer brukar vara småputtriga historier där skådisar, musiker, författare och andra oförargliga kändisar samtalar med programledaren om oförargliga ämnen. Det pratas barn, förebilder, nya filmen/skivan/boken etc, skrattas och är allmänt avspänt. Så var det också i lördags. Den enda skillnaden var att dagens gäst var Che Guevaras dotter Aleida som, enligt påannonseringen, går i sin fars fotspår och "kämpar för världens fattiga". Jag ifrågasätter inte nyhetsvärdet i en intervju med dottern till en person som efter sin död blivit något av en ikon för politiska radikaler på vänsterkanten. Men en människa som refererar till Fidel Castro som sin "älskade farbror", förnekar att det skulle råda diktatur och politiskt förtryck i Kuba, samt insinuant viftar undan Amnesty Internationals kritik mot landet med att hävda att de minsann inte bryr sig om fångarna på den amerikanska Guantánamobasen - måste rimligen ifrågasättas och helst få mothugg. Varför bjöds till exempel ingen representant för Amnesty in till tv-studion för att berätta om sin bild av situationen i Kuba? Det finns flera märkligheter med TV4:s intervju med Aleida Guevara. En tv-kanal som annars verkar ta journalistik på allvar borde väl rimligen insistera på att ordna fram en egen tolk, och inte nöja sig med vänsterpartisten och den tidigare ordföranden för Svensk-kubanska föreningen Eva Björklund - alltså en representant för den organisation som bjudit in Aleida Guevara till Sverige. Det mesta av intervjun var precis så småputtrig och hovsam som TV4:s lördagsintervjuer brukar vara. Två kritiska frågor ställdes förvisso på slutet, men inga följdfrågor eller ifrågasättanden kom efter de uppenbart verklighetsfrämmande svaren. På frågan om vad hennes önskan var för barn i världen (Aleida Guevara arbetar som barnläkare) svarade hon att hon önskade att alla barn skulle få växa upp så fria och lyckliga som hon själv gjort. Och visst, med kubanska mått har säkert doktor Guevara haft en förhållandevis fri och lycklig tillvaro. Som dotter till en revolutionshjälte har hennes uppväxt säkerligen varit priviligerad. Och det faktum att hon, till skillnad från en majoritet av hennes landsmän, fritt tillåts resa världen runt tyder på att man från den kubanska regimen förväntar sig att hon inte har något kritiskt att säga om situationen i landet. Jag tycker att det är djupt tragiskt att det fortfarande finns vänstermänniskor i Sverige som tycks frivilligt sätta på sig skygglappar och hålla för öronen när Kuba, Che Guevara och Fidel Castro diskuteras. I de försök till diskussioner jag haft med dem är det bara CIA-agenter som förföljs och fängslas i Kuba för sina politiska åsikters skull. Och kritik från människorättsorganisationer som Amnesty avfärdas, precis som av Aleida Guevara, med att dessa inte finns och verkar i Kuba och därför inte vet hur det egentligen är. Själv undrar jag varför dessa Castrokramare då inte ställer sig frågan varför inte Amnesty verkar i landet? Kan det möjligen ha att göra med ett politiskt system i landet som inte tillåter kritik? Eller är Amnesty International i själva verket bara en täckmantel för CIA? Läs gärna också vad Anna Ardin skrivit om programmet och Aleida Guevaras bisarra uttalanden.

Företag får ha åsikter - när de tycker rätt

På magasinet Neos blogg (där "kommentarformuläret är för närvarande avstängt") skriver Peter Wennblad ironiskt under rubriken "Nytänkande i Hollywood". Wennblad uppmärksammar den svenska premiären av "könsdramat" North Country och skriver att denna är "den första i en lång rad filmer från det nystartade produktionsbolaget Participant Productions" som säger sig vilja "change the world one story at a time". Till varje film som bolaget släpper lanseras också en kampanjsajt från vilken tittarna kan få reda på mer fakta och engagera sig i de frågor som filmen tar upp. Visst låter det fantastiskt smart? Och det är inga småpengar som filmbolaget rör sig med. Det handlar verkligen om påkostade produktioner med storstjärnor som Charlize Theron, George Clooney, Matt Damon, Frances McDormand, Sissy Spacek och Robert Downey Jr. Det som irriterar Neos bloggare är att filmerna tar upp så irrelevanta frågor som oljebolags bristande moral, politiska hetsjakter under senator Joseph McCarthy, växthuseffekten, absurda vapenlagar och snabbmatsindustrin. Ja, tänk så hemskt. När de i stället kunde göra positiva, upplyftande filmer om hur oerhört mycket bättre allting ständigt blir för alla människor i hela världen, om företagande och om "välmarmorerad entrecôte".

Folkpartiet och det fria ordet III

Johan Jakobsson är partisekreterare och mediepolitisk talesman för folkpartiet. Han har tidigare visat prov på märkligt omdöme i samband med ett krystat försvar för folkpartiets ägarintresse i ett företag som levererar ledarartiklar och annat opinionsmaterial till en mängd dagstidningar, samtidigt som fp:s partiprogram slår fast att yttrandefriheten "kräver fria, oberoende, medier" samt att mediernas frihet "är en förutsättning för att de skall kunna fullgöra sin demokratiska granskningsfunktion" (läs mer om detta här och här). Nu sticker han ut huvudet igen i ett ytterst förvirrat debattinlägg i tidningen Resumé (ej på nätet). Jakobssons tes denna gång verkar vara att den socialdemokratiska mediepolitiken är bristfällig. Och det kan jag väl hålla med om, även om det går att uttrycka lite mer sofistikerat än vad folkpartisekreteraren gör ("Skvätt, skvätt och den döende fisken flyter vidare med floden"). Problemet är att Jakobsson, för att spinna vidare på hans liknelser om döende fiskar i en flod, inte har riktigt torrt på fötterna. Han påstår bland annat att socialdemokraterna haft "ambitionen att förbjuda paraboler". Sanningen är att det handlade om en motion från det socialdemokratiska kvinnoförbundet till en socialdemokratisk partikongress någon gång på 1970-talet. Motionen avslogs. Med motsvarande krav på bevisföring och relevans i argumentationen kan jag påminna Johan Jakobsson om att borgerliga allianskollegor till folkpartiet motionerat om att inskränka yttrandefriheten. De kristdemokratiska riksdagsmännen Tuve Skånberg och Erling Wälivaara har i en riksdagsmotion krävt att det ska bli illegalt att uttrycka sig på ett sätt som "kränker religioner" (motionen finns att läsa här, tack Joel). Jakobsson har alltså helt rätt när han i Resumé skriver att inte "alla borgerliga partier på ideologisk grund älskar ökad självständighet för medierna".

Konsten att försvara det man inte gillar, del II

Det är inget brott att vara dum i huvudet i Sverige. Det är heller inget brott att uppmana andra att bete sig som idioter. Lika lite är det ett brott att vara rasist, nazist, kommunist, djurrättsaktivist eller centerpartist. Detta tror jag att vi alla bör vara väldigt tacksamma över. Det finns olika sätt att utöva sin rätt att vara dum i huvudet, djurrättsaktivist eller centerpartist. Man kan till exempel säga det till människor man möter på stan, man skriva om det i brev, berätta det över telefon eller ge ut en egen tidning med detta budskap. Allt detta är lagligt, och varken polisen, Posten, Telia eller någon annan instans lär ingripa mot det. Däremot tar sig ibland internetföretag rätten att stänga ned webbplatser där folk bekräftar att de är dumma i huvudet. Så verkar nu ha skett i går kväll, när en av Sverigedemokraternas webbsidor med nidbilder av profeten Muhammed stängdes ned. Än mer anmärkningsvärt är att företaget Levonline, som äger servern där sidan låg, tycks ha agerat som de gjort efter att UD och säkerhetspolisen varit i kontakt med företagsledningen. "Vi har varit i kontakt med både UD och Säpo och i samråd med dem har vi kommit fram till att det är det bästa", sa Anna Larsson, vice vd på Levonline, i en radiointervju på Ekot i morse. Och hon bekräftar också att det var UD och Säpo som tog kontakt med dem och inte tvärtom. Ekot uppger att det är en politiskt sakkunnig på UD som träffat Levonlines vd "på eget initiativ" för att informera dem om de reaktioner publiceringen av Muhammedkarikatyrerna väckt runt om i världen. Han säger att han inte agerat på uppdrag av någon och inte heller uppmanat företaget att stänga ned webbsidan. Ursäkta min skepsis, men om en representant för regeringen kontaktar ett litet webbföretag om de hypotetiska konsekvenserna av att ett av företagets kunder utnyttjar sin yttrandefrihet så är det nog sannolikt att företaget i fråga hellre fäller än friar. Och den typen av påtryckningar är inte acceptabla i ett rättssamhälle! Per Welander på bloggen "Moderna Myter" skriver: "Vad blir nästa steg om detta får fortsätta? Ska UD och Säpo dra in prenumerationen på Dagens Nyheter för 'opålitliga' individer? Spärra digitala TV-sändningar till vissa medborgare? Inte genom att UD och Säpo gör det själva utan genom att hota leverantören av tjänsterna." Mikael Ståldal är inne på samma linje: "[D]et är mycket allvarligt att Levonline viker sig för hot och stänger ner hemsidor på det här sättet, det är ett verkligt hot mot yttrandefriheten och sätter obehagliga prejudikat att hot lönar sig. Om jag var i behov av en Internetleverantör skulle jag välja någon annan än Levonline."

Veckans skrivbordsbild

"So long as the people do not care to exercise their freedom, those who wish to tyrannize will do so; for tyrants are active and ardent, and will devote themselves in the name of any number of gods, religious and otherwise, to put shackles upon sleeping men." — Voltaire

Folkhemmet 2.0

Johan Sjölander tipsar om arrangemanget "Folkhemmet 2.0" i Stockholms stadshus den 9 mars. Jag har också fått en inbjudan, men har inte hunnit kolla igenom den ordentligt förän nu. Det är Svenska institutet som arrangerar - något som brukar tyda på att det blir en intressant tillställning. Man kommer bland annat att diskutera "den kreativa klassen, tillväxten och Sveriges roll i en ny global ordning", och huvudtalare är Richard Florida, professor vid George Mason University och författare till två böcker ("The Rise of the Creative Class", 2003 och "The Flight of the Creative Class", 2005) som väckt stor uppståndelse världen runt. Svenska institutet skriver: Richard Florida refererar i sina böcker ofta till Sverige och Skandinavien. Han menar att Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att spela en ledande roll i framtidens globala tillväxt. Och detta just för att vi har ett försprång när det gäller mjuka värden, som tolerans, öppenhet, jämställdhet och social omsorg.

Kändisbarn lever farligt

Reaktionärer dansar inte

I en ledare i det kommande numret av Arena skriver Magnus Linton att det är komiskt med vad han betecknar som "senil ignorans" som nu sprids i seriösa medier och av samma personer som "ojar sig över de senaste årens 'intellektuella urvattning av kulturjournalistiken'": De som stolt säger "jag dansar inte" är samma folk som förr tyckte det var charmigt att inte kunna mejla eller sms:a. Jag menar givetvis inte att alla måste skaffa rytm, bara att de som stoltserar med okunskapen ska veta hur självförtroendet byggts och att de surfar i patriarkala fettlager. Samt att tiden är räknad. För medan auktoritära framtidsfobiker gråter över att deras barn ser på Småstjärnorna i stället för Vi i femman håller ipodkulturen på att musikalisera kalla samhällen på ett sätt som gör att den som om några år inte dansar kommer framstå som lika upplyst som den som inte talar engelska. Det är ingen problemfri utveckling, men leder på en punkt till en progressiv transformering av makt; den förstör vår mest premierade sociala norm – att ha kontroll – lika raskt som den uppvärderar vår mest bestraffade: att tappa kontroll.

Olika mått på anstötlighet

Stig-Björn Ljunggren skriver på sin blogg om den hycklande inställning till yttrandefrihet som frodas i USA. Jag har tidigare skrivit om de fördömanden som kommit från det amerikanska utrikesdepartementet angående Jyllands-Postens publicering av karikatyrteckningar av profeten Muhammed. Nu gör Ljunggren mig uppmärksam på att tv-sändningarna från Super Bowl i USA sker med några sekunders fördröjning, för att ge producenterna möjlighet att klippa bort anstötligheter - som Janet Jacksons blottade bröst härom året. I år utnyttjades fördröjningen till att sänka ljudet när Roling Stones framförde sånger som tydligen ansågs anstötliga i amerikanska öron. Så vad sjöng de då? Politiska krav om att de "olagliga stridande" som försmäktar på Guantanamobasen ska ställas inför rätta eller släppas? Att USA borde ratificera Kyotoavtalet om att minska sina miljöfarliga utsläpp? Nej, i sången "Rough justice" sjunger Mick Jagger "cocks" och i och "Start me up" de anstötliga orden "You make a grown man come"... Och sådant måste tydligen det amerikanska folket skyddas mot.

När bloggare blir groggare

Nyligen skrev jag och undrade om vilka, om några, bloggare som kan anses ha betydelse för opinionsbildningen i Sverige. Detta med anledning av att Fredrik Wass (Bisonblogg) konstaterat att Observers lista över bloggar värda att bevaka föreföll dåligt uppdaterad. Observer har sedan dess meddelat att bevakningslistan har reviderats ett flertal gånger, men att en gammal version låg kvar ute på nätet. Observer säger sig också gärna ta emot synpunkter gällande sin bevakningslista av bloggar. I förra veckan kom en indikation på att bloggare ses som potentiellt viktiga opinionsbildande kanaler. S-bloggaren Urban Lindstedt fick ett brev (inget mejl...) från Sprit & Vinleverantörsföreningen med rubriken "Till dig som opinionsbildare". Syftet från Sprit & Vinleverantörsföreningen (SVL) var förstås att få stöd för sin syn på vilka konsekvenser de höga alkoholskatterna har i Sverige. Urban skriver, utan att gå in i sakfrågan, att han konstaterar att SVL "tydligen anser att bloggarna är en opinionsbildande kraft att räkna med", samt att bloggar "faktiskt är en bra kanal för att få lite buzz i en politisk fråga". Jag har nu också fått ett brev från SVL, och jag kan instämma med Urban om att det är lite smickrande att kallas opinionsbildare av en så pass penningstark och inflytelserik aktör som de. Och jag tror dessutom att det är ett smart sätt för dem att arbeta på, ett som jag inte förutsåg när jag för snart två år sedan skrev en beställd artikel åt Arena om just hur alkohollobbyn arbetar och skulle kunna komma att arbeta i Sverige. På grund att jag för en tid sedan lyckades radera hårddisken på datorn så har jag just nu inte tillgång till artikeln, men jag ska göra några försök att lokalisera en kopia. Fortsättning följer...

Finlands sak är vår!

(Lugn, rubriken på detta inlägg förklaras inom kort.) I går var det premiär för Kanal 5:s nya aktualitetsprogram "Veckans Nyheter" där Henrik Schyffert levererade elaka kommentarer och sketcher baserade "det senaste i nyhetsskörden". På Kanal 5:s webbplats säger Schyffert själv att programmet kan beskrivas som att man tagit "det vi ser på Aktuellt och kör det igenom min outbildade, medelålders och lite fördomsfulla kropp" och det som "kommer ut på andra sidan visar vi i tv". Och det låter ju... kul. Resultatet var väl lindrigt sagt blandat. Efter att ha inlett med att dissa programidén, Kanal 5, TV3 och sig själv gav sig Schyffert sedan på att sparka på redan liggande; Anna Sjödin och världens alla uppretade muslimer. Men visst, lite kul var det. Ett svartvitt inslag som sades skildra tidigare socialdemokratiska fylleskandaler var ganska roligt. Min favorit var Kata Dalström som sades gjort bort sig upprepade gånger offentligt, varav åtminstone en gång under Almedalsveckan i Visby. Aftonbladet uppmärksammar ett inslag jag knappt reagerade över, men som tidningen inte otippat betecknar som en "sexattack". Olle Lidbom på Vassa Eggen konstaterar att ytterst få än så länge kommenterat programmet i Kanal 5:s eget diskussionsforum. Programmets absolut roligaste inslag (och nu kommer förklaringen till rubriken på detta inlägg) stod den finländske komikern och författaren André Wickström för i sin rapport från Helsingfors om det finska presidentvalet. Åtminstone började han rapportera om detta och hur Finland genom att återvälja Tarja Halonen till president bekräftade sin ställning som "världens mest oglamourösa land". Därefter övergick Wickström till att ifrågasätta om Sverige med vår kungafamilj ("Jamen hör ni inte hur fånigt det låter?") var så mycket bättre. Det som sedan följde var inget mindre än en veritabel verbal avrättning av den svenska monarkin och det ovärdiga svassandet omkring de kungliga. Otroligt roligt! Missa inte reprisen på fredag klockan 20.00, så kan ni döma själva.

Dagens citat

Jag tycker att Jan Guillou hamnat snett i den pågående debatten om Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna. Hans linje verkar vara att publiceringen inte var något annat än en rasistiskt motiverad kränkning och provokation, och därför bör fördömas. I en krönika i Aftonbladet i dag formulerar han sig trots detta träffsäkert och bra om tryckfriheten: Tryckfriheten är inte till för det smakfulla, det omdömesgilla, det mittenpolitiska lagom, det välformulerade, det intelligenta eller det sympatiska. I så fall behövdes ingen grundlagsfäst tryckfrihet.

Vilka bloggare spelar roll?

Fredrik Wass (bisonblog) uppmärksammade häromdagen tidskriften DSM:s lista över "landets viktigaste opinionsbildare". Det är intressant att notera att ytterst få bloggare fanns med på listan, åtminstone inte i egenskap av bloggare; såväl Margot Wallström som Johan Norberg får väl sägas ha andra mediala och politiska arenor till sitt förfogande. Bisonblog undrar vilka bloggar som kan sägas ha en opinionsbildande ställning. Och det är ju, precis som han konstaterar, en mycket svår fråga att besvara då det ändras dag för dag. Pseudokändisar som Martin Melin kan få tillfällig medial uppmärksamhet, och därmed ett visst inflytande över opinionsbildningen, för sitt bloggande - men vilka, om några, är det som verkligen kan påverka den politiska agendan? Bisonblog påminner om att Observer, Sveriges största mediebevakningsföretag, bevakar 1 800 källor på Internet, 1 200 tryckta medier, 200 radio- och tv-kanaler, nyhetsbyråer, databaser etc. Av de 80 bloggar (se lista här) som Observer anser att deras kunder kan ha nytta av att bevaka finns det flera som lagt ned, flyttat på sig eller väldigt drastiskt minskat antal inlägg gjorda per månad. Saknas på listan gör bland annat Ali Esbati, "Libertarian in Room 101", Linda Skugge, Motallians och många andra. Något som får en att undra hur ofta Observer uppdaterar sin bevakningslista över den snabbföränderliga bloggosfären.

Alla människor är lika mycket värda, eller?

I går kväll sjönk ett egyptiskt fartyg i Röda Havet. Över 1 000 människor tros ha omkommit. Aftonbladets löpsedel i dag skriker ut att ett barn bitits ihjäl av hundar. Ett barn. I Australien.

Citerad i radio

Bloggkrönikan på Ekot fokuserade i dag på två ganska självklara ämnen, givet vad som hänt i veckan: SSU-ordföranden Anna Sjödins krogbråk och reaktionerna på Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer. Min egen kommentar om bloggdrev är en av de citerade: Inom journalistiken betecknar begreppet "drev" det fenomen när journalister hårdgranskar en politiker/makthavare och/eller kändis som misstänks ha gjort något fel. Det som kännetecknar drevet är bristen på annan vinkling än den redan valda. När flocken har fått blodvittring jagar den sitt byte obevekligt. Eventuella andra intressanta spår rusas bara förbi. Under söndagen bevittnade vi nog det första svenska bloggdrevet. Bytet var den här gången SSU-ordföranden Anna Sjödin som efter någon typ av bråk på en krog i Stockholm tagits omhand av polisen. /…./ i väntan på fakta bryter en smärre storm ut på internet där mängder av bloggare anser sig ha saken klar och drar långtgående slutsatser. Även Malin, som på bloggen trettinånting kommenterade det jag skrev är citerad: Är detta ett bloggdrev är detta ytterligare ett tecken på ett samhällsfenomen - bloggen utmanar nu på allvar etablerade media! Detta är något som såväl offentliga personer som mediefolk och vi bloggare själva måste förhålla oss till. Jag tror att det kommer att växa fram ett etiskt förhållningssätt bland bloggarna… Denna diskussion måste dock föras bland bloggare och inte skapa ytterligare ett drev - denna gång mot bloggen som debattform. Vi måste hitta ett sätt där vi undviker att bli censurerade och där vi kan ha högt i tak, värna yttrandefriheten, vara en kanal för oss alla som inte är proffstyckare eller politiker att framföra våra åsikter och tankar samtidigt som vi värnar andras integritet och förhåller oss etiskt. Bloggen är här för att stanna och är bland det bästa som har hänt på många år! (Tack för tipset, Daniel!)

Olika reaktioner om Muhammedkarikatyrer

Debatten om - och på flera håll våldsamma protesterna mot - de numera ökända danska Muhammedkarikatyrerna rasar vidare. I Gaza omringades på torsdagen EU-kontoret av maskerade al Yassirmän, som hotade att spränga det om inte en ursäkt för Muhammedkarikatyrerna getts inom 48 timmar. Samtidigt kom nya skriftliga hot mot danska, norska och franska medborgare. Och nyhetsbyrån Reuters uppger att 300 militanta muslimer på fredagsmorgonen stormade en byggnad i Jakarta där den danska ambassaden ligger. Inga människor ska dock ha kommit till skada - protestanterna nöjde sig med att slå sönder lampor och kasta runt stolar i lobbyn till byggnaden. Via TT har jag förstått att bilderna nu även har publicerats i en arabisk tidning, den politiskt oberoende veckotidningen al-Shihan i Jordanien. Tidningen publicerade i går tre av Jyllands-Postens omstridda teckningar. I en ledarkommentar ska chefredaktör Jihad Momani ha manat: "muslimer över hela världen: var resonliga". Han ska också ha ställt frågan: "Vad bidrar mest till att skapa fördomar om islam - de här teckningarna eller bilder på en kidnappare som skär halsen av sina offer framför kamerorna eller en självmordsbombare som spränger sig själv i luften under ett bröllop i Amman?". Även andra tidningar i muslimska länder ska ha framfört mer resonerande argument. Saad Hagras, i den oberoende egyptiska tidningen Nahdet Masr, uppges ha påpekat att tidningar i den muslimska världen ofta kritiserats för antisemitiska åsikter och teckningar: "Vi får inte glömma att några av våra imamer använder moskéerna för att förolämpa andra religioners troende. Om Israel ockuperar våra områden och förtrycker vårt folk borde det få oss att fördöma sionismen - men inte att uttrycka fientlighet mot judendomen". Samtidigt rapporterar Reuters från Washington att en talesman för det amerikanska utrikesdepartementet som svar på en fråga från journalister sagt att "Dessa karikatyrer är verkligen stötande för den muslimska tron", samt att "uppegga etniskt och religiöst på detta vis är inte acceptabelt". I Sverige tycks kritiken mot publiceringen dominera. Allt för få verkar beredda att stå upp för yttrandefriheten när det verkligen behövs. I Dagens Nyheters kultursidor kommenterar en rad kulturarbetare debatten, och den generella inställningen tycks vara att yttrandefriheten visserligen är viktig, men att man också måste väga in vilken skada publiceringen av bilderna kan orsaka mellan muslimer och icke-muslimer. För mig går det resonemanget rätt emot det publicistiska idealet "publish and be damned". Jag har fått en kommentar på mitt förra inlägg om det här, där HP skriver att några av bilderna "är väldigt lika det som man använde på 30-talet, i Tyskland och andra platser, för att demonisera judar". Och visst ligger det mycket i det. Förmodligen hade Jyllands-Posten inte ens övervägt att publicera antisemitiska nidbilder på judar. Och det visar på att tidningen hade andra, mörkare motiv än ett värnande av tryckfriheten. Inte dessto mindre så har de trots allt rätten att vara plumpa, vulgära och att publicera anstötligt material. I ett totalitärt samhälle, oavsett om diktaturen motiveras politiskt eller religiöst, har man inte den rätten. Andra har uttryckt det här bättre än vad jag förmår. Här är ett citat ur filmen "The People vs. Larry Flynt", där Larry Flynts advokat försvarar Flynts rätt att ge ut porrtidningen Hustler: I am not trying to suggest that you should like what Larry Flynt does. I don't like what Larry Flynt does, but what I do like is the fact that I live in a country where you and I can make that decision for ourselves. I like the fact that I live in a country where I can pick up Hustler magazine and read it, or throw it in the garbage can if that's where I think it belongs.