Folkpartiet säljer LNB

Jag har tidigare skrivit om folkpartiets 20-procentiga aktiepost i Liberala Nyhetsbyrån (LNB), som i praktiken utgör en del av ledarredaktionerna på närmare 40 liberala dagstidningar - med en sammanlagd upplaga som är mer än dubbelt så stor som Dagens Nyheters. Detta ägande har varit kritiserat, och på folkpartiets landsmöte 2003 beslöts att "positivt pröva" att sälja partiets aktiepost i LNB. På LNB:s webbplats sägs nu att folkpartiledningen har beslutat att sälja partiets aktier i Liberala Nyhetsbyrån till Stiftelsen Pressorganisation, som är delägare i flera liberala regiontidningar. LNB:s redaktionschef David Nyström säger i en kommentar att försäljningen "raderar ut varje formellt frågetecken kring redaktionens integritet", och slår fast att partier inte ska äga medier i utvecklade, demokratiska samhällen.

Ökad integritet med personvalet

Häromdagen rapporterades det i SVT:s Aktuellt om att en ny doktorsavhandling av statsvetaren Lars Davidsson vid Uppsala universitet visar att personvalsreformen har gjort en stor grupp riksdagsledamöter mindre lojala mot sina partier. I dag uppträder fyra av tio mer självständigt än före reformen. För mig, som länge drivit vikten av självständiga folkvalda med integritet och personligt ansvarstagande, är detta välkomna nyheter. Tyvärr, men inte direkt förvånande, framstår socialdemokraterna som de absolut minst självständiga riksdagsledamöterna. Det är nu inte speciellt konstigt eftersom man har regeringsansvar utan egen majoritet, och det därmed är viktigare att hålla ihop riksdagsgruppen och driva en gemensam linje. Men det finns - tyvärr - också en tradition inom partiet att man är lojal på ett annat sätt än vad man är på annat håll. Det är synd, då jag anser att varje folkvald ledamot i högre grad borde se till sitt ansvar gentemot hans eller hennes väljare i den egna valkretsen. Men Davidssons avhandling visar trots allt att riksdagsledamöterna efter personvalsreformen väcker fler frågor i sina valkretsar och vågar oftare gå emot partilinjen. Främst är det de som riskerar att åka ur riksdagen på grund av konkurrenters personvalskampanjer som blivit mer aktiva. Den gruppen är stor, närmare 40 procent. Ett exempel på den ökade självständigheten bland riksdagens ledamöter är de folkpartister som nyligen gick emot partiets beslut att ställa sig bakom regeringens förslag att tillåta buggning. Än så länge har dock inte ett sådant beteende avgjort några omröstningar i riksdagen. Partipiskan är ännu effektiv. Men det kan komma att ändras. Oavsett hur det går i valet i höst så lär majoritetsförhållandena se annorlunda ut, och det kan finnas utrymme för fler "oheliga allianser" över blockgränserna mellan enskilda ledamöter som inte är ense med sina respektive partier i olika frågor. Det skulle tillföra det ganska förutsägbara partilivet lite demokratisk dynamik. Jag lovar mitt kryss till en självständig personvalskandidat i höst!

Första maj

På måndag är det första maj, och eftersom det är valår så talar Göran Persson på Norra Bantorget i Stockholm. Självklart ska jag dit och lyssna, och troligen går jag också med i tåget från Humlegården. Jag vet, kära borgare, att det kan verka fånigt med att en politisk rörelse som haft regeringsmakten så länge anordnar demonstrationståg. Men själv ser jag själva demonstrationen som mestadels symbolisk. Framför allt handlar det om en mäktig manifestation där tusentals människor visar att man ännu inte är nöjda med det samhälle vi ser omkring oss, utan vill förändra och utveckla det vidare. Årets paroll, "Alla ska med", må verka banal - men den rymmer en grundläggande solidaritetstanke där ingen människa lämnas kvar och alla får delta i samhällsbygget. Och den tanken skriver jag gärna under på. Den första maj har jag också tänkt att presentera min första preliminära valplattform för min kandidatur till Stockholms kommunfullmäktige. Har jag nu blivit nominerad och placerats på listan så är det väl klart att jag ska göra en insats för att bli vald. Jag tror att jag skulle kunna bidra med något i politiken och hoppas därför att få chansen i höst. Mer om detta på måndag. Ännu har ni läsare, som så ofta skriver kloka och intressanta kommentarer här på bloggen, möjlighet att påverka utformningen av min valplattform. Vilka frågor skulle ni vilja att jag drev i Stockholmspolitiken? Mejla mig på promemorian@gmail.com och berätta. Jag lovar inte att göra som ni vill, men jag lovar att läsa, lyssna och ta åt mig.

Att skjuta mygg med kulspruta

Håkan Jacobson hann före mig med att kommentera de båda socialdemokratiska riksdagsledamöterna Håkan Juholt och Arne Kjörnsbergs debattartikel i SvD i dag, där de går till hårt angrepp mot Svenskt Näringsliv, Timbro med flera. Utgångspunkten för Juholts och Kjörnsbergs kritik är att Svenskt Näringslivs stöd till tankesmedjor, forskningsinstitut och insamlingsstiftelser är mer hemlighetsfullt och skadligt än LO:s dito till socialdemokratin. Problemet är att de i sin iver att misstänkliggöra de grupper de räknar upp, målar så breda penseldrag att relevanta fakta döljs. Till exempel så sägs det att det "vore klädsamt om alla de borgerliga ungdomspolitiker som utbildats vid den så kallade Stureakademin vågade träda fram". Som Jacobson påpekar så är Stureakademins verksamhet inte särskilt hemlig. Faktum är att den socialdemokratiske bloggaren och AiP-skribenten Eric Sundström öppet berättat om att han föreläst där. Att klumpa ihop MUF-ordföranden Johan Forssell och CUF-kollegan Fredric Federley som Timbrosfärens "underavdelningar" och "nyliberala bloggare" känns inte direkt heller som någon vidare träffsäker kritik. Liknelsen med att skjuta mygg med kulspruta ligger nära till hands. Därmed inte sagt att det inte kan ligga något i Juholts och Kjörnsbergs kritik. Att Svenskt Näringsliv, bland annat genom stiftelsen Fritt Näringsliv, satsar stora resurser på politisk opinionsbildning är ingen hemlighet. Det har de all rätt att göra, och är inte heller skyldiga att i detalj redovisa hur mycket pengar det handlar om eller vart pengarna går. I de eventuella fall där riksdagspartier får ekonomiskt bidrag från privatpersoner, stiftelser, företag eller organisationer så hamnar saken däremot i ett annat läge. Därför borde vi ha en lagstiftning om obligatorisk öppen redovisning av partiernas ekonomi, för att komma bort från diskussioner och misstankar om mutor och annan otillbörlig påverkan.

Bloggande statsråd

[UPPDATERAD] Okej, nu är jag lite kluven. Det socialdemokratiska partiet har startat en slags gruppblogg där prominenta partiföreträdare (hittills bland andra arbetslivsminister Hans Karlsson, riksdagskandidat Maryam Yazdanfar, ungdomsminister Lena Hallengren och justitieminister Thomas Bodström) skriver personliga kommentarer om sina förehavanden och om politiken. Detta är förstås väldigt positivt. Man har också kommentarsmöjligheter, vilket läsarna förstås redan börjat utnyttja. Jag undrar bara i vilken utsträckning de bloggande ministrarna kommer att hinna läsa och besvara kommentarer... Jag är också väldigt skeptisk till den ganska fula plattform - BlogSoft - man har valt. Varför inte inhysa bloggen på partiets webbplats? Vill socialdemokraterna verkligen göra reklam för boken The Weblog Handbook: Practical Advice on Creating and Maintaining Your Blog, som via en annons på bloggen säljs på Amazon? * * * Maryam Yazdanfar har för övrigt också en egen, alldeles utmärkt blogg! Missa henne inte på Aktuellt i kväll, när hon pratar om bloggens betydelse för personvalskampanjer i valrörelsen. Inslaget verkade inte sändas i går. * * * Jag ser nu att Bengt Båvegård på Frihetens vingar också observerat hur märkligt amatörmässig den socialdemokratiska bloggen ser ut, och visar hur lätt den kan förfalskas.

Likhet inför lagen - även för politiker

Jag har själv bekanta som blivit hotade på grund av sitt politiska engagemang, och kan därför förstå resonemanget i den statliga utredningen Jakten på makten om hot och våld mot förtroendevalda, som föreslår att den som begår brott mot politiker ska dömas extra hårt. Men jag tror att det vore synnerligen kontraproduktivt och snarare spä på det politikerförakt som ligger bakom många hot och våldsdåd. I SvD i dag rapporteras demokratiminister Jens Orback vara positiv till förslaget. Det är ett intressant förslag. Det är inte personen utan det politiska uppdraget som måste få ett utökat skydd. Nu får vi ser vad remissinstanserna har för synpunkter, säger demokratiminister Jens Orback till SvD. Problemet är att det finns många behjärtansvärda, utsatta grupper i samhället som blir hotade och drabbas av våld; invandrare, kvinnor och homosexuella, för att bara nämna några. Vi har redan en så kallad hetslagstiftning som bland annat innebär att till exempel våldsdåd riktade mot människor på grund av deras ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, straffas hårdare än våldsdåd i största allmänhet. Jag är själv väldigt tveksam till det rimliga i detta. Våld är våld, och är lika illa om det drabbar mig som ljushyad hetero eller en mörkhyad transa. Med den här typen av särlagstiftning är jag rädd att det allmänna rättsmedvetandet undergrävs och principen om likhet inför lagen inte längre anses gälla. Och skulle dessutom gruppen politiker läggas till skaran av särskilt skyddsvärda så tror jag att det kan leda till ganska kraftiga reaktioner från allmänheten.

Allmänhetens acceptans av gayvärlden

Vissa dagar känns det mer befogat än annars att faktiskt ge sig in i Stockholmspolitiken på allvar... Fredric Federley gör mig uppmärksam på att att gayklubben på Patricia tvingats förbjuda personal och gäster att ta av sig på överkroppen, efter påtryckningar från Stockholms stads socialförvaltnings tillståndsmyndighet. Detta då naken överkropp anses vara störande av ordningen. I ett brev till Patricia säger tillståndsmyndigheten att "ordningsbegreppet finns sparsamt definierat i alkohollagen". Man citerar Alkoholinspektionens tolkning från 2001 där det talas om "normbildande effekter" och förebyggande av "olägenheter". Stockholms tillståndsmyndighet tolkar detta som att normbildningen inte bara gäller förtäring av alkohol och bara ska omfattas av de som befinner sig i samma festlokal, utan att tillsyn måste "bedrivas utifrån allmänhetens acceptans". Någon "individuell hänsyn till särskild målgrupp" ska inte ges. Ursäkta? Sedan när satte "allmänhetens acceptans" stopp för nakna överkroppar på gayklubbar? Man ska nog vara blind, döv och genuint okunnig om gayvärlden för att inte känna till festerna på Patricia, och att killar som gillar killar där ibland dansar med naken överkropp. Jag tror inte att herr och fru heteronormativ allmänhet bryr sig eller störs nämnvärt av det - det sker ju på en hyfsat avgränsad plats där personal och gäster får anses vara med på noterna. Gaymagasinet QX rapporterar att klubben Dekadance tillsammans med HBT-liberalerna och Liberala ungdomsförbundet i Stockholm i går protesterade vid tillståndsmyndigheten, mot det man uppfattar som "befängda tolkningar av alkohollagen".

Vänster, höger - eller bara snedvridet?

Reaktionerna på journalistikprofessor Kent Asps debattartikel om sin forskningsrapport om journalisters partisypatier - och dess betydelse för nyhetsrapporteringen - fortsätter att trilla in. Som jag skrev i går så kan relevansen i undersökningen definitivt ifrågasättas. Och ifrågasätts gör den. Jesper Bengtsson skriver till exempel att journalisters personliga värderingar kan vara helt avgörande för den bild medierna ger av verkligheten, och att det avgörande är vilka frågor journalisterna ställer sig när de konfronteras med ett samhällsproblem. Bengtsson tror också att journalisternas sociala bakgrund spelar roll, alldeles oberoende av deras partisympatier. "Och", skriver han, "det är ett känt faktum att dagens journalister i påfallande hög grad rekryteras från medelklassen" och att många har föräldrar som själva varit journalister. "Det kanske i själva verket är ett större problem för mångfalden i svenska medier", skriver Jesper Bengtsson. Tora Breitholtz har både bloggat och hunnit kommentera Asps artikel i Studio 24. Hon lyfte i tv fram "ägarkoncentrationen och den totala borgerliga dominansen bland tidningarnas politiska färg". Breitholtz menar att det har betydligt större betydelse för hur nyheter skapas och den massmediala dagordningen sätts, än enskilda journalisters partisympatier. Slutligen skriver PJ Anders Linder att man hamnar snett "om man får för sig att det eventuella problemet med mediernas världsbild har med medvetet propagerande att göra". Enligt Linder så visar mätningar och jämförelser av bevakningen av olika partier att balansen brukar vara rätt god. I stället, menar han, så är problemet värderingar i den svenska (och utländska) journalistkåren som har blivit så självklara att de över huvudtaget inte längre känns som värderingar, och exemplifierar med att Ekot i går rapporterade om inkomstskillnader - och att det i reportaget framställdes som självklart att de små skillnaderna i Sverige gjorde vårt land till ett av "de bästa" i världen.

Unken stämning på Publicistklubben

Ibland blir könsdiskrimineringen och de könsrelaterade stereotyperna väldigt påtagliga. I går inledde Publicistklubbens drygt medelålders manlige ordförande (Stig Fredrikson) sin utfrågning av Ebba von Sydow om hur gammal hon var (25), och om hon fick någon "stöttning, stöd och support" när hon började som chefredaktör för Vecko-Revyn. Hade dessa frågor ställts till en man i samma situation? Knappast. Å andra sidan hade nog inte en man förminskat sig själv genom att svara att han "inte var rädd för att ställa massor av dumma frågor". Hela Fredriksons frågebatteri var ett starkt ifrågasättande av von Sydows chefsroll; "är det verkligen du som bestämmer", "sätter du ned foten", "hur är det med relationerna på redaktionen" - allt verkade handla om det överhuvudtaget var möjligt att hon som ung kvinna var mogen uppgiften som chefredaktör. Efter ett tag övergick diskussionen till att bli direkt bisarr - Ebba von Sydow pressades på om hon förespråkade ett återhållsamt 50-talsideal för unga tjejer, något hon själv besvarade med att hon tyckte att tjejer inte skulle dricka sig allt för fulla, inte vika ut sig eller ha sex offentligt i dokusåpor. Värderingar som hon påpekade att de flesta av hennes manliga kritiker nog skulle instämma i om det gällde deras egna döttrar. Jag påstår mig inte vara särskilt insatt i Vecko-Revyns journalistik eller vilka värderingar von Sydow förespråkar, men Isobel Hadley-Kamptz skriver att hon anser att tjejer aldrig ska hångla på krogen och absolut inte ringa upp en kille först. * * * Resten av kvällen ägnades åt en stundtals märklig och stundtals absurt underhållande paneldiskussion som Andreas Bergh sammanfattat och kommenterat på ett bra sätt.

Är journalister mer vänster?

[UPPDATERAD] När människor som jag inom socialdemokratin och vänstern beklagar oss över att det inte finns någon rikstäckande socialdemokratisk dagstidning i Sverige, och att det är ett problem att så många tidningsläsare saknar en ledarsida till frukostbordet som delar deras värdering, brukar högerfolk kontra med att journalister minsan till övervägande delen är vänstersympatisörer. Detta påstående kan härledas till de undersökningar om journalistkårens partisympatier som regelbundet görs vid JMG (Journalistik och masskommunikation) på Göteborgs universitet. I morse presenterade Kent Asp, journalistikprofessor vid Göteborgs universitet, en ny forskningsrapport om detta - inte oväntat på DN debatt. Enligt rapporten så är vänsterpartister och miljöpartister fortfarande överrepresenterade i journalistkåren, jämfört med allmänheten. Men det framgår också att ekonomi- och politikreportar står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna i de riksspridda Stockholmsmedierna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara var femte är socialdemokrat. Självklart kan relevansen i undersökningen ifrågasättas. Siffrorna bygger på en postenkät som gått ut till 2 000 slumpmässigt utvalda journalister i hela Sverige under hösten/vintern 2005. Urvalet är draget från Journalistförbundets medlemsregister och nettosvarsfrekvensen är 59,3 procent. Nu är i och för sig de flesta svenska journalister medlemmar i Journalistförbundet, men det kan ju tänkas att de som inte är det har valt att stå utanför facket av politiska skäl. Det finns alltså skäl att anta att siffrorna skulle sett annorlunda ut om urvalet hade varit bredare. Det är också värt att notera att knappt 60 procent av 2000 är ganska få individer - som en jämförelse så har Journalistförbundet cirka 18 000 medlemmar. Alltså är det fortfarande osäkert i vilken utsträckning resultatet av undersökningen faktiskt är representativt. Men även om siffrorna stämmer så är den betydligt viktigare frågan om den bristande representativiteten hos journalistkåren har någon betydelse - om överrepresentationen för miljöpartiet och vänsterpartiet och underrepresentationen för moderaterna och socialdemokraterna slår igenom i den politiska nyhetsrapporteringen. I debattartikeln i DN ställer Kent Asp frågan vilka följder journalistkårens bristande representativitet får för den bild som allmänheten möter i nyhetsmedierna. Detta besvarar han själv med att slå fast att "en grundläggande förutsättning för att den bristande representativitet som utmärker journalistkåren i sin helhet skall kunna ha någon verklig betydelse är att den också finns hos den förhållandevis begränsade grupp av inflytelserika journalister som varje dag är med om att forma den bild som allmänheten får av svensk politik". Efter att ha vridit och vänt på siffrorna konstaterar Asp att mycket talar för att vänsterpartiets och miljöpartiets överrepresentation i journalistkåren har "en mycket begränsad betydelse för den bild som ges av rikspolitiken i våra nyhetsmedier", samt att socialdemokratin - "som sedan drygt tio år innehaft regeringsmakten" - är svagt representerat bland de journalister som har att granska regeringsmakten och att medborgarna i det avseendet kan vara lugna: "I den svenska folkstyrelsen tycks det, i varje fall för närvarande, inte finnas några särskilt intima band mellan den politiska makten och den tredje statsmakten". * * * Också Johan Norberg och Håkan Jacobson kommenterar Kent Asps debattartikel och undersökningen. Inte oväntat från ett något annat perspektiv och med andra slutsatser.

Vardagliga absurditeter

Jag har just upptäckt en pärla i bloggosfären; den otroligt roliga bloggen Konsum, där en anonym person bakom en kassaaparat i en butik någonstans berättar små anektoder från bisarra kunder. Tillvaron är ibland mer galen än man kan tro.

Lokal-tv blir riksdagskanal

"Använd media" brukar vara ett standardråd från pr-konsulter och andra medierådgivare till politiker och opinionsbildare som vill nå ut med sitt budskap. Detta råd har tolkats bokstavligt av tv-mannen Bo Wanngård som nu ger sig in på en politisk karriär och kandiderar till riksdagen för folkpartiet, med den lokala tv-kanalen TV Sollentuna i ryggen. Det är Dagens Media som rapporterar om den märkliga historien. Bo Wanngård drev under flera år den lokala tv-stationen TV Sollentuna, som stoppades - men nu återstartar efter att Wanngård gett sig in i politiken och sett till att Sollentuna kommun upphandlat uppdraget att driva kanalen av honom. Till Dagens Media försäkrar dock Wanngård att han inte ska ha något med tv-kanalens politiska bevakning att göra. I stället kommer han att via en egen webbplats att värva väljare i personvalskampanjen. Där finns redan nu ambitiösa videoklipp, och mer lär det komma. Till tidningen berättar Bo Wanngård att han bland annat funderar på att göra reportage från Almedalsveckan och lägga upp på sin kampanjsajt.

Reklam - ett hot mot demokratin

Att spam, oönskat massutskick av reklam via e-post, är ett arbetsmiljöproblem kan säkert många vittna om. Spamfilter i all ära, men de räcker sällan till. Har man sin e-postadress liggandes öppet på nätet så är det i det närmaste oundvikligt att drabbas. Enligt en undersökning som University of Maryland lät göra förra året får tre av fyra vuxna amerikaner spam varje dag. Att radera alla spambreven tar i genomsnitt 2,8 minuter. Det låter inte mycket, men räknar man på hur mycket förlorad arbetstid detta innebär så landar man på c:a 21,6 miljarder dollar. Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag ett annat problem med spam. Av alla mejl som skickades till riksdagens ledamöter och tjänstemän förra året klassades 23 miljoner – 75 procent – som eventuellt spam. De spamfilter som satts in mot den oönskade e-posten riskerar att också sortera bort seriösa mejl från medborgarna som skräp. En av de i SvD-artikeln intervjuade riksdagsledamöterna, moderaten Mikael Odenberg, uppger att han får över 100 mejl per dygn och uppskattar att runt fem procent felaktigt sorteras som spam. Detta är förstås ett stort problem, men lösningen kan inte enbart vara ny och effektivare programvara – utan mer assistentresurser åt de folkvalda. Inget tyder på att mängden e-postförfrågningar från allmänheten, intresseorganisationer och andra till riksdagsledamöterna kommer att minska. Därför borde varje ledamot ha ett eget litet kansli med två-tre personer som kan hjälpa honom eller henne att sortera och besvara inkommande post – så att de folkvalda kan fokusera på sitt viktiga lagstiftande uppdrag.

Tro inte allt du läser eller hör

Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag Alex Boeses bok Hippo eats dwarf – a field guide to hoaxes and other b.s., i vilken han går han igenom allt från nyhetssändningar och webbsidor till innehållsdeklarationer för McDonaldsmat och E-bay-varor i jakten på sanningen bakom all b.s. - bullshit. Boeses intresse för det påhittade, onaturliga och förljugna tog sin början då han för ungefär tio år sedan skrev på en doktorsavhandling i vetenskapshistoria. Han ska då ha ramlat över ett antal exempel på historiska bluffar som en del i sin forskning. Det blev aldrig någon doktorsavhandling, men däremot en bok, The museum of hoaxes och webbplatsen museumofhoaxes.com, som nu uppdateras i stort sett dagligen med avslöjanden av bluffarna som omger oss. Svenska medier borde ta som rutin att kolla in Boeses webbplats innan de publicerar nyheter om kvinnor som sugits fast mot toalettsitsen på flygplan över Atlanten, eller att Duke Universitys ryttarlag haft fester där människor rider barbacka nakna och leker strippdressyr.

Journalistikens dödsryckningar?

Jag begriper inte hur jag kunnat missa det, men Researcher gör mig uppmärksam på en krönika av Rolf van den Brink i Dagens Media. I denna ondgör sig van den Brink över en medieutveckling där (observera att följande är Researchers ord, som dock väl sammanfattar kontentan i krönikan) "det hela bygger på marknadsdifferentiering och annonsintäkter - där gratismedia blir större på bekostnad av media som tar betalt för sina nyheter". Rolf van den Brinks analys är intressant, men är den korrekt och relevant? Jag känner mig instinktivt skeptisk. Genom historien har politisk och teknisk utveckling på olika sätt förändrat förutsättningarna för journalistiken. Många gånger har journalistiken dödförklarats, men liket har levt vidare. Och jag tror inte att det är journalistikens dödsryckningar vi ser den här gången heller. Att gratistidningar och internet ställer ökade krav på framförallt dagstidningar att hitta andra intäktskällor än lösnummerförsäljning är uppenbart. Och då ligger naturligtvis annonser nära tillhands. Det viktiga är att hålla rågången mellan redaktionen och marknadsavdelningen, något jag varit inne på förut. Jag lär få tillfälle att återkomma om detta och utveckla mig mer.

Välkomna in i matchen, KDU

När argumenten tryter - höj rösten. Det tycks vara den kommunikativa rekommendationen i det kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Nu har förbundets Stockholmsavdelning upptäckt Metro-bilagan Dagens Stockholm (även om de verkar ha missat bilagans namn och kallar den "Dagens Stockholmare"...) - och att den är betald av socialdemokraterna. Därför uppmanar KDU i Stockholm till bojkott av Metro. "Metro vilseleder läsarna", säger KDU:s ordförande i Stockholm Maurice Forslund i ett pressmeddelande. Bilagan går inte att skilja från det övriga redaktionella materialet, enligt Forslund. "Det är en odemokratisk produktplacering", rasar han. Ja, jösses. Skönt att det finns viktiga saker att uppröra sig över.

Att inte kalla sig feminist

[UPPDATERAD] Alltid läsvärda Katrine Kielos har skrivit ett kul och intressant inlägg om hur tjejer bör hanterar killar som inte är feminister. Katrine är nämligen av den bestämda uppfattningen att man som tjej aldrig ska dejta en kille som inte är feminist. På sin blogg presenterar hon därför en snabbguide till mäns vanligaste ursäkter för att inte kalla sig feminister ("Jag är för jämställdhet, men feminism känns så överdrivet", "Jag ser människor som individer", "Feminism är omvänd sexism" med flera) samt hur tjejer bör hantera dem (slutsatsen är oftast att man bör dumpa killen). Och kanske representerar jag ytterligare en typ av killar man bör undvika, alternativt dumpa. Min "ursäkt" för att inte kalla mig feminist lyder nämligen ungefär så här: "Det är upp till andra att avgöra om jag är feminist eller ej. Jag vill helst inte kalla mig något som slutar på -ist överhuvudtaget då det alltid finns minst tio olika tolkningar av vad som avses, och livet är för kort för att ständigt förklara att 'med det menar jag...'". Jag väntar fortfarande på min dom. Bör jag informera min fru att det är dags att ta ut skiljsmässaskilsmässa, eller finns det hopp även för mig? * * * Missa inte Katrines debut på Expressens kultursidor. Jag instämmer med Isobel om att tidningen lyckats norpa "en av de smartaste unga kvinnliga skribenterna framför näsan på alla som inte ens hunnit fatta var det där roliga tvärdraget kom ifrån".

The boys are back

Som torde ha framgått tidigare så är jag ett Pet Shop Boys-fan av stora mått. Och nu den 22 maj, nästan 20 år efter debutskivan Please, är herrarna Tennant och Lowe tillbaks med sitt nionde album; Fundamental. Titeln är passande - av det lilla jag redan hört och enligt dem som hört mer så återvänder Pet Shop Boys här för första gången sedan 1993 års Very till sin patenterade syntpop, rätt upp och ned utan krusiduller. I dag publicerar Dagens Nyheter en intressant intervju med bandet, där Neil Tennant bland annat hävdar att Fundamental inte är ett politiskt album, även om många verkar tro det: - Folk kallar "Fundamental" politiskt eftersom det är inspirerat av sådana händelser, men jag tycker inte det är ett uttalat politiskt album. Det innehåller inga direkta politiska uppmaningar. Fast samtidigt erkänner han att singeln I'm with stupid beskriver relationen mellan George W. Bush och Tony Blair, ur Blairs synvinkel. Blair framställs som den sofistikerade intelligenta europén som tvingas dras med en dum "redneck" som bara har köpt sig makten (See you on the TV/Call you every day/Fly across the ocean/Just to let you get your way/No one understands me/Where I'm coming from/Why would I be with someone/who's obviously so dumb?). Men mot slutet av sången märker Blair att det kanske är han som är den dumme (Is stupid really stupid/or a different kind of smart?/That's how you stole my heart/I'm with Stupid). Med på skivan är också den tydligt politiska låten Integral som handlar om införandet av id-kort i Storbritannien (något man fascinerande nog inte haft tidigare). Till DN säger Tennant att korten presenterats som en del i kampen mot terrorismen och ett medel mot identitetsstölder, men att han själv inte anser att det behövs "ett id-kort med en magnetremsa som registrerar och lagrar alla våra uppgifter i en databas - information som för övrigt glatt delas ut till den amerikanska regeringen"... Ja, okej, någon lysande politisk analytiker är kanske inte Neil Tennant - men en briljant låtskrivare och musiker! I den för inbitna PSB-fans väldigt roliga videon till I'm with stupid syns för övrigt Matt Lucas och David Walliams från det brittiska sketchprogrammet Little Britain (som SVT sänt), utklädda till gamla upplagor av Pet Shop Boys. Rekommenderas varmt.

Kul om kungligheter

I Expressen i dag skriver Ann-Charlotte Marteus om Nyligen Herman Lindqvists och Elisabeth Tarras-Wahlbergs presentation av sin bok Carl XVI Gustaf. Porträtt i tiden. Det verkar ha varit en bisarr och brunnäst tillställning. Marteus slogs av hur folk på plats verkade prata om den vid tillfället frånvarande som "en galen släkting, inlåst på vinden av sin generade familj". Hon konstatetar också att TV4:s Hey Baberibas skildring av den imbecilla "Familjen" upprör folk, men att den i själva verket speglar verkligheten: "Glassiga överklasstyper i gyllene burar, utan makt och mening (om än med dyra kameror och kronisk semester), är löjeväckande. Monarkin är förödmjukande för alla parter." Hear! Hear!

Blått på rött, och tvärtom

I dag hade tidningen Metro ett helt rött omslag, samt ordet "Blått". Jag hann fundera över hur detta hängde ihop med att nummer två av s-bilagan Dagens Stockholm fanns med i detta nummer, men redan på sidan två framgick det att omslaget bara var en annons. Sidan två var för övrigt helt blå, och där stod ordet "Rött". Det skulle tydligen signalera att telefoniföretaget Vodafone byter namn till Telenor, och därmed byter logga från en röd till en blå. Att Dagens Stockholm domineras av positiva nyheter är förstås ingen slump. Det ligger i utgivarnas intresse att lyfta fram det som är bra i Stockholmsregionen. I förra numret handlade huvudnyheten om näraktuterna, i dag låg fokus på att det blir alltfler lediga jobb som annonseras ut i Stockholm. Det finns absolut inget att anmärka på det journalistiska hantverket; det är egentligen bara nyhetsvärdering och vinkling som skiljer innehållet i Dagens Stockholm från andra tidningars Stockholmsbevakning. I detta nummer kommer också en av mina favoriter, Anders Ehnmark, till tals som kolumnist. Ehnmark skriver om den radikala staden och kommenterar den politiska utvecklingen i Italien med utgångspunkt från Reggio Emilia. Stillsamt och läsvärt, som alltid.

Centerpartiets konkurrenter?

På centerpartiets webbplats meddelas förändringar på partiets pressavdelning. Maud Olofssons nuvarande pressekreterare Johan Hammarqvist övergår till att jobba med mediestrategi, skrivande och - notera detta - konkurrentbevakning. Vän av ordning frågar sig vilka konkurrenter som avses. De andra borgerliga partierna? Jag undrar vad det säger om samarbetsklimatet i alliansen... Ny pressekreterare hos Maud Olofsson blir för övrigt Frank Nilsson.

Journalistik på andras villkor

Publicistklubbens årsbok 2006 har temat "På andras villkor" och handlar om hur multinationella företag – och tidningarnas egna marknadsavdelningar – påverkar nöjes- och kulturjournalistiken. Redaktör för skriften är den synnerligen välkvalificerade Andres Lokko, en av landets bästa och mest respekterade popmusikjournalister. Lokko inleder årsboken med att berätta om sin tid som krönikör på Expressens nöjessidor, då han gjorde "misstaget" att – samtidigt som dokusåpan Fame Factory var populär – påminna om att programmets centralfigur Bert Karlsson hade ett förflutet som partiledare för det populistiska och främlingsfientliga Ny Demokrati. I en krönika citerade Lokko några av Bert Karlssons obehagliga uttalanden från sin tid i politiken, något som orsakade kaos på Expressens marknadsavdelning. Karlson blev nämligen så upprörd över krönikan att han hotade att hoppa av en tillställning där flera av hans artister skulle uppträda på ett schlagerarrangemang anordnat av – Expressen. Tidningen skickade samma dag en tårta och ett gigantiskt kort (prytt av ett hjärta) där tidningen bad Bert Karlsson så mycket om ursäkt. Det är en fascinerande historia som Andres Lokko bara återger som en anekdot. Men Publicistklubbens årsbok är fylld av andra, minst lika fascinerande historier. Dessutom berättade av lysande skribenter; Fredrik Strage, Kjell Häglund, Theres Bohman, Jan Gradvall och Isobel Hadley-Kamptz. En inte oväsentlig del av de historier som berättas i årsboken handlar om bloggar och dess betydelse för nöjesjournalistikens utveckling. Kjell Häglund påminner till exempel om att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och "ett hänfört Aftonbladet" i slutet av januari rapporterade att skådespelarna från tv-serien Vänner skulle återförenas för fyra entimmesshower. Denna "nyhet" hann initierade svenska nöjesbloggar "dementera och kommentera snabbare än högavlönade nöjesjournalister hann publicera", skriver Häglund. Men eftersom felaktiga nöjesnyheter inte dementeras av svenska dagstidningar så får förhoppningsfulla Vänner-fans som inte läser bloggar vänta förgäves på mer information om den utlovade återföreningen. Publicistklubbens årsbok är synnerligen läsvärd för alla som intresserar sig för journalistik och medieutveckling. Boken presenteras på Publicistklubbens årsmöte den 24 april. Då hålls också en debatt om årsbokens tema, i vilken medverkar Gabriel Byström (kulturchef, Göteborgs-Posten), Isobel Hadley-Kamptz, Martin Jönsson (mediereporter, Svenska Dagbladet), Pontus Schultz (chefredaktör, Attention och Veckans Affärer), samt Jonas Thente (kulturjournalist, Dagens Nyheter). Samtalsledare är Andres Lokko. Dessutom samtalar PK:s ordförande Stig Fredrikson med Ebba von Sydow (chefredaktör, Vecko-Revyn).

Näringslivets mediekritik

Så är då äntligen Näringslivets Medieinstitut online med sin mediegranskande webbplats. Jag bloggade om detta första gången i november 2005, och har sedan fått tillfälle att uppmärksamma dem då och då. "Sverige behöver en friskare publicistisk debatt", skriver herrarna bakom Näringslivets Medieinstitut på sin webbplats. Man säger att man "vill bidra till en kvalitetshöjning i svenska medier genom kritisk granskning och öppen diskussion", och på webbplatsen ska "ofullständig" medierapportering "korrigeras och kompletteras". Det ska bli intressant att ta del av. * * * Olle Lidbom på Vassa Eggen välkomnar satsningen och skriver att "Ju fler som ifrågasätter mediernas trovärdighet, desto mer mångfacetterade tvingas mediernas bilder bli". Också Fredrik Wass på Bisonblogg uppmärksammar de nya mediegranskarna.

TV-debatt om hushållsnära tjänster

I dag föreslog den så kallade borgerliga alliansen i Stockholm att regionen ska bli försöksområde för en reform med skatteavdrag för hushållsnära tjänster. I SVT24:s program Korseld i kväll så kommer jag och några andra diskutera detta förslag och om hushållsnära tjänster generellt. I panelen sitter även Tina Acketoft (riksdagsledamot för folkpartiet och talesperson i jämställdhetsfrågor), Camilla Sköld Jansson (riksdagsledamot för vänsterpartiet och ledamot i arbetsmarknadsutskottet), samt Nina Unesi (ledarskribent på Länstidningen i Östersund och andre redaktör för SSU:s tidning Frihet), som jag ju diskuterat dessa frågor med förut. Programmet sänds i kväll kl. 18.30 och 22.05. Programmet går att se här.

En socialdemokratisk bild av Stockholm

I morse var det premiär för socialdemokraternas nya tidning Dagens Stockholm, i form av en inhäftad bilaga i Metros stockholmsupplaga. Jag har tidigare skrivit om den här satsningen (som uppges kosta åtta miljoner), och uttryckte då en förhoppning om att den nya tidningen faktiskt skulle bjuda på riktig journalistik. Produkten jag fick i handen i morse lever åtminstone delvis upp till mina förhoppningar, även om den var bokstavligen betydligt tunnare än vad jag hade trott; endast fyra sidor. I redaktionsrutan längs bak sägs Dagens Stockholm vara "en fristående och självständig bilaga till Metro". Och självständig från Metro är den säkert, men knappast från sina ägare. Med all respekt för chefredaktör Sverker Lindström så noterar jag att det i ett mejl jag fått från Stockholms arbetarekommun (det vill säga det socialdemokratiska partiet lokalt i Stockholm) att frågor kring tidningen "besvaras av kommunsekretare Tomas Rudin". Journalistiskt finns det inte mycket att anmärka på tidningen. På förstasidan intervjuas ungdomsminister Lena Hallengren om satsningen på sommarjobb åt ungdomar i regeringens vårbudget är tillräcklig. På sidan inleds också ett reportage om de närakuter som öppnats på flera ställen runt om i Stockholms län. I direkt anslutning till reportaget finns en politisk "analys", inte helt olik de som Aftonbladets Lena Mellin, Dagens Nyheters Henrik Brors och andra håller sig med. Sammanfattningsvis så ser jag premiärnumret av Dagens Stockholm som lovade. Det återstår dock att se om man klarar av att hålla samma ambitionsnivå i den kommande numren. Tidningen sägs ska utkomma två gånger i veckan i april-maj och augusti-september. Jag håller tummarna. Länets Metro-läsare är värda samhällsgranskande journalistik med hjärtat till vänster.

Ledarsidor behövs!

Efter tidningen Dagens undersökning som visade att 88 procent av ledarsidorna styrs av män och 78 procent av ledarskribenterna är män, har det kommit ett flertal intressanta reaktioner. Några tidningars ledarredaktioner rättfärdigar sin bristfälliga könsmässiga sammansättning med att man bara har en enda ledarskribent och att det då blir svårt att uppnå en jämn könsfördelning. Och så är det naturligtvis. Andra, som Aftonbladet, konstaterar att man genom att man där är fyra kvinnor och tre män bidrar till att skapa någorlunda ballans i en annars mansdominerad yrkeskår. Och Aftonbladet är onekligen föredömliga på den punkten. Utan dem hade Dagens siffror varit ännu värre. En synnerligen drastisk slutsats av undersökningen drar min socialdemokratiske bloggarkollega Urban Lindstedt som skriver att den bristfälliga jämställdheten på landets ledarsidor är ett bevis på att de är "en rest av en svunnen tid". Detta håller jag definitivt inte med om. Urban Lindstedt uppskattar att 90 procent av ledarskribenterna är liberaler, och att folkmajoriteten därmed aldrig får läsa "politiska analyser som överensstämmer med deras egna värderingar". Jag tror att Lindstedt överdriver, men han är i gott sällskap. Medieforskaren Lars Nord publicerade 1998 en avhandling om ledarsidor, Makten bakom orden, vilken han följde upp 2001 med studien Vår tids ledare. Hans slutsatser är att ledarsidorna i den svenska dagspressen har en allt mindre betydelse för den politiska opinionsbildningen. Problemet är att såväl Lars Nord som Urban Lindstedt fokuserar för mycket på hur det har varit och hur det är i dag, snarare än att blicka framåt. Tidningarna är givetvis medvetna om att allt färre läser ledarsidorna. Mycket har därför hänt på senare år, och mer lär fortsätta hända. Det blir till exempel allt mindre vanligt med anonyma ledarartiklar som bara sägs uttrycka tidningens ståndpunkt. I stället profileras ledarskribenter allt mer, med både namn och bildbyline. Ledarskribenter syns också i morgonsoffor och diverse andra tyckarinslag på tv - och blir därmed viktiga ambassadörer för sina tidningar. Parallellt med denna utveckling håller sig många dagstidningar med krönikörer och politiska analytiker som har egna, ledarliknande artiklar på andra platser än de traditionella i tidningarna. Och den politiska linje som drivs på dessa platser överstämmer sällan eller aldrig med den på ledarsidan. Det finns mycket att säga om denna utveckling - något jag själv gjort ett flertal gånger här på bloggen (bland annat här), men helt klart så sker det saker med tidningarnas opinionsbildande roll. Själv har jag väldigt svårt att se det faktum att så många socialdemokrater och andra vänsterväljare saknar tidningar där vänstervärderingar uttrycks på ledarplats, som ett argument mot ledarsidor som företeelse. Snarare borde det väl ur ett socialdemokratiskt perspektiv visa på det allt mer akuta behovet av en rikstäckande socialdemokratisk dagstidning?

Leijonborg talar med kluven tunga

Lars Leijonborgs debattartikel i DN i helgen kan förefalla vällovlig. Det är säkert många som är trötta på de skandaler och "affärer" som präglat nyhetsrapporteringen från politiken den senaste tiden. Ur det perspektivet skulle någon form av etiskt regelverk för partier och politiskt förtroendevalda vara önskvärt. Problemet med Leijonborgs förslag är dock att det så uppenbart är ett partitaktiskt motiverat utspel - med udden riktad mot socialdemokratin - snarare än ett ärligt försök att komma tillrätta med moraliska tveksamheter inom politiken. Försöken att dölja det bakom formuleringar om att de som söker sig till socialdemokratin inte har "lägre moral än de som söker sig till exempelvis folkpartiet" ekar tomt när man läser artikeln i sin helhet. Alldeles uppenbart försöker folkpartiledaren antyda att socialdemokratisk moral skulle vara sämre än andras. Detta framgår om inte annat med all önskvärd tydlighet av de namn han väljer att ge sina förslag till etiska regler: "Lex Anna Sjödin", "Lex Ringholm", Lex LO" etc. Sedan har Leijonborg förvisso en poäng i att makt i sig kan ha en förblindande och korrumperande effekt. Det har jag själv varit inne på tidigare. Det har i efterhand framkommit att Leijonborgs utspel dessutom var ytterligare ett i den växande raden som inte förankrats hos de borgerliga allianskollegorna. Moderaterna är till exempel inte helt förtjusta i idén om att öppet redogöra för de ekonomiska bidrag på drygt 11 miljoner årligen de drar in från en mängd privatpersoner genom fundraising-verksamheten Tornet. "Att redovisa från vem [moderaterna får pengabidrag ifrån] vore att röja valhemligheten", rasar partisekreterare Sven Otto Littorin i Svenska Dagbladet. Själv välkomnar jag en öppen redovisning av de ekonomiska bidrag partierna och dess kandidater och företrädare får från olika håll. Socialdemokratin har knappast något att skämmas för i det avseendet; kopplingen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren är välkänd och djupt förankrad historiskt. Att LO-förbund väljer att ekonomiskt stötta en socialdemokratisk politik som ligger i deras medlemmars intresse är föga förvånande eller upprörande. Inte heller att höginkomsttagare och kapitalägare är beredda att satsa pengar på en borgerlig politik som kan innebära skattesänkningar för dessa grupper. * * * Gästbloggaren (?) Delphi-lisa hos Louise P. har också kommenterat Leijonborgs artikel och undrar när de borgerliga partierna ska "börja uppföra sig som en allians istället för ett gäng maktkåta typer som kör på konceptet min fiendes fiende är min vän". Delphi-lisa konstaterar vidare att det är en sak "att bli besegrad av sossarnas formidabla skicklighet på att kampanja men att villigt skjuta sig själv i foten flera gånger är ju bara provcerande enfaldigt".

Spännande samtal om politisk kommunikation

[UPPDATERAD] Erik Stattin hann före mig med att uppmärksamma ett intressant seminarium som Stockholms universitets institution för tillämpad kommunikationsvetenskap arrangerar den 4 maj. Seminariet har titeln Utsikter, Insikter och Åsikter och är ett samtal om politisk kommunikation mellan intressanta personer som Lars Nord (vd och forskningsledare, Demokratiinstitutet), Lennart Daléus (tidigare c-partiledare, i dag generalsekreterare för Greenpeace), PJ Anders Linder (politisk chefredaktör, Svenska Dagbladet), Johan Ehrenberg (chefredaktör, ETC), Sofia Nerbrand (chefredaktör, NEO) Maria Rankka (biträdande chef, Timbro) samt nämnde Erik Stattin (bloggpionjär och expert). Seminariet äger rum på Medelhavsmuseet Nalen i Stockholm. Mer information, se PDF.

Pressfrihetens dag 3 maj

Bloggplock om yttrandefrihet

Det strålande initiativet Blogplock (som jag skrivit om tidigare) har nu gjort två urval (1 och 2) av inlägg i den svenska bloggosfären på temat yttrandefrihet och respekt. Urvalet man har gjort är imponerande. Jag är förstås glad av flera av mina postningar kommit med, men många andra - ännu mer kloka och läsvärda tankar - finns också med. Bra jobbat, Aniara, Bengt O., Erik, Håkan, Jelena, Jonas, Jorun och Thorvald!

Klåfingriga riksdagsledamöter hotar yttrandefriheten

Resumé skriver i dag om att en majoritet i riksdagen vill stoppa så kallad könsdiskriminerande reklam. Detta sedan kristdemokraterna gått i allians med vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna. Enligt tidningen arbetar en "hemlig grupp" i regeringskansliet intensivt med att bereda ett förslag på hur man kan förbjuda könsdiskriminerande reklam. "Frågan kan komma att beröra både tryckfriheten och yttrandefriheten så att de lagarna också måste förändras", säger s-riksdagsledamoten Hillevi Larsson till Resumé. Göran Persson har vid flera tillfällen riktat kritik mot utmanande journalistik och reklam. Vid S-kvinnors kongress i maj 2005 lär han enligt SR Ekot ha sagt att "mediernas möjlighet och rätt att publicera material, text och bilder, som uttrycker en nedvärderande kvinnosyn, kan komma att lagregleras" (mer om detta här). När Lagutskottet i riksdagen i veckan yttrade sig över ett antal motioner om könsdiskriminerande reklam, konstaterades att frågan "nu bereds inom Regeringskansliet, och man avser att på nytt ta ställning till behovet av en reglering". I samband med det sa kristdemokraten Ingemar Vänerlöv att han anser att det går "för långt" när kvinnor "systematiskt kränks och förnedras" i reklamen. "Att porrbilar får köra omkring i Stockholm och göra reklam för sexklubbar är under all kritik", säger Vänerlöv i Resumé. Och enligt kristdemokraterna är det tydligen inga problem att göra ytterligare begränsningar i yttrandefriheten. Attityden till yttrandefriheten bland många av våra lagstiftare är så aningslös att jag knappt finner ord. För en tid sedan fick jag tillfället att diskutera könsdiskriminerande och kränkande reklam med demokratiminister Jens Orback. Jag frågade honom vem som skulle definiera detta och om man inte med en sådan lagstiftning hamnade på ett sluttande plan mot mer omfattande inskränkningar av yttrandefriheten. Orback svarade att det lagförslag man då funderade över antagligen skulle fokusera på "otillbörliga attribut", det vill säga till exempel bikinibrudar i annonser för motorsågar, och han hänvisade till att sådan lagstiftning finns i Norge och Spanien. Som jag ser det så är problemet att alla inskränkningar av yttrandefriheten som skett de senaste åren har haft vällovliga syften; förbudet mot innehav av barnpornografi och hetslagstiftningen är bara två exempel. Det nu aktuella förbudet mot könsdiskriminerande reklam skulle innebära ytterligare en välmenande inskränkning. Och vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. Resumés Viggo Cavling, som annars inte är känd som någon nyansernas mästare, formulerar det väl i en ledare: "Det publicistiska modet hos dem som ska försvara vår nuvarande mycket generösa (och fantastiska) yttrandefrihet är obefintligt. Det kan få katastrofala följder."

Ny gratistidning i Stockholm

Dagens Stockholm är en ny tidning som kommer ut med sitt första nummer på tisdag i nästa vecka. Tidningen kommer att distribueras som en inbladad bilaga i Metro, och bakom tidningen står socialdemokraterna och LO. Målet med tidningen sägs att vara att "belysa och diskutera olika samhällsfrågor som starkt berör de som bor i Storstockholm". Avsikten är också att "stimulera stockholmarnas diskussioner om olika sakpolitiska frågor". Redan tidigare ger socialdemokraterna ut Stockholms Tidningen, en veckovis utkommande nyhetstidning som belyser politik och samhälle utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv. Mycket av innehållet är identiskt med det i partitidningen Aktuellt i Politiken. Dessutom har socialdemokraterna i Stockholm gett ut tidningen S-pressen (mer om den här), men det här är alltså något nytt. Det faktum att Sverker Lindström, som jag känner från Socialdemokratiska pressföreningen, ska vara chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Stockholm tycker jag verkar förtroendeingivande. Han har en lång och gedigen journalistkarriär i bagaget och har bland annat varit chefredaktör för TCO-tidningen.

Hellre Paparazzi än Lukashenko

Martin Jönsson i SvD gör mig uppmärksam på en intervju i veckans nummer av Pressens Tidning, där justitiekansler Göran Lambertz presenterar ett förslag till en ny lag som i grunden kan förändra rapporteringen om offentliga personer. Jönsson beskriver i SvD bakgrunden, som är en dom i Europadomstolen i juni 2004. Tvisten gällde paparazzibilder på prinsessan Caroline av Monaco som publicerats tio år tidigare i några tyska tidningar. Bilderna var knappast av någon sensationell natur, utan snarare vardagligt triviala (prinsessan som handlade på marknaden, när hon tränade eller var tillsammans med sin son). Caroline av Monaco stämde ändå tidningarna för intrång i privatlivet, och vände sig efter en mångårig process till Europadomstolen – som gav henne rätt. Även om Caroline av Monaco är en offentlig person, slog domstolen fast, så har hon rätt till en privat sfär – även på allmän plats. I Pressens Tidning säger JK Göran Lambertz att han vill ha en lag om förbud mot "oförsvarlig och grov kränkning av privatlivet", något som vi inte har i Sverige och som uppmärksammats efter den så kallade Caroline-domen i Europadomstolen. Lambertz menar dock att en sådan lag är motiverad i sig; en allvarlig kränkning bör helt enkelt inte vara tillåten enligt JK. Martin Jönsson sätter huvudet på spiken när han skriver att ur ett långsiktigt demokratiskt perspektiv får förslaget "alla tänkbara varningsklockor att ringa". "Att staten ska avgöra vad som är lämpligt och vad som inte är lämpligt för medierna att rapportera om och visa på bild känns helt enkelt lite för vitryskt", skriver Jönsson, och slår – helt korrekt – fast att oavsett hur gott syftet är "finns alltid risken att det missbrukas – i första hand av dem som granskas hårdast". I valet mellan att å ena sidan mer eller mindre offentliga personer riskerar att bli kränkta av oönskade bildpubliceringar och å andra sidan ett system där politiker och andra makthavare med ett intresse av att deras gärningar inte når offentlighetens ljus ska kunna fatta beslut om publiceringsförbud, så förefaller det första alternativet vara det minst onda. I Sverige har vi redan en lång rad inskräkningar i yttrande- och tryckfriheten. Vi är knappast betjänta av ytterligare förbud.

Buggning och mörkläggning hos Publicistklubben

Publicistklubben (PK) är en ärevördig sammanslutning vars främsta uppgift är att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten. PK arrangerar regelbundet debatter med inbjudna gäster om allehanda publicistiska frågor. Det kan gälla hot mot tryckfriheten, men också yrkesetiska regler för publicistiskt arbete. I går kväll arrangerade Publicistklubben en utfrågning av justitieminister Thomas Bodström på temat "Därför vill jag bugga". Och öppenhetstemat till trots inleddes debattaftonen med en mörkläggning. Denna stod Expressens Niklas Svensson för. Han drog nämligen för gardinerna, och därmed slapp många åhörare bli bländade av kvällssolen som sken in genom Kulturhusets stora fönster. Bodström var som vanligt verbal och en duktig retoriker som skickligt parerade PK:s ordförande Stig Fredrikssons frågor. Som utfrågare var Fredriksson förvånansvärt svag och föreföll dåligt påläst. Han återkom flera gånger till om meddelarfriheten - med de nya lagar som Bodström vill införa - också skulle gälla "även om Usama bin Laden var källan". Bodström försäkrade att regeringen snarare förstärkt meddelarskyddet och att det inte hotades av hans lagförslag. De riktigt tuffa frågorna ställdes först när publiken släpptes in. Mest på hugget var Susanna Popova (kolumnist och programledare på TV8) som bland annat undrade om vilka typer av säkerhetspolitiskt känsliga områden som journalister har ett intresse av att granska, som skulle kunna bli föremål för polisiär buggningsverksamhet. Hon exemplifierade med TV4:s uppmärksammade avslöjande om den synnerligen tveksamma avvisningen av ett antal terroristmisstänkta egyptier. Även denna fråga hanterade Thomas Bodström skickligt, och knep nog rent av poäng för uppriktighet genom att rätta Popova när hon pratade om att regeringen "underrättats" om denna avvisning - "det var ett beslut", underströk Bodström, och inte bara något regeringen underrättades om. Därefter följde en debatt på temat "att varudeklarera journalisters sympatier och lojalitet". I debatten medverkade Maja Aase (chefredaktör, Journalisten), Lena Mellin (politisk reporter, Aftonbladet), Susanna Popova, Lena Sundström (kolumnist och programledare) samt Albert Svanberg (chef, SVT Sport). Samtalsledare var också här Stig Fredrikson. Debatten kom att handla mycket om huruvida journalister borde rösta eller ej, vilket kom att utmynna i ett stundtals bisarrt resonemang om neutralitet och obundenhet där Marja Aase sa att hon var fjärde år valde ut valsedlar från partier "som inte var direkt motbjudande" och sedan plockade en valsedel i blindo. Men diskussionen kom också att beröra vänskapskorruption och vikten av att journalister som bevakar exempelvis politik, sport och nöje förmår att hamna så nära dem de bevakar att de får förtroenden och viktig information, men samtidigt bevarar en yrkesmässighet och professionell distans. Denna del av diskussionen var mycket intressant och hade vunnit på en fördjupning - och förtjänat en bättre samtalsledare än Stig Fredriksson.

Politik, pr och ballonger

I det senaste numret av Arena intervjuas det amerikanska pr-företaget Hill & Knowltons svenska vd Åsa Ragnar Svedberg (ej på nätet). Det är en mycket intressant intervju som rekommenderas för alla dem som funderat över samspelet mellan politiken och pr-branschen. Åsa Ragnar Svedberg berättar bland annat om skillnaderna mellan hur pr-arbete och politiska valrörelser i Sverige skiljer sig åt från USA, och tar ballonger som ett exempel på hur svenskt kampanjarbete har amerikaniserats: "När alliansen hade sitt konvent på Norra Latin satte de upp orange ballonger. Just ballonger är ett amerikanskt typexempel."

För kungahuset ur tiden

Jag häpnar ofta över hur svaga argumenten för att bibehålla monarkin är, även när de levereras av vanligtvis vältaliga och intelligenta människor. I dag skriver Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder på ledarplats i tidningen att den svenska monarkin "är förankrad i riksdagsbeslut, åtnjuter brett folkligt stöd och gör ingen människa förnär". Och visst är det så. Men det finns å andra sidan många stolligheter som klubbats av folkvalda församlingar genom historien. Det betyder inte att det inte finns skäl att argumentera emot dem och verka för att andra, klokare beslut ska fattas. Att vår monarki "åtnjuter brett folkligt stöd" är också sant, men det är ju knappast ett relevant argument. Det finns gott om exempel på frågor som det inte fanns någon större folklig uppslutning omkring förän de på allvar började diskuteras och politiskt ansvarsfulla människor började argumentera omkring dem. Homosexuellas rättigheter och EU-medlemskapet är två hyfsat färska exempel. I Dagens Nyheter skriver Niklas Ekdal också om monarikn, men utifrån ett annorlunda perspektiv. Han jämför det svenska kungahuset med en dokusåpa och konstaterar att i en dokusåpa "är marginalerna hårfina mellan succé och fiasko", och att tillfälligheternas spel "kan väcka frågan om konstitutionen fortare än vi anar". Ekdals avslutning är magnifik: Heder åt de få politiker som törs ta debatten, till exempel socialdemokraten Hillevi Larsson och folkpartisten Birgitta Ohlsson. Partier som inte orkar stå för sina program borde skriva om dem innan en annan sorts program skriver om manuset för politiken.

Människor, makt och engagemang

En vanlig reaktion jag stöter på bland kommentarerna på mina bloggposter är att jag som sosse agerar som en del av en socialdemokratisk maktapparat, att jag håller "mina egna" om ryggen och aspirerar på höga poster i politiken. Och självklart så ligger mina sympatier hos socialdemokratin och de socialdemokratiska idéerna - jag sticker ju inte direkt under stolen med min partitillhörighet eller mina värderingar. Däremot torde det framgå att jag ganska ofta är kritisk mot den förda politiken och mot enskilda partiföreträdare. Jag har också valt att inte bli beroende av det socialdemokratiska partiet genom att skaffa mig en karriär utanför partikansliet, riksdagsgruppen och regeringen. Ändå dyker allt som oftast anklagelserna och antydningarna upp. Det är som det är svårt för en del att acceptera att man kan vara sosse och ändå hyfsat självständig; med egna tankar, egna värderingar och egna åsikter. Det är fullt möjligt att kombinera engagemang och integritet. Ändå misstänkliggörs ofta socialdemokratiska partisympatier som något man väljer av egennytta, i syfte att skaffa sig makt och andra fördelar. Hon jag bestämt mig för att sluta skriva om gjorde bland annat just det nyligen i ett famöst påhopp på Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen (mer om det här). Håkan A Bengtsson är inne på det här i en ledare i det senaste numret av Arena. Han skriver: Dessvärre dominerar bilden av politiken som ett maktspel även den offentliga mediala debatten. Kampanjen mot den sittande socialdemokratiska regeringen handlar i hög grad om ett påstått missbruk av makten. Kortet spelas ut av de borgerliga partierna och ledande liberala opinionsbildare. Regeringen Perssons fråntas några egentliga politiska eller ideologiska drivkrafter. Skälet till att den gör motstånd mot den borgerliga alliansen är noga besett att den ”vill behålla makten”. Socialdemokraterna beskrivs regelmässigt som ”maktpartiet”, Sverige mer eller mindre som en enpartistat. Den som är road av repetetiv läsning på detta tema kan studera någon av våra borgerliga dagstidningars ledarsidor. Själv är jag övertygad om att de allra flesta som är politiskt aktiva - oavsett parti - är det för att de faktiskt drivs av engagemang och vill förändra samhället till det bättre för andra människor. Det gäller både Göran Persson och Göran Hägglund, Lars Ohly och Lars Leijonborg. Att Persson och socialdemokratin vill fortsätta regera handlar inte om att klamra sig fast om makten, utan om en övertygelse om att en socialdemokratisk regering är bättre för Sverige än alternativen. På samma sätt drivs naturligtvis inte den borgerliga allliansen av ondska eller maktbegär, utan om motsvarande övertygelse om att deras politik är den bästa för landet. På en e-postlista jag är med på spekulerades det nyligen om centerpartiets förslag om "ungdomsavtal" på arbetsmarknaden egentligen bottnade i åsikten att unga löntagare inte gör ett bra jobb och att man inte kan lita på dem. Att centerpartiet faktiskt tror att deras förslag skulle ge jobb år fler ungdomar verkade inte ha föresvävat spekulanten på listan. Vad vill jag nu ha sagt med det här? Tja, se det som en uppmaning om förståelse för andra människors engagemang och drivkrafter. Jag har definitivt inget emot tuffa politiska diskussioner, men jag tror att de vinner på att föras utan demonisering eller misstro mot motståndarens motiv.

Johan Ehrenberg, Joe Trippi och jag

I dag fick jag en inbjudan till Nätrot 06 - ett seminarium för bloggare som inte vill ha en borgerlig regering efter valet. Hedersgäst är Joe Trippi, mannen bakom den demokratiske förre presidentkandidaten Howard Deans senaste valrörelse, och en av de främsta på området vad gäller valarbete på internet. Med hjälp av då nya internetbaserade verktyg möjliggjorde Trippi för tusentals gräsrötter att delta i kampanjen. Joe Trippi har bland annat skrivit boken The Revolution Will Not Be Televised – Democracy, The Internet and the Overthrow of Everything. Deltar gör också Johan Ehrenberg, känd framförallt som chefredaktör för ETC, samt Lennart Frantzell - bloggaren bakom Det progressiva USA. Bakom arrangemanget står socialdemokraterna i riksdagen och LO. Det känns som en kanongrej! Och jag är förstås redan anmäld... Mer om detta på Kulturbloggen och hos Urban Lindstedt.

Dubbla signaler i kvällspressen

Expressen rapporterar att Anna Sjödin i dag kommer att åtalas för våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, stöld och förgripelse mot tjänsteman. Tidningen uppger att "en källa" säger att flera personer vittnat om hon ska ha kallat ordningsvakten Babak Jamai för "jävla svartskalle". Anna Sjödins politiska karriär är sannolikt över, skriver Expressen. Aftonbladet kontrar med en intervju med Spy Bars förre vaktchef Fadde Darwich, som uppger att han vid flera tillfällen ljugit i rätten vilket lett till att flera oskyldiga har dömts. Han berättar i tidningen att många krogvakter begår mened i rättssalen efter bråk med gäster i krogköer och på krogen. Så vem ska man tro på? Expressen eller Aftonbladet? Babak Jamai eller Anna Sjödin? Att som Attila Toth i kommentarer till ett av mina tidigare inlägg om den här historien hävda att mitt tvivel på Anna Sjödins skuld hänger ihop med hennes och mina gemensamma partisympatier tycker jag dock bara är fånigt. De flesta som läst en del av det jag bloggar om inser nog att jag knappast är den som backar för att kritisera partivänner när det är befogat. Däremot har jag väldigt svårt att tro på att Anna Sjödin oprovocerat skulle attackera någon bakifrån med sparkar, slag och rasistiska tillmälen. Men om Expressen nu har rätt i att hon kommer att åtalas för detta så blir det intressant att se hur detta slutar. Att det skadar hennes och SSU:s möjligheter att komma ut i debatten och bedriva valrörelsearbete torde dock vara uppenbart.

Amatör-tv i demokratins tjänst

Öppna Kanalen måste vara tv-mediets motsvarighet till anslagstavlorna för föreningsmeddelanden* som blir alltmer sällsynta. I bägge dessa medier hittar man de mest fantastiska små föreningar och eldsjälar som vill informera om sin verksamhet och hjärtefrågor. Ofta rent otroligt taffligt, men också rörande i sin entusiasm. Bakom Öppna Kanalen i Stockholm står så vitt skilda föreningar som Centrumkyrkan i Sundbyberg, Folkets rörelse för demokrati i Eritrea, Miljöpartiet i Stockholm, Prostatabröderna, Schackklubben Akrobaten, Svenska Banka-Kongo Föreningen, Sveriges Kvinnolobby, Tekniska Museets radio- och tv-förening, samt etiopiska Yewongel Church. Man bedriver så kallad public access-television och sänder sedan 1993 kostnadsfritt i kabelnäten till 340 000 hushåll i Stockholm, samt Nacka, Haninge, Huddinge, Tyresö, Salem, Solna och Lidingö. På kanalens webbplats sägs att man inte styrs av reglerna i avtalet mellan staten och Sveriges Television eller de kommersiella villkor som privatägd tv verkar inom. Det är således, som man skriver, "högt i tak" - men till vissa yttre gränser, som fastslås i Yttrandefrihetsgrundlagen. Villkoren i övrigt sätts av Radio- och tv-lagen. Ofta är programen hysteriskt, men sannolikt oavsiktligt, roliga. Absurda kameravinklar, direktsända predikningar på obegripliga språk, musikvideos som hämtade från roliga timmen i särskolan, och dramatiska rapporter från rafflande schackturneringar. Okej, jag inser att jag inte direkt tillhör målgruppen för de flesta av dessa program. Men jag blir allt som oftast helt fängslad framför tv:n när jag råkat zappa fram till Öppna Kanalens sändningar. Rekommenderas varmt! *) Föreningsmeddelandetavlor har funnits under lång tid i Stockholm. Avsikten med dessa var att närbelägna föreningar skulle kunna sätta upp anslag om sin verksamhet. Tidigare låg tillsynsansvaret hos de lokala föreningsråden i samarbete med Parkförvaltningen och senare Fritidsförvaltningen. De lokala föreningsråden har numera upphört med sin verksamhet och hela ansvaret för tavlorna gick över till stadsdelsnämnderna 1997. Sedan dess har antalet tavlor påtagligt minska i antal, men kan fortfarande ses i närheten av tunnelbanestationer och busshållplatser.

Don Quijote och de hushållsnära tjänsterna

Det börjar likna en följetong, min alltmer Don Quijote-liknande kampanj för en annan socialdemokratisk politik för hushållsnära tjänster. I en något senkommen reaktion från Nina Unesi (som jag f ö har den största respekt för och 9 fall av 10 tycker likadant som) på ett av mina tidigare blogginlägg, skriver Nina att hon "vet" att "ytterst få har ett behov av städning i hemmet". Å fan, säger jag. Hon skriver också att "vi" (vilka vi?, undrar jag) "vet vilka som idag använder sig av städhjälp och diverse annan hjälp". I beg to differ. Vi "vet" inte alls, eftersom en så väldigt stor del av de så kallade hushållsnära tjänster som utförs i svenska hem sker svart och olagligt. Och då ganska få är beredda att skylta med att de köper tjänster svart, ens anonymt i undersökningar, så vet vi faktiskt inte vare sig den exakta omfattningen av hur pass utbrett det är att människor anlitar den typen av tjänster, eller vilka dessa personer är. Det finns diverse uppskattningar, men det är sämre ställt med fakta. Vi - inklusive Nina - vet heller definitivt inte vilka som har ett "behov" av städning i hemmet eller hjälp med andra hushållsnära tjänster. Mig veteligt finns det då ingen sådan publicerad undersökning, men om någon av mina välinformerade läsare sitter inne med kunskap om detta så hör gärna av er. För vem är det som ska avgöra detta behov? Rimligen torde det vara dem som efterfrågar den här typen av tjänster, inte några politiker eller opinionsbildare. Nina Unesis slutsats är att "subventionerade hushållsnära tjänster" är "ett lyxavdrag som finansieras av skattemedel", och "ett lyxavdrag för några få". Återigen, I beg to differ. För det första handlar inte diskussionen överhuvudtaget om en subvention, lika lite som de lägre momssatserna på matvaror och böcker - eller frånvaron av moms på hyror och månadsavgifter för bostäder och avgifter för läkarbesök - är en subvention i förhållande till de högre momssatser som gäller för de allra flesta varor. Skatten på att köpa hushållsnära tjänster är helt enkelt för hög för att det ska vara rimligt för de allra flesta löntagare att göra det vitt. Därför bör skatten sänkas, ett skatteavdrag införas - eller någon annan konstruktion införas. För det andra innebär inte ovanstående något dramatiskt skattebortfall som skulle äventyra kvaliteten i sjukvården, skolan, barn- eller äldreomsorgen, vilket ofta framförs i debatten. Snarare skulle det möjliggöra att fler tjänster som i dag utförs svart - utan att en enda krona betalas i skatt - i stället kunde ske vitt. Här finns alltså stora skattemässiga vinster att göra. För det tredje finns det stora jämställdhetsvinster att göra med en sådan här reform. I dag är det kvinnor som tar det huvudsakliga ansvaret för hushållet i de flesta relationer. Självklart bör män ta ett större ansvar, och helst ska det delas lika. Men om vi menar allvar med att kvinnor och män också ska kunna yrkesarbeta samt delta i föreningsliv och andra frivilliga aktiviter i likartad omfattning, så förefaller det rimligt att de hushåll som så önskar ska kunna anlita hjälp med städning och andra tjänster för en överkomlig summa pengar - vitt. För det fjärde skulle en sådan här reform skapa en helt annan trygghet för de människor som i dag arbetar svart i mängder av svenska hushåll, om deras arbete kunde utföras vitt och lagligt. I stället nöjer sig motståndarna till "subventionerade hushållsnära tjänster" med att hävda att man värnar utsatta, utnyttjade invandrarkvinnor just genom sitt motstånd. Sorry, jag köper inte det. Låt mig slutligen hänvisa till Argumentera.se, där nu tjänsteföretagarorganisationen Almega och Byggbranschen i samverkan gemensamt argumenterar för att skatterabatt på hushållsnära tjänster och ROT-avdrag kan vara ett effektivt medel mot arbetslösheten, en lösning för stressade småbarnsföräldrar och för pensionärer utan hemtjänst, samt kan göra att svarta jobb blir vita. Jag håller inte med om allt i deras resonemang, men det är en nyttig läsning för alla som vill fördjupa sig i frågan. Där finns - hederligt nog - också länkar till motståndarsidan.

Nya turer om Anna Sjödin

Min första reaktion den där söndagen i slutet av januari, då jag hörde att SSU:s ordförande Anna Sjödin gripts av polisen efter ett bråk på krogen "Crazy Horse" vid Stureplan i Stockholm, var att jag hade väldigt svårt att tro på uppgifterna om att hon attackerat vakter med sparkar, slag och rasistiska tillmälen. Mycket riktigt följde snart en enormt uppblåst diskussion - inte minst i bloggosfären - om vad som egentligen hänt. Många tyckte mycket, få visste egentligen något. Sedan dess har såväl vakten och Anna Sjödin polisanmäl varandra för en rad olika saker. Flera av anmälningarna har dock avskrivits, däribland Sjödins polisanmälan mot ordningsvakten på "Crazy Horse". Även ytterligare fem anmälningar om bland annat misshandel mellan olika inblandade har avskrivits. På fredag ska åklagaren fatta beslut om åtal av Anna Sjödin. Hon är misstänkt för fyra brott, bland annat stöld av en ordningsvaktbricka, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och förolämpning. (Mer om detta i bland annat SvD.) Jag har fortfarande väldigt svårt att tro att det vakten och krogen påstår är sant. Att det uppstått bråk är dock alldeles uppenbart, och att en ordningsvaktbricka då kan ha lossnat förefaller inte alldeles osannolikt. Förhoppningsvis avskrivs hela den här sorgliga historien, så att såväl de inblandade som journalister och bloggare som jag kan lägga det här bakom oss. Apropå detta så noterar jag att nya Folke-klistermärken efter en stunds frånvaro nu har börjat dyka upp på stan. De ser lite annorlunda ut än de gamla, men stilen känns igen. Här kommer en bild som jag hittade vid Gamla stans tunnelbanestation och som får illustrera ovanstående:

Kloka sossar om frihandel

Jag har tidigare skrivit om hur socialdemokrater i Europaparlamentet agerat mot de skotullar mot Vietnam och Kina som föreslås genomföras. Europaparlamentarikerna konstaterade då att sådana åtgärder inte på något sätt är förenligt med en sund utvecklingspolitik, eftersom de avsevärt minskar Vietnams möjligheter att på sikt ta sig ur fattigdom och biståndsberoende. För socialdemokratín har frihandel alltid varit en viktig del i en politik för tillväxt, sysselsättning och jämlikhet. Frihandel gynnar både oss konsumenter i Sverige och löntagare i världens fattiga länder. I dag presenterar den brittiska finansministern Gordon Brown (labour) och hans svenske kollega Pär Nuder en gemensam rapport på DN Debatt om den våg att protektionism som sveper över Europa. Detta har Johan Sjölander uppmärksammat, och han kallar helt riktigt Browns och Nuders utspel för "ett oerhört angeläget initiativ". "Bara en stark och förändringsbenägen vänster kan rädda Europa från att falla tillbaka till inåtvänt navelskådande och successiv tillbakagång", skriver Sjölander - och jag kan bara instämma.

Jag kan bara inte låta bli...

Med all respekt för Bruce Springsteen och hans working class yadayada wannabes till fans (sorry Eric...) - sommarens stora konserthändelse är ändå Pet Shop Boys på Cirkus den juni 16!

Radikal idédag på lördag

På lördag den 8 april arrangerar Arenagruppen i samarbete med bland andra ABF Norra Storstockholm, Socialdemokraterna i Sundbyberg samt Vänsterpartiet i Sundbyberg Radikal idédag på Kulturcentrum i Hallonbergen. Årets tema är Verklighetsbilden och demokratin - om makt, media och påverkan. Jag har tänkt att delta, men ställer mig lite frågande till varför man nödvändigtvis måste ha med "usual suspects" som Maria-Pia Boëthius och Björn Elmbrant på den här typen av arrangemang? På programsajten radikalidedag.se sägs att "Media styr och påverkar dagens samhällsdebatt på ett sätt som aldrig tidigare", samt att ett "fåtal journalister på stora tidningar bestämmer vilka frågor som ska diskuteras och debatteras". Själv tycker jag att detta låter som en minst sagt förenklad verklighetsbeskrivning, men okej; jag köper att mediedramaturgin påverkar det demokratiska samhället i hög grad - och att mediefrågor därför borde diskuteras mer. Frågan är vilka krav det är rimligt att ställa på journalister och deras yrkesroll. Är det verkligen så att det är journalister och medier som formar samhällsutvecklingen, eller speglar de i själva verket en utveckling som de själva påverkas av? Det ska bli intressant att få höra lite olika röster om detta på lördag. Men, som sagt, deltagarlistan får mig att fundera över i vilken utsträckning det verkligen kommer att sägas något nytt. Arrangemanget hålls i vilket fall som helst alltså den 8 april kl.12.00-17.00 på Kulturcentrum, T-Hallonbergen. Programmet ser ut som följer: 12.30 - 13.00 Muhammedkarikatyrerna - duell Mariam Sherifay (s-riksdagsledamot och muslim) mot Nima Daryamadj (frilansjournalist och krönikör för Stockholm City). Debatten leds av Soledad Piñero Misa, konsult och tidigare Generalsekreterare LSU. 13.00 - 13.45 Yttrandefrihetens gränser i en globaliserad värld David Thurfjell (religionshistoriker och islamolog vid Södertörns högskola), Henrik Berggren (ledarskribent, DN) och Silakhdar Krikeb (kommittén mot Islamofobi). Även dena debatt leds av Soledad Piñero Misa. 14.15 – 14.45 Ljuger ekonomijournalisterna? Björn Elmbrant (journalist på Sveriges Radio, författare av ett tiotal böcker, bland dem Dansen kring Guldkalven och Så föll den svenska modellen). 15.00 – 15.30 Kvinnor, makten, våldet och media Maria-Pia Boëthius (journalist, feministisk debattör och författare av ett flertal böcker, bland dem APM: antipatriarkalt manifest och Mediernas svarta bok). 15.45 - 16.30 Kändispolitik eller äkta engagemang? Parasto Ghaderi och Petter Nilsson från SVT:s Toppkandidaterna diskuterar politiskt engagemang. 16.30 - 17.00 Avslutande mingel

Det finns en särskild plats i helvetet...

...för kvinnor som inte hjälper varandra, sägs det. Frågan är då var de kvinnor som aktivt förtalar, skuldbelägger och motarbetar andra hamnar? Frågan aktualiseras med anledning av Linda Skugge och hennes - true to form - mest vidriga påhopp jag läst i en förment seriös publikation som Expressen. Linda Skugge spekulerar bland annat om att Åsa Petersen på Aftonbladet vill ha generösa regler för kvnnor som vill göra abort för att hon själv "inte vill ha en liten skrikis nu när hon suktar efter höga poster inom sosse-eliten". Skugge skriver också att "Åsa (30-nånting) verkligen [borde] se till att försöka bli gravid nu om hon inte vill bli en av alla de som sitter och gråter på Sophiahemmet för att de inte kan få barn". Skugges utfall kom efter en synnerligen välskriven krönika av Åsa Petersen, där hon beskriver konsekvenserna av Linda Skugges abortmotstånd. "Här hemma, där aborten fortfarande är fri, skuldbelägger abortmotståndet kvinnor", skriver Åsa Petersen. "De får veta att de egentligen inte borde ha något val. Bara dåliga kvinnor gör abort." I dag följer Åsa upp sin tidigare krönika med en ny, i vilken hon beskriver de reaktioner hon fått. Hon skriver bland annat att "Mitt i den galna, skruvade och reaktionära debatten om abort står kvinnan. Hon som måste få bestämma över sin egen kropp, hur lätt eller svårt det än är, eftersom ingen annan kan göra det." * * * För övrigt hoppas jag att det här var det sista jag någonsin skrev om Linda Skugge. Att läsa hennes... alster gör mig bara deprimerad och får mig att tappa tron på mänskligheten.

Två spår om yttrandefrihet

Flera andra har redan uppmärksammat initiativet Bloggplock, dit man nu kan nominera "de bästa eller mest spännande eller kanske mest provokativa inläggen från den svenska bloggosfären" om ett visst ämne. Som första ämne har skaparna bakom Bloggplock valt Yttrandefrihet och respekt. Man skriver att det naturligtvis rör Muhammedteckningarna och religions- respektive yttrandefriheten, men att ämnet "är bredare än så". Blockplock efterlyser inlägg om vad man kan och bör säga på en blogg, eller om lagstiftningen på området. Nomineringar, i form av permalänkar, skickas till info@bloggplock.se före den 5 April 2006. Som av en händelse är ett hett ämne Argumentera.se just nu "Försvara yttrandefriheten". På Argumentera.se sägs att yttrandefriheten åberopas dagligen i både svensk och internationell debatt, men att nästan ingen bryr sig om att förklara varför yttrandefriheten är omistlig. På sin sajt bjuds på argument från Horace Engdahl, Nalin Pekgul, Kristina Axén Olin med flera.

En annan version av historien

Efter Cecila Stegös kommentar på mitt blogginlägg nedan så fick jag ett mejl från Billy McCormac, chef för Näringslivets Medieinstitut (NMI). Och sedan ytterligare ett. Och ett till. Billy skrev att han liksom jag ”med förvåning och bestörtning” läste Eva af Geijerstams artikel om NMI. Hans version av samtalat dem emellan var nämligen väldigt annorlunda än den DN:s läsare fick ta del av. Enligt Billy McCormac så far af Geijerstam med osanning när hon i sin artikel ger sken av att inte känna till NMI eller dess medarbetare. Hon ska nämligen ha ringt McCormacs mobiltelefon dagen innan artikeln publicerades för att göra några kompletteringar till sina ursprungliga intervjusvar. Hon ska då ha förefallit veta precis vem McCormac var. McCormac ifrågasätter också Eva af Geijerstams uppgifter om att han var ”aggressiv” mot henne i intervjun. Jag har nu själv fått höra bandinspelningen av deras samtal, och jag är beredd att instämma. Billy McCormac ger ett artigt intryck och respekterar i stort sett Eva af Geijerstams insisterande på att hon är upptagen och egentligen inte hinner medverka i någon enkätundersökning. Hon, snarare än han, ger ett lätt aggressivit intryck. Billy skriver till mig att han har mejlat kulturchefen på DN om att få göra ett genmäle och nu väntar på svar. Jag svarade att han nog inte bör räkna med att få utrymme för detta, och påminde om hur tidningen behandlade reaktionerna på Mustafa Cans famösa Elit-artikel.