Galet bloggbråk om socialism

Johan Sjölander sätter ett välplacerat finger på en öm punkt hos salongssocialisterna, inspirerat av Olle i Stockholm. Olle får eldunderstöd lite varstans ifrån, och på något underligt sätt dras också jag in i grälet. I grunden handlar det om olika syn på politiskt arbete och organisation hos olika grupper på vänsterkanten. Socialdemokratin och LO-facken har valt en väg, den utomparlamentariska vänstern en annan. Och få saker gör de senare så frustrerade som att den socialdemokratiska vägen varit effektiv när det gäller att lyfta människor ur armod och fattigdom, samt skapa goda förutsättningar för jobb och tillväxt. Ibland kommer meningsskiljaktigheterna att handla om begreppet socialism. Det är, vilket jag försökt förklara här på bloggen förut, ingen etikett jag gärna förknippar mig med. Jag betraktar mig som socialdemokrat, och jag menar att det är något i grunden annat. En som skrivit mycket, och ofta klokt, om detta är den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk. I ett blogginlägg nyligen redogör han för sina försök att ”blottlägga socialdemokratins själ, dess ideologi”. Tänkvärd läsning för knallpulverrevolutionärer och andra. Andra skriver intressant om politik, ideologi, socialism.

Lär dig blogga – bli känd

I slutet av nästa vecka, närmare bestämt fredag 9 februari, släpps Rosemari Södergrens (Kulturbloggen) bok Alla kan blogga – den första how-to-blog-boken på svenska. Det är ett jättekul initiativ, och jag hoppas att boken ska bli en bra start för många som funderat på att börja blogga men ännu inte kommit igång – samt för dem av oss som hållit på ett tag men som kan behöva lite inspiration och tips om hur man kan göra sin blogg mer läsvärd och läst. Enligt Aftonbladet så kan dessutom man bli internetkändis om man bloggar. Magnus Ljungkvist nämns som exempel, vilket fått honom att kräva att Aftonbladet åtminstone bjuder honom på öl för att han är ”deras” kändis. Fast att ”bli känd” via sitt bloggande kräver tydligen ganska höga besökssiffror, åtminstone om man ska tro den undersökning som Dagens Media har utfört med hjälp av Zapera. Enligt denna är Linda Skugges Expressenblogg den mest besökta ”privatbloggen”. Vilket onekligen får en att undra vad som avses med privat. Andra skriver intressant om bloggosfären, Alla kan blogga, Aftonbladet.

Mediebevakningen av valrörelsen

Den tidigare s-riksdagsmannen Martin Nilsson är numera student och bloggare. På sin blogg presenterar han bland annat sin b-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap om regional mediebevakning (enligt samma kvantitativa innehållsanalys som bland annat Lars Nord använt sig av). Nilssons slutsatser i uppsatsen kan sammanfattas som att: 1. Män dominerade helt den politiska scenen i alla undersökta tidningar (se nedan för mer info). Även om det fanns lika många kandidater av de båda könen. Även om man tittar på olika partier. Även om man går på kommuner/landsting där de ledande råden är kvinnor så är bilden entydig. Det var män som fick mest medial uppmärksamhet i valrörelsen! 2. Det fanns en partipolitisk tendens i bevakningen. Arbetarbladet gynnade socialdemokraterna, Dagens Nyheter, Smålandsposten och Borås Tidning gynnade den borgerliga alliansen, och Gefle Dagblad gynnade folkpartiet. 3. Socialdemokraterna fick mycket av sin uppmärksamhet lokalt tack vare att man satt på tunga uppdrag (som kommunalråd, nämndsordförande etc.). Detta borde oroa s inför kommande val, då uppdragen nu är betydligt mer jämnt fördelade mellan blocken än inför 2006 års val. 4. Borgerligheten var betydligt bättre på att få ut sin problemformulering i tidningarna än vänstersidan. Huruvida det berodde på en mer dold partipolitisering eller på att de var i opposition är oklart. Hur som helst så är det en varningssignal för vänstersidan. Helt klart intressant läsning! Andra skriver intressant om politik, media, valet 2006.

Kvalitet i medierna

I dag skriver TV4:s vd Jan Scherman och kommunikationsdirektör Göran Ellung på DN Debatt om public service-fonder (som senast föreslogs av Lars Leijonborg) och andra sätt att höja kvalitetsnivån i medierna. Scherman motsätter sig statliga kvalitetsfonder, utan föreslår i stället att starka privata medieföretag, exempelvis inom Bonnierkoncernen, ska bilda egna fonder för nya kvalitetssatsningar på samhällsbevakningen. Om exempelvis Bonniers, genom att avsätta en procent av omsättningen på TV4, DN, Sydsvenskan, Expressen och DI, skulle bilda en sådan fond skulle man lätt kunna få in runt 100 miljoner, konstaterar Scherman och Ellung. Och det kan ju låta klokt på alla sätt. Men Martin Jönsson påpekar det självklara, och som jag själv missade: Bonnierkoncernen, för att ta Schermans utgångspunkt, omsatte i fjol ungefär tio miljarder i Sverige. Innebär detta att 9,9 av de miljarderna INTE ska sträva efter hög kvalitet? Sedan när blev kvalitet en accessoar; en lyx som man piffar den övriga anrättningen med? Andra skriver intressant om media, public service, kvalitet.

Regeringens felprioriteringar

Det är lite tufft för Fredrik Reinfeldt just nu. Efter att uppmärksamheten omkring först Lars Leijonborgs och sedan Birgitta Ohlssons utspel i förra veckan lagt sig, har nya uppgifter om Carl Bildts affärer och Reinfeldts barnflicka kommit i ljuset. Nu får också regeringen bakläxa från Skatteverket på stora delar av förslaget om skattelättnader för den som köper så kallade hushållsnära tjänster. Otydlighet och ogenomtänkt är budskapet i verkets remissvar. I lördags flaggade finansminister Anders Borg för att ”det är för tidigt att nu utlova stora skattesänkningar innan vi vet om finansieringen är säkrad och om ekonomin tillåter det”, och lät samtidigt meddela att det stora löftet från alliansen under valrörelsen om sänkt eller slopad fastighetsskatt kan komma att skjutas på framtiden. I det här läget går socialminister Göran Hägglund ut och säger att regeringen den 1 januari 2008 tänker införa det kontroversiella vårdnadsbidraget. Det är dock kommunerna som själva ska svara för finansieringen, och nivån kommer att ligga på 4000 kr per månad om det beskattas eller 3 000 kr obeskattat. Alltså betydligt lägre än de 6 000 kr som Hägglunds kristdemokrater drev i valrörelsen. Kommunerna riskerar alltså att få ett minskat skatteunderlag när ett antal medborgare – företrädesvis kvinnor – väljer att stanna hemma med sina barn i stället för att utnyttja barnomsorgen, samtidigt som de åläggs en ny kostnadspost i form av vårdnadsbidrag. Sannolikt har regeringen tidigarelagt presentationen av vårdnadsbidraget för att på något sätt försöka ta fokus från den senaste tidens tillkortakommanden. Men i stället framstår det alltmer som att Reinfeldt helt tappat kontrollen. Det finns all anledning för honom att lyssna på sin finansministers varningssignaler och prioritera insatser för jobb, tillväxt och skatteintäkter framför dåligt underbyggda förslag som bara riskerar att drabba skattebetalarna. * * * Detta inlägg finns också att läsa på Oppositionen.se. Andra skriver intressant om politik, regeringen, Fredrik Reinfeldt.

Tankekedja om tankesmedja

Det började med att Roger Jönsson på sin blogg berättade att han ”saknar våra tankesmedjor och framför allt en rejäl satsning på dem från arbetarrörelsen”. Därpå följde en intressant diskussion om detta i kommentarsfältet. Andra har sedan hakat på i sina egna bloggar. Erik Laakso håller med om att vi inom arbetarrörelsen ”har ett underskott på områden som idéutveckling och ideologiskt präglade tankeströmningar”, men menar att den brist på tankesmedjor och tankesmedjornas avtryck i samhällsdebatten ”beror på oss andra runt omkring och våra förväntningar att någon annan ska starta dem, driva dem, finansiera dem och gärna anställa några av ’oss’ som tycker oss ha driftiga tankar istället för att vi själva tar steget och börjar tänka, smida och leverera för verktygen har vi faktiskt redan om vi bara höjer blicken en smula”. Han uppmanar därför sina läsare ”ur arbetarerörelsens domäner som har ett intresse av [att] medverka i en nationell tankesmedja” att kontakta honom för att utröna hurdant intresset för en nationell, fristående och oberoende tankesmedja är. Peter Karlberg tycker att själva konceptet med tankesmedjor är tveksamt, och ser hellre att det satsas på ”den samlade kraften i rörelsen också vad avser tänkandet”. För det krävs, menar Karlberg, utvecklade former för samtal men också någon mer sofistikerad metod för att samla tankar, sammanfatta, sprida etc. Laakso har varit inne på det här med tankesmedjor förut, då han bland annat uppmärksammade Arbetarrörelsens Tankesmedja. Han har också tipsat om att Sven Elander skrivit tänkvärt om tankesmedjeproblematiken. Jag är fortfarande hoppfull när det gäller ovan nämnda Arbetarrörelsens Tankesmedja; jag tror att den kan bli betydelsefull för den interna idédebatten inom socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen. Däremot är jag mer skeptisk till dess möjlighet att nå ut brett och få medial uppmärksamhet för sina seminarier, rapporter och annan aktivitet. Och det beror inte bara på medieklimatet och den borgerliga dominansen på tidningarnas ledarsidor. Den senare kompenseras nämligen åtminstone till viss del av övervikten av vänsteråsikter på kultursidorna, där Arbetarrörelsens Tankesmedja teoretiskt skulle kunna uppmärksammas. Nej, min skepsis beror snarare på den uppenbara svårigheten att skapa en reellt fristående och självständig tankesmedjeverksamhet där fräscha vänstertankar kan hamras fram. Det enda riktigt bra exemplet på detta är ännu Arenagruppen och Agora. Och i väntan på att något lika bra – eller ännu bättre – ska ”uppstå” så ställer jag min förhoppning till att Erik Laaksos uppmaning ska resultera i något bra. Andra skriver intressant om politik, tankesmedja, samhälle.

Oväntat stöd för s-förnyelse

Expressens ledarsida är inte känd som någon socialdemokratisk bastion. Därför överraskade det när PM Nilsson i går skrev en synnerligen positiv och optimistisk artikel om Mona Sahlin och den omprövning som Nilsson tror kommer att ske av delar av den socialdemokratiska politiken under hennes ledning. Jag tror att han har rätt i många avseenden. Nilsson konstaterar bland annat klokt att de många ”avhoppen” till trots så var Sahlin inget femtehandsval, vilket slarvigt hävdas från flera håll: ”Hon var möjligen ett andrahandsval efter Wallström, men de andra sa nej därför att de visste att de inte hade stöd och därför inte ville ta strid”. Valberedningens beslut att nominera henne berodde, enligt PM Nilsson, på att man ville ha en ordförande som breddar ledarskapet och som lyssnar på partiets medlemmar. Och det innebär rimligen att partiledningen kommer att utlysa en bred debatt och en omprövning och utveckling av partiets ståndpunkter. I sin ledare påminner Nilsson också om att den förra regeringen gav s-veteranen och socialpolitikern Anna Hedborg i uppdrag att utreda socialförsäkringarna, främst sjukförsäkringen. Det slutbetänkande hon presenterade sent i höstas pläderade för en genomgripande reform för att få systemet på fötter. I veckan kom ytterligare en utredning beställd av s-regeringen, denna gång skriven av Sture Korpi om socialbidragen, med ett liknande budskap. Korpi menar att det är för liten ekonomisk skillnad mellan arbete och bidrag och att dessa måste öka. Bägge dessa utredningar refereras det ofta till i den interna socialdemokratiska eftervalsdebatten. Det tyder på att partiet är moget för omprövningar av politikområden som tidigare betraktats som minfält. Reinfeldt vann sympatier på att verklighetsanpassa, åtminstone i retoriken, sitt parti och dess politik. Gamla dogmer togs bort till förmån för ett mer pragmatiskt program. ”Med en liknande reformprocess hos socialdemokraterna skulle s-toppen snabbt ta initiativet i debatten, göra mittenpartierna osäkra på var de egentligen hör hemma och etablera sig som ett seriöst och fräscht regeringsalternativ”, skriver PM Nilsson. Det är väldigt lätt att instämma. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Nya utmaningar välkomnas

Om knappt en månad fyller jag 35 år. Det är inget jag direkt har någon ångest över, men det har fått mig att fundera en del över vad jag gjort av mitt liv. I omkring 20 år har jag varit politiskt aktiv i varierande grad. De senaste drygt tio åren har jag haft politisk kommunikation och medierelationer som mitt huvudsakliga yrke. Och eftersom jag av olika anledningar oftast haft projektanställningar eller andra former av tidsbegränsade jobb, så har jag hunnit med att jobba på ganska många olika ställen. Nu börjar det bli dags igen; tiden rinner ut för min nuvarande anställning och jag ser mig så smått om efter nya utmaningar. Tips välkomnas! Mina kontaktuppgifter finns härintill.

Politiska tjänstemän på nya poster

Sveriges Radios Godmorgon, Världen! har kartlagt vad det blev av de omkring 200 politiska tjänstemän som efter valet förlorade sina arbeten. Flera före detta politiska sakkunniga, pressekreterare och statssekreterare i den socialdemokratiska regeringen har efter valförlusten fått jobb i näringslivet med anknytning till deras tid i politiken. Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson tycker att det tär på politikens trovärdighet när människor rör sig mellan politik och näringsliv. Han vill se en lagstiftning, ungefär en sådan som finns i USA, som reglerar vilka uppdrag ledande regeringstjänstemän får ta även under en viss tid efter att de slutat hos regeringen. Enligt Eriksson handlar det om politikens integritet; ”Att medborgarna ska känna trygghet i att vi politiker inte springer andra ärenden än de vi fått i uppdrag att förvalta av medborgarna”. Och det kan ju låta rimligt. Men det betyder i förlängningen att vi riskerar att få politiker som inte har några andra erfarenheter och intryck än dem de skaffat sig under ett liv dedikerat åt politiken. Själv tror jag att det är viktigt att politiken tillåter att man rör sig in och ut ur den, och tar med sig erfarenheter från samhällets olika sfärer. Både politiken och näringslivet vinner på det. Men självklart kräver det integritet hos våra folkvalda och politiska tjänstemän. Så långt har Peter Eriksson en poäng; medborgarna måste kunna lita på att politiker tjänar folket och inte tidigare eller blivande arbetsgivare. Andra tidigare socialdemokratiska topptjänstemän har gjort annorlunda karriärval och jobbar nu gratis på det socialdemokratiska riksdagskansliet. Sin försörjning har de i stället fått från det avgångsvederlag de fått för sin tid i regeringen. Åsa Larsson, som är socialdemokraternas riksdagskanslichef, säger sig vara väldigt glad för att de vill dela med sig av sin kunskap. Och det har hon förstås rätt i; det här är kloka och erfarna människor som bör tas tillvara. Men socialdemokratin kan inte bara förlita sig på dem. Det måste komma in nytt folk och nya perspektiv för att utforma en oppositionspolitik som räcker till valseger 2010. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, riksdagen.

Moderaterna kampanjar

Jag fick ett mejltips om att moderaternas kampanjblogg nu återuppstått efter att inte ha uppdaterats sedan september och den förre kommunikationschefen Per Schlingmann upphöjdes till partisekreterare. Men när Pär Henriksson nu tagit över kommunikationschefandet utlovas löpande kommentarer om partiets kommunikation och exempel på kampanjer, såväl centrala som initiativ ifrån föreningar och länsförbund. Ett av de första inslagen är en film med en skottande moderat partisekreterare (Henriksson noterar på bloggen att det här med att skotta snö ”inte riktigt är hans grej”) som talar om vad jobbavdraget betyder. Men efter den senaste tidens utspel från ledande folkpartister och moderata riksdagsledamöter som offentligt kraftigt tar avstånd från regeringens idéer om att avlyssna all teletrafik och läsa e-post till och från Sverige, så vore det kanske en idé att moderaterna ägnade sig åt lite krishantering snarare än snöskottningskampanjer. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, moderaterna.

Den farliga våldskulturen

Vid ett sammanträde i tyska Dresden i förra veckan kom europeiska ministrar överens om att se över lagstiftningen om våldsamma datorspel i EU:s medlemsländer och undersöka möjligheten att harmonisera lagstiftningen i EU. Bakgrunden är att den tyska regeringen nyss lagt fram ett förslag som ska göra det olagligt att sälja spel som innehåller grymt våld mot människor eller människoliknande karaktärer. Man har fått uppbackning av den italienske EU-kommissionären Franco Frattini som i höstas blev illa berörd av det japanska skräckspelet Rule of Rose, och i förra veckan argumenterade han för att vissa spel ska totalförbjudas och att återförsäljare inte ska få sälja våldsskildrande spel till minderåriga. Det tycks återigen ha blivit bekvämt att skylla våldsdåd i samhället på populärkulturen. Efter vansinnesdådet i Jönköping i går verkar snillen på Expressen gå på linjen att den gripne gärningsmannens beteende går att härleda till att han köpt – inte – hyrt ”våldsfilmer” på sin lokala videobutik. Om detta har redan Martin på rstvideo.com och Emma Gray Munthe bloggat förträffligt. Själv ställer jag mig frågande till vad som avses med ”våldsfilmer” i sammanhanget. Die Hard? Rocky? Beck? Andra skriver intressant om film, dataspel, samhälle.

Symboler och visioner för Europa

Nu ligger en ny krönika av mig i Tidningen Broderskap ute på nätet. Temat denna gång är EU:s senaste utvidgning, vikten av att svenska politiker och opinionsbildare som tror på det europeiska samarbetet börjar tala om visioner, samt de fatala misstag vi på ja-sidan gjorde i den senaste folkomröstningskampanjen. Trevlig läsning! Andra om EU, Europa, folkomröstning.

Liberal integritet

Birgitta Ohlssons utspel på DN Debatt i dag är anmärkningsvärt på flera sätt. Först av allt så är det andra gången samma vecka som detta forum används för ledande folkpartiföreträdare att deklarera oenighet inom den borgerliga alliansen. Sedan är utspelet om att de svenska restriktionerna mot att exportera vapen till krigförande länder borde kompletteras med ett förbud mot vapenhandel med diktaturstater klokt och bra. Men Birgitta Ohlsson, som är folkpartiets utrikespolitiske talesperson i riksdagen, ska även ha heder för att hon står upp och driver en principiellt viktigt fråga i opposition mot sin egen regering. Det tyder på integritet – även om det av den borgerliga regeringen framförhandlade avtalet om långtgående militärt samarbete med Förenade Arabemiraten redan står klart för påskrift, och dagens utspel inte lär ändra på detta. Motsvarande mod är det dessvärre sämre ställt med bland mitt eget partis riksdagsledamöter, något jag bloggat om tidigare (bland annat här och här). Andra skriver intressant om politik, integritet, Birgitta Ohlsson.

Skön kille ger råd

[UPPDATERAD] Via Ali Esbati ser jag att artisten Martin ”E-type” Eriksson valts in i Skönhetsrådets styrelse. Själv har jag tidigare argumenterat för att denna institution borde läggas ned, eller åtminstone ges betydligt mindre inflytande över Stockholms utveckling. Att stans nya moderata finansborgarråd Kristina Axén Olin fixat in E-type – känd för hits som ”Set The World On Fire”, ”This Is The Way”, ”Angels Crying” och “Here I Go Again” – i Skönhetsrådet, är möjligen ett genidrag eller bara ett utslag av bisarr humor. Utöver sin musikaliska karriär så har E-type även gjort sig känd för sitt historieintresse och en stark vikingavurm. Han har bland annat skrivit boken ”Sveakampen” (även släppt som dataspel) där hans polare förekommer, lätt maskerade till vikingar. Skönhetsrådet vill inte till Dagens Nyheter (åtminstone inte i pappersupplagan i morse) uttala sig om tillsättningen av E-type. Däremot låter DN sina nätläsare rösta om huruvida E-type har bra smak eller ej. För närvarande tycker 68 procent att han inte har det. * * * Värt att notera är att E-type själv uppgett att han hade tackat ja till att sitta i Skönhetsrådet oavsett vilket parti som frågat honom. Men var hans partisympatier ligger framgick om inte annat i fredags då Kristina Axén Olin till Metro uppgav att han ”är medlem i moderaterna sedan en tid tillbaka”. Andra skriver intressant om politik, Stockholm, Skönhetsrådet.

Vad ska Storebror få veta?

När den nuvarande rikspolischefen och till och med en tidigare Säpochef tycker att förslaget om att Försvarets radioanstalt ska få avlyssna all teletrafik och läsa e-post till och från Sverige är alltför integritetskränkande och strider mot grundlagen, då borde det finnas skäl att dra öronen åt sig. Men regeringen ger sig inte. Man har nu presenterat ett lätt reviderat förslag för folkpartiets, centerpartiets och kristdemokraternas riksdagsgrupper, i vilket Försvarets radioanstalt, FRA, måste söka tillstånd för maximalt sex månader i taget för att få använda vissa speciella sökord i spaningen. Tillstånden ska beviljas av Försvarets underrättelsenämnd, som kommer att domineras av jurister. Ett särskilt integritetsskyddsråd med personer som utses av de politiska partierna ska också granska FRA:s spaning ”så att den inte blir alltför integritetskränkande”, erfar Ekot. Det är värt att notera att redan den tidigare socialdemokratiska regeringen tittade på möjligheterna till att låta FRA spionera på svenska folkets telefonerande och mejltrafik, men valde efter liknande kritik som nu att inte gå vidare med förslaget. * * * För mer information om förslaget, läs Pär Ströms Stoppa Storebror-sajt. Andra skriver intressant om politik, samhälle, avlyssning.

Fler som jag efterlyses

Ja, den där rubriken lät vansinnigt självgod. Men det är egentligen inte jag som står för efterlysningen. Det är s-bloggaren Johan Sjölander som konstaterar att han, trots att han är med i samma parti som jag, inte alltid håller med mig om allt. Detta låter kanske inte så anmärkningsvärt, men Sjölanders poäng är att ”borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra analyserande av verkligheten”. Därför efterlyser han nu vad han betecknar som en borgerlig motsvarighet till mig. Kriteriet är att inte ”hymla med sina partipolitiska sympatier, men ändå uppvisa stor integritet och fritänkande i sitt bloggande och framförallt en vilja att seriöst bemöta även meningsmotståndare”. Själv ska jag från åskådarplats med spänning följa jakten. Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, efterlysning.

Varför bloggar inte fler statsråd?

Frilansskribenten och miljöbloggaren Sven Cahling undrar i dag på SvD Brännpunkt (ej på nätet) varför inte fler ministrar bloggar. I artikeln nämner Cahling sina kontakter med bloggande utländska ministrar som den brittiske miljöministern Miliband, den belgiske kulturministern Anciaux, den ungerske premiärministern Gyurcśany och den singaporianske utrikesministern Yeo (i form av gästbloggningar hos vänner). Och jo, även den svenske utrikesministern Bildt tas förstås upp. Cahling är övertygad om att ”i framtiden bloggar vi allihop, på ett eller annat sätt, och deltar i en global jättekonversation som vi ännu bara anat början av”. Det är onekligen en spännande tanke. Andra skriver intressant om bloggosfären, politik, regeringen.

Borgerlig mediepolitisk förvirring

Politiken är rörig just nu. I dag gör folkpartiledaren tillika utbildningsministern Lars Leijonborg ett mediepolitiskt utspel på DN Debatt. Mediefrågor ligger egentligen inte på utbildningsministerns bord, utan hanteras av den moderata kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Leijonborgs utspel ska alltså, antar jag, ses som ett folkpartiförslag och inte en del av regeringspolitiken. Man får väl åtminstone hoppas att kulturminister Adelsohn Liljeroth var informerad i förväg. Till SvD säger hon att hon välkomnar initiativet och att det är bra ”att Leijonborg vill värna om public service”. På frågan om hon inte själv hade velat vara först med att lägga ut texten om mediepolitisk plattform svarar Adelsohn Liljeroth att hon är ”en del av en alliansregering och i det ingår att vara lyhörd för andras förslag och komma överens”. Vad är det då Leijonborg och folkpartiet egentligen vill? Jo, bland annat en statlig fond som ska ”stödja kvalitetsproduktion av radio- och teveprogram oberoende av distributionsform”, en rikstäckande reklamfinansierad nyhetsfokuserad radiokanal för att ge Ekoredaktionen konkurrens, SVT och SR behålls som separata bolag, licensfinansieringen kvar ”så länge den fungerar”, samt en avveckling av presstödet på tre års sikt. Flera av dessa idéer har framförts från borgerligt håll tidigare, och det är nog ingen högoddsare att dagens utspel verkligen är grunden till en gemensam borgerlig mediepolitik. Centerpartiet verkar ju ha gett upp sitt tidigare försvar för presstödet, nu när man sålt ut alla sina tidningar. Och att moderaterna skulle ta någon principiell strid för den tidning som i dag får mest presstöd av alla – den politiskt närstående Svenska Dagbladet – förefaller inte sannolikt. Stig-Björn Ljunggren ställer de i sammanhanget högst relevanta frågorna: Om folkpartiklarna ska presentera sina förhandlingsbud i medierna, vad ska då alla samordnare som regeringen anställer göra? Hålla reda på tidningsklippen? Andra skriver intressant om politik, media, mediepolitik.

Kloka ord från London

Det är nyttigt med perspektiv ibland. I gårdagens Agenda presenterades en opinionsundersökning som påstods visa att Mona Sahlin riskerade skrämma iväg väljare från socialdemokraterna om hon valdes till partiledare. Jag är verkligen ingen statistiker, men min magkänsla sa mig att det var något skumt med de tvärsäkra påståendena om att siffrorna visade vilket sänke Sahlin var för s. I dag pulveriserar kloka Helena Markstedt, som till skillnad från mig granskat opinionsundersökningar på akademisk nivå, Agendas undersökning. Enligt undersökningen svarar nämligen 27 procent av de tillfrågade att de skulle bli mycket eller något mer positiva till att rösta socialdemokratiskt om Mona Sahlin blir vald som partiledare. Den vinklingen verkade dock inte gå upp för Agendas Karin Hübinette, som i stället virrade bort sig i formuleringar som att väljarna skulle bli si och så mycket mer negativa till att rösta socialdemokratiskt om X eller Y blir partiledare. Andra skriver intressant om politik, media, mediekritik.

Arbetarrörelsen och bloggarna

Jag nämnde tidigare att tidningen Dagens Arbete i förra veckan firade sitt tioårsjubileum med festligheter på Nalen i Stockholm. I samband med detta arrangerades tydligen även ett seminarium om ”aktuella frågor kring facket, samhället och medierna”. En som var där var Sollentunasossen Joakim Jonsson. På sin blogg uttrycker han sin besvikelse över att ”det kändes som om publiken på seminariet lyssnade extra uppmärksamt när någon seminariedeltagare kritiserade ’bloggosfären’”. I kommentarerna till blogginlägget skriver han att det i och för sig inte var någon på seminariet ”som fullständigt dissade bloggen”, men att negativa bloggantydningar verkade falla många i smaken. Jag har själv märkt liknande reaktioner, inte minst från äldre representanter för arbetarrörelsen. Man verkar vara generellt skeptisk till bloggande, som beskrivs som något främst högerinriktade, pyjamasklädda killar ägnar sig åt – och då mest skriver om vad de ätit till frukost och planerar att äta till lunch. Det verkar också finnas en uppfattning om att bloggande skulle stå i någon sorts motsatsställning till mer traditionellt politiskt opinionsbildande arbete. Om vi börjar i mytbilden om bloggare som högerinriktade killar, så är det möjligen en bild som stämde när den svenska politiska bloggosfären i princip utgjordes av Johan Norberg, Dick Erixon, PJ Anders Linder och Johnny Munkhammar. Den bilden har dock nyanserats ganska rejält de senaste två åren. Utan att ha gjort någon djupgående analys av saken så förefaller dock intrycket snarare vara att det i dag finns ungefär lika många aktiva höger- som vänsterbloggare, och könsbalansen ser också betydligt bättre ut – även om det fortfarande verkar vara killar som dominerar. Snacket om att bloggar skulle vara introverta och bara handla om skribentens matvanor, klädintresse och närmaste umgänge är dessutom direkt felaktigt. Därmed inte sagt att det inte finns många sådana bloggar. Precis som det finns gott om böcker på samma tema. Det betyder dock inte att alla böcker är sådana. Precis som Joakim Jonsson skriver så är det klart att det finns exempel på – politiskt sett – ointressanta bloggar, ”där den självupptagna skribenten tar upp ämnen som vem han äter lunch tillsammans med eller vilken färg på klänningen som är att föredra”. Men tycker man sånt är trist att läsa så är det ju bara att låta bli ”och istället läsa de bloggar, som de känner lyfter fram ett nytt argument, eller nytt synsätt i debatten”. Och självklart finns det ingen motsättning mellan att blogga, skriva insändare och debattartiklar, hålla torgmöten, knacka dörr, affischera på stan – eller vilken typ av politisk opinionsbildningsverksamhet man nu vill ägna sig åt. Okej, alla hinner kanske inte med allt – men vissa gör kanske mer nytta när de bloggar och andra när de håller torgmöten. Och via nätet kan man nå grupper och enskilda som mer traditionella metoder inte når. Jag skrev att det i dag finns tämligen gott om vänsterbloggar – men ännu är det ganska få av de mest lästa (på till exempel topplistorna Bloggtoppen, Bloggportalen eller Knuff.se) som är socialdemokratiska. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men i alla händelser så borde vi inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen kunna göra insatser för att uppmuntra fler av våra medlemmar och företrädare att starta och driva egna bloggar – och även göra insatser för att marknadsföra dem och driva besökare dit. Andra skriver intressant om bloggosfären, politik, opinionsbildning.

Kommenterande analyser – journalistiska bastarder

Debattredaktör Mats Bergstrand kommenterar i sin egen tidning Dagens Nyheter i dag medieprofessor Kent Asps debattartikel för en tid sedan. Asp hävdade då att aldrig tidigare hade i en valrörelse en borgerlig statsministerkandidat skildrats så positivt i medierna. Och aldrig tidigare heller en socialdemokratisk statsminister så negativt. Mest gynnsam behandling fick, enligt Asp, de borgerliga i DN och Expressen. Den artikel blev då ganska omskriven i bloggosfären. Själv tycker jag att Mats Bergstrands kommentarer till artikeln i dag är minst lika spännande som Kent Asps forskningsresultat. Bergstrand fokuserar nämligen på de olika former av politisk journalistik som förekommer i tidningar och i etermedier; nyhetstexter respektive kommenterande analyser. Jag har själv länge tyckt (mer om det bland annat här, här och här) att mycket av de så kallade kommenterande analyserna varit någon slags journalistiska bastarder, med mer gemensamt med ledarartiklar än nyhetsrapportering. Inte för att dessa analyser inte skulle kunna ha sin plats i journalistiken, men de borde varudeklareras på samma sätt som ledarartiklarna för att inte sammanblandas med nyhetsrapporteringen. Mats Bergstrand verkar vara medveten om problemet. Han skriver bland annat att vi inte ska ”förledas dra slutsatsen att det inte finns något samband mellan nyhetsanalys och nyhetstext”. De personer som skriver analyserna har ofta ett stort inflytande över hela den politiska nyhetsbevakningen, konstaterar han, och menar att ”Sannolikheten för att nyhetstexterna påverkas av analyserna är inte försumbar; det vill säga att urval och vinkling av nyheter inte sker helt fristående från de ståndpunkter som intagits i kommenterande texter”. Utan att peka ut just Dagens Nyheter så skulle jag nog vilja påstå att inte minst nyhetsrapporteringen om vem som skulle bli valberedningens kandidat till ny socialdemokratisk partiledare, innehållit gott om exempel på att urval och vinkling av nyheter inte sker helt fristående från de ståndpunkter som intagits i kommenterande texter. Andra skriver intressant om media, mediekritik, Kent Asp.

Mest länkade politikbloggen

Jag noterar att min blogg för närvarande verkar vara den mest länkade i kategorin Politik och samhälle på Bloggportalen. Före namnkunniga och rutinerade bloggare som bland andra Niklas Svensson, Per Gudmundson, Per Jodenius, Henrik Alexandersson och Karolina Lassbo. Det känns förstås kul, även om jag naturligtvis inser att jag inte lär bli långvarig på tronen. Jag nämnde Bloggportalen i förbigående i måndags, och väntade då fortfarande med spänning på att en ny version skulle läggas ut skarpt. Nu har så skett, och visst har det hänt en hel del. Det är förbättringar rätt igenom, men som Beta Alfa mycket riktigt konstaterat finns det fortfarande en del brister med Bloggportalen. En av de största svagheterna är att bloggar som registreras på Bloggportalen kategoriseras utifrån vad själva bloggen sägs handla om, snarare än de olika inlägg som postas där. Och då ganska många bloggare skriver om väldigt olika saker så riskerar etiketterandet att bli väldigt trubbigt. Att min blogg är placerad i kategorin Politik och samhälle är väl i och för sig rimligt, men det kan bli lite missvisande då jag titt som tätt även skriver om musik, film och superhjälteserier. Nåväl. Förvirrade läsare får helt enkelt ha överseende med detta. Andra skriver intressant om metabloggande, bloggosfären, topplistor.

Nya arbetare läser

I går kväll firade det liberala magasinet Neo sitt ettårsjubileum på Nalen Bar. Nalen Bar ligger en trappa ned, på baksidan av själva Nalen, vilket förvirrade en del gäster. För vid huvudingången hälsade nämligen en helt annan tidning – Dagens Arbete – välkommen till sitt tioårsjubileum. Två som gick till fel fest var den moderate riksdagsledamoten (tillika tidigare Timbro- och SvD-medarbetaren) Mats Johansson och Agneta Dreber (vd för Livsmedelsföretagen och tidigare bland annat generaldirektör för Folkhälsoinstitutet). Johansson fanns sig dock kvickt och konstaterade att som företrädare för det nya arbetarpartiet så var det rimligt att tro att det var till Dagens Arbete han skulle. Ganska fyndigt! Ungefär som på Neos premiärfest för lite drygt ett år sedan var gårdagens tillställning välbesökt av borgerliga opinionsbildare i olika viktklasser. Men vi var även några – i sammanhanget – politiska avvikare som av i stort sett alla avkrävdes svar på vad vi trodde om Mona Sahlin som blivande partiledare. En som jag såg i vimlet men inte hann hälsa på var Svenskt Näringslivs kommunikationschef Tove Lifvendahl. Hon har för övrigt börjat blogga och skriver bland annat roliga dagboksanteckningar om sina vedermödor med att hantera sin arbetsgivares kommunikativa utmaningar. * * * Jo, för att förekomma insinuationer om min politiska hemvist mot bakgrund av att jag besöker liberala tidningars fester – jag får nästan varje vecka inbjudningar till allehanda tillställningar. Den här veckan var jag till exempel även inbjuden till en specialvisning av Riksteaterns uppsättning av Utvandrarna, samt till releasefesten av Tjuvlyssnats bok. Jag hinner inte gå på allt, men försöker hinna med så mycket jag kan och orkar. Andra skriver intressant om politik, mingel, skvaller.

Blandade röster om Sahlin

Jag hade ingen möjlighet att delta på presskonferensen i dag när valberedningen presenterade Mona Sahlin som sitt förslag till ny socialdemokratisk partiledare. Däremot råkade jag gå förbi utanför det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 en halvtimme innan, och fick då in min hand ett pressmeddelande från moderaternas ungdomsförbund, MUF. Det var deras nye ordförande, Niklas Wykman, själv som tillsammans med en handfull MUF-kollegor bjöd förbipasserande på tårta, enligt pressmeddelandet för att fira ”med alla som känner att med Mona i toppen blir det sju år till med de borgliga i regeringskansliet”. Det tyder, lindrigt sagt, på en rätt naiv inställning hos de uppenbarligen fortfarande segerrusiga ungmoderaterna. Jag är för min del rätt övertygad om att när Mona Sahlin väl blivit varm i kläderna i sin nya roll som oppositionsledare, så kommer hon att ge Fredrik Reinfeldt en rejält tuff match. Annars har jag följt medierapporteringen om dagens presskonferens med ett roat intresse. Uppenbarligen engagerar det stort när socialdemokraterna pekar ut vem man föreslår som ny ordförande. Och i går dominerades nyhetssändningarna av bilder på Göran Perssons antagligen sista stora framträdande i riksdagen. Ingen kan säga annat än att det socialdemokratiska pr-maskineriet fungerar väl. Några röster som i dag hörts i medierna sticker ut lite grann, och jag hade här tänkt redovisa vissa av dem. Niclas Rislund, känd för att under sin tid på Expressen fällts av hovrätten för ”föregivande av allmän ställning” (han ska enligt domen ha utgett sig för att varit polis för att få fram information) i samband med bevakningen av kidnappningen av Siba-direktören Fabian Bengtsson, debuterade i dag som reporter på Dagens Media. Han gjorde det med två artiklar där först moderaternas presschef Pär Henriksson och sedan några pr-profiler fick kommentera vad de trodde om Mona Sahlin som ny s-ledare. Henriksson uppger att hon ”kan bli en extremt bra partiledare eller en extremt dålig”, men säger sig hoppas ”att hon orkar ta tag i partiet”. Bosse Krogvik, tidigare mångårig informationschef på socialdemokraterna och i dag kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime, säger att Sahlin ”måste vara vit som en lucia, alla har ju jagat henne till förbannelse utan att hitta något”. En annan pr-konsult, Paul Ronge, som arbetade som reporter på Expressen när den så kallade Tobleroneaffären avslöjades, och skrev om Sahlins kortköp, tror inte att Mona Sahlin kommer att figurera i nya skandaler. Ronge säger att han tror att ”hon blir en utomordentligt mycket bättre partiledare nu, hon har lärt sig läxan”. Jag kan bara instämma. Och på presskonferensen i dag (som direktsändes på radio) framkom det tydligt att hon var ångerfull för sitt tidigare slarv, och nu ”vidtagit åtgärder för att det inte ska hända igen”. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.

Vad vill Mona Sahlin?

Samstämmiga uppgifter i medierna under natten och morgonen tyder på att valberedningen enats om att tillfråga Mona Sahlin att bli ny partiledare för socialdemokraterna; att de socialdemokratiska partidistrikten i en telefonkonferens informerats om detta och ingen motsatt sig – samt, viktigast av allt, att Mona Sahlin ska ha tackat ja. Detta är ett välkommet besked som förhoppningsvis sätter definitiv punkt för alla spekulationer, ryktesspridande och baktalande. Och om uppgifterna om en presskonferens i dag stämmer så kan vi kanske äntligen börja avkräva Mona Sahlin på besked om hur hon ser på den socialdemokratiska politiken och om/hur den bör läggas om för att socialdemokratin ska vara valbar år 2010. Det saknas knappast obesvarade frågor. Vilka slutsatser drar Mona Sahlin av det kraftiga socialdemokratiska valnederlaget? Hur bör en ny arbetsmarknadspolitik utformas, som ger människor trygghet i förändring och samtidigt är flexibel? Hur ska vi bryta segregationen och utanförskapet som inte minst många invandrade svenskar befinner sig i? Finns det nya steg socialdemokratin kan ta i sin gröna folkhemstanke utöver att upprepa budskapet om att ”bryta oljeberoendet”? Jag begär förstås inte svar på alla dessa frågor på en gång. Om det är något jag tror kommer att skilja Mona Sahlins ledarstil – om hon nu väljs på kongressen i mars – från Göran Perssons, så tror jag att hennes i högre grad kommer präglas av lyssnande och delaktighet. Hon förefaller inte vara typen som pekar med hela handen, kör sitt eget race och låter andra följa efter. Men en viljeinriktning vore önskvärt. Någon form av programförklaring eller dylikt. Och det så fort som möjligt, i god tid innan partikongressen, för att ombuden ska kunna rösta på något mer än en person och hennes gamla meriter. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Bättre förslag om hushållsnära tjänster

Apropå det jag skrev i går om förändringar i arbetsmarknadspolitiken och vikten av att skapa bättre förutsättningar för tjänstesektorn, så finns det anledning att presentera ett bättre förslag än regeringens för att stimulera så kallade hushållsnära tjänster. För att bland annat motverka utbudet av svartjobb avser regeringen att från halvårsskiftet införa ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Men avdraget är konstruerat på ett alltför omständligt sätt för att det ska vara attraktivt för vanliga privatpersoner. Det är nämligen först i efterhand som man får dra av halva kostnaden för de tjänster man köpt och uppge detta i sin deklaration. Sannolikt är det ganska få medborgare som har råd att ligga ute med pengarna i det nära år som Skatteverket har på sig att betala tillbaka dem. I synnerhet jämfört med vad det kostar att köpa städ- och andra tjänster svart. Om det exempelvis skulle kosta mellan 2000-5000 kronor i månaden att få hjälp med städningen hemma, skulle det då vara avdragsgillt med 1000-2500 kronor. Det är en ganska stor summa, och det kompenseras knappast av den av moderaterna utlovade tusenlappen mindre i skatt som vi kunde läsa om på valaffischerna för några månader sedan. Allra helst för dem som nu får betala betydligt mer för sin arbetslöshetsförsäkring. Kanske är det Maria Borelius något snedvridna uppfattning om normalinkomster som spökar i de borgerliga leden. Någon annan förklaring är åtminstone svår att hitta. Och jo, för tydlighets skull: mitt eget förslag är att arbetsgivaravgiften och/eller momsen på hela tjänstesektorn kraftigt sänks. På så sätt stimuleras en allt viktigare del av det svenska näringslivet, det blir ekonomiskt överkomligt för privatpersoner att anlita till exempel städhjälp vitt och fler människor kan erbjudas jobb. Andra skriver intressant om politik, hushållsnära tjänster, svartjobb.

Inte i mitt namn, Freivalds!

Nils Funcke scoopar igen! I mars förra året var det han som bjöd på scoopet om att Laila Freivalds närmaste politiske tjänsteman först hade samrått med sin chef innan han kontaktade företaget som sedan stängde Sverigedemokraternas webbplats. I dag har Funcke grävt fram brevet som Freivalds sände till Jemens utrikesminister. Ett brev vars existens förnekats. I brevet uttryckte utrikesministern sitt starka avståndstagande från Sverigedemokraterna och deras Muhammedteckning. Freivalds tog i brevet kraftfullt avstånd från publiceringen. Hon bad å Sveriges vägnar om ursäkt för att det finns extremistiska grupper som utnyttjar yttrandefriheten för att såra och skada andra. Hon förklarade också att hon alltid och under alla omständigheter skulle försvara yttrandefriheten, utom i det här fallet, ”from this manifestation I disassociate myself” skrev utrikesministern. Det var, förstås, alldeles oförsvarbart. Jag förväntar mig att en politiker som representerar ett parti jag röstar på står upp för yttrandefriheten. Även om människor i andra länder känner sig kränkta av att några rasistpuckon ritar fåniga teckningar. Andra skriver intressant om politik, yttrandefrihet, Laila Frevalds.

En förändrad arbetsmarknadspolitik

Insikten om att förändringar inom arbetsmarknadspolitiken är nödvändiga sprider sig allt mer inom socialdemokratin och den fackliga rörelsen. När jag bloggade om detta för en månad sedan fick jag en hel del starka reaktioner. Möjligen blir det annorlunda den här gången. I Ekots lördagsintervju i helgen sa LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att hon inte trodde att socialdemokraterna kan återställa arbetslöshetsförsäkringen om partiet kommer tillbaka i regeringsställning efter nästa val. LO och det socialdemokratiska partiet behövde i stället tänka i nya banor, ansåg Lundby-Wedin. Wanja Lundby-Wedin trodde också att socialdemokraterna kan komma att acceptera skattesänkningar på arbetsinkomster, vilket skulle göra det svårt för en framtida socialdemokratisk regering att finansiera en återgång till a-kassan som den såg ut förut. Detta i kombination med regeringens planer på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att Wanja Lundby-Wedin inte ville tala om ”återställare”. I stället tyckte hon att LO och socialdemokraterna skulle ta fram en ny modell för hur arbetslinjen ska se ut, där människor ändå känner trygghet i en förändring där man riskerar arbetslöshet. För en tid sedan firade TCO sitt 60:årsjubileum med ett seminarium om välfärd, jobben och tillväxt. Vid detta seminarium talade bland andra professorn och debattören Jeremy Rifkin, som i början av 90-talet drog igång debatten om tillväxt utan nya jobb, ”jobless growth”. Han har även skrivit bästsäljare om jobb och samhällsmodeller. Rifkins tes var att många av de jobb som ”försvinner” från USA och Västeuropa går till låglöneländer – men snarare på grund av att tekniken blivit billigare. Också tjänstemannajobb för välutbildade riskerar nu stryka på foten, menade han. I denna utveckling, som fullt naturligt oroar många, såg Jeremy Rifkin i stället möjligheter. Han menade att utbildning och arbetsmarknad måste ställas om för att skapa de nya tjänstejobben, där tekniken inte passar in. Och då handlar det om nya regler på arbetsmarknaden och skatter som stimulerar fram nya jobb. Jeremy Rifkin efterlyste en balans mellan trygghetssystem och möjligheten att få fram nya entreprenörer med människor som tar risker. Den balansen saknade han hemma i USA. Den amerikanska drömmen, som enligt Rifkin varit en förebild för en stor del av världen, har raserats av bristen på trygghetssystem och det stora gapet mellan rika och fattiga. I mina öron låter både det Lundby-Wedin och Rifkin efterlyser ganska likt den danska flexicuritymodellen, som jag bland annat nämnt i bloggposten jag länkade till inledningsvis. Andra skriver intressant om politik, arbetsmarknad, arbete.

Är Sahlin redan vald?

Av medierapporteringen att döma så heter socialdemokraternas nästa partiledare Mona Sahlin. Och inte mig emot. Men det känns som att man gått händelserna liiite i förväg. Svenska Dagbladet skriver att enligt en sammanställning som TT gjort så har Mona Sahlin stöd av elva partidistrikt som tillsammans har 164 ombud av 350 på extrakongressen i mars. Lägger man till distrikten som föreslagit flera kandidater, varav Sahlin är en, får hon stöd av 188 ombud. Men, som Peter Gustavsson påpekar, valet av kongressombud har precis börjat och pågår fram till den 28 januari. Det är alltså inte ett enda ombud valt än så länge. Men i den mediala världen verkar demokratins kvarnar mala på tok för långsamt. Aftonbladet har redan låtit folket, via Sifo, avgöra om Mona Sahlin blir en bra s-ledare. Drygt hälften, 52 procent, av de tillfrågade trodde att hon skulle bli en ganska eller mycket bra partiledare. Betydligt färre, 39 procent, tror att hon blir en ganska eller mycket dålig efterträdare till Göran Persson. Bland socialdemokraterna är stödet betydligt större. Två tredjedelar, 65 procent, tror att Sahlin blir ganska eller mycket bra på partiledarposten. Bara 26 procent tror att hon kommer att göra ett dåligt jobb. Sahlins främsta stödtrupper finns bland de yngre kvinnorna. I åldersgruppen 18 till 29 år tror 70 procent av kvinnorna att hon blir ganska eller mycket bra. (saxat ur Aftonbladet) Samtidigt är det nu fler ur det gamla gardet – glädjande nog många män – som rycker ut till Mona Sahlins försvar mot de anklagelser och mytbildning som omger henne. I partitidningen Aktuellt i Politiken slår bokförläggaren och ordföranden i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening Lars Hjalmarsson hål på många av de illasinnade rykten som går om Sahlin. Och i Dagens Nyheter i dag skriver Jens Orback att om socialdemokratin ska lyckas återta makten så är det Mona Sahlin som har den givna ledarstilen, och Kjell-Olof Feldt tillägger att ett pådyvlande av ansvaret för andras försök att lagstifta bort fackliga rättigheter på Sahlin har samma moraliska halt som att skjuta pianisten. Stödet för Mona Sahlin som ny partiledare tycks alltså vara starkt, och då ingen av hennes motståndare verkar kunna föreslå någon annan kandidat som de facto står till buds så förefaller det som att vi från och med nu kanske kan börja avkräva vår blivande partiledare och det socialdemokratiska partiet om tankar och förslag på politisk inriktning den tid som återstår inför valet 2010. Det vore ganska välkommet. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.

Värna humaniteten med humana medel

På Ekot i morse rapporterades det att Tyskland under sitt EU-ordförandeskap under våren ska försöka få med alla 27 EU-länderna på att införa fängelsestraff för den som förnekar Förintelsen. Det sa Tysklands justitieminister i Dresden inför EU:s informella justitieministermöte. Det här är andra gången ett EU-land försöker få igenom en lag av det här slaget. Senaste försöket gjorde Luxemburg för två år sedan. Då blockerades förslaget av Italien, med hänvisning till att förslaget innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Och självkart gör det det, trots krystade förklaringar om att det inte är yttrandet i sig som föreslås bli straffbart – utan att förneka förintelsen på ett sätt som innebär anstiftan till främlingsfientliga och rasistiska hatbrott. Det enda tänkbara exempel på ett sådant yttrande jag kan tänka mig är något i stil med ”Förintelsen är bara bluff, men vi borde verkligen genomföra en sådan”. För det första verkar det vara en väldig överreaktion att göra en sådan massiv inskränkning av yttrandefriheten det skulle innebära, att införa en EU-täckande lagstiftning mot omständliga yttranden i stil med ovanstående. För det andra kan det knappast vara förenligt med de demokratiska och humanitära värden man tror sig värna genom en sådan lagstiftning, att ytterligare begränsa demokratin. Rasister, förintelseförnekare och andra idioter måste bemötas i öppen dialog – inte med åsikts- och yttrandeförbud. Annars är den demokrati vi slår vakt om inte mycket värd. Andra skriver intressant om samhälle, yttrandefrihet, Förintelsen.

I topp på bloggtopplistor

I väntan på att Sigge Eklund och Aftonbladets nya version av Bloggportalen.se ska se dagens ljus (läs gärna Beta Alfa om allt skoj som kommer att finnas där), uppdaterar bloggurun Johan Larsson sina skapelser med nya funktioner. Nu har bloggportalen Knuff.se har fått helt nya bloggtopplistor, varav min blogg ligger hyfsat bra till. Dels finns som tidigare en lista över den svenska bloggosfärens 50 mest länkade bloggar (på denna ligger min för närvarande på plats 4), men nytt är en lista över bloggar som länkas från flest antal blogginlägg. Där ligger jag på plats 3. Dessutom finns en ny lista med topp 50 baserat på en slags bloggpoäng som beräknas beroende på vilka bloggar som länkar till en viss blogg. Poängen bestäms efter antal bloggar som länkar i ”andra hand”. Och här intar min blogg just nu förstaplatsen. Jag begriper ärligt talat inte riktigt vad det här betyder, mer än att det uppenbarligen är en hel del andra bloggare som regelbundet länkar till mig och det jag skriver. Och det är förstås jättekul – fortsätt gärna med det! Det flitiga länkandet till min blogg aktualiserar det som andra skrivit om kritiken mot de många motstridiga uppgifter om besökssiffror som förekommer här och var, och mot topplistor som Bloggtoppen – vars politiklista just nu toppas av en blogg som inte verkar ha uppdaterats sedan i november. Jag har själv aldrig gjort någon poäng av mina besökssiffror, just eftersom det verkar finnas mängder av olika sätt att beräkna dessa på och jag inte kan bedöma tillförlitligheten i det statistikverktyg jag själv installerat för att få en bild över hur många läsare jag har och varifrån de kommer. Men självklart förstår jag att bloggar/sajter som Tjuvlyssnat och Videofeber, samt modebloggar som Hotspot och Engla’s Showroom får betydligt fler besökare än politiskt inriktade bloggar som min. Det är inget märkligt med det. Jag tröstar mig med att tidningarnas ledarsidor också har tämligen få läsare, men de är viktiga ändå för spridningseffekten i viktiga målgrupper. Andra skriver intressant om metabloggande, bloggosfären, topplistor.

Vänster och höger om

Efter att återigen ha fått mitt politiska engagemang och min ideologiska hemvist ifrågasatt, känns det skönt att läsa kloka ord från Johanna Graf om det eviga tjatet om höger och vänster. Hon skriver bland annat att ”så här i partiledarvalstider så banaliseras debatten och invektiven haglar”. De sossar som anses ligga till ”höger” får stå ut med att kallas bombhöger, nyliberala och elitister medan de som påstås vara ”vänster” får höra att de är oansvariga tokar och kottplockare. Johanna Graf hänvisar också till ett äldre inlägg av Erik Laakso som undrar om ”Den här ständigt pågående debatten om Höger mot vänster, är det en förgiftad debatt som beror på politisk inavel?” Laaksos analys över ”denna brist på normalt hyfs är att de som suttit på samma stolar länge och utan tillskott av friskt blod tappar omdömet och ser hot mot den egna positionen i varje meningsmotståndare”. Kloka ord från dem båda. Själv tycker jag mest att det är obegripligt att människor tycker att det är okej att ta sig rätten att klistra etiketter och epitet på andra. Och att inom ett parti skapa sig positioner genom att utmåla meningsmotståndare i en eller annan fråga som en del av ett åsiktskollektiv, med värderingar långt bortifrån det egna partiets – det är helt enkelt inte konstruktivt utan bara korkat. Andra skriver intressant om politik, ideologi, etiketter.

Libertas äntligen som blogg

Jag tar tillbaks mina tidigare elaka kommentarer; nu finns äntligen Socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas ute i bloggversion! Då väntar jag bara med spänning på SSU:s Tvärdrag... Andra om Libertas.

Olika bud om ny partisekreterare

[UPPDATERAD] Enligt Ekot är det fler som tycker att socialdemokraterna också borde välja en ny partisekreterare vid kongressen i mars. Tydligen är det många som är kritiska till Marita Ulvskog. Men valberedningen kommer inte att föreslå någon förändring på den posten, även om den försökt undersöka stödet för Sven-Erik Österberg – som föreslagits ta över efter Ulvskog. I stället, rapporterar Ekot, är det upp till de distrikt som vill peta Ulvskog att göra det klart för henne och samtidigt se till att Österberg kan få posten genom ett fyllnadsval på kongressen. Socialdemokratiska kvinnoförbundets vice ordförande Anne Ludvigsson har tidigare sagt till Svenska Dagbladet att partiet inte borde nöja sig med att välja en partiordförande i mars utan att även Marita Ulvskog bör bytas ut. I tidningen i dag (ej på nätet) sluter även socialdemokraterna i Örebro upp bakom att Marita Ulvskog byts ut mot Sven-Erik Österberg. Samtidigt får hon stöd för att sitta kvar från partidistrikten i Skåne Jämtland. Det kan bli riktigt rörigt det här. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partisekreterare, Marita Ulvskog.

Bästa skälet hittills

Deep|edition uppmärksammar att Linda Skugge valt att lämna Journalistförbundet efter att hennes, eh, ”journalistiska hantverk” kritiserats av chefredaktören för fackförbundstidningen Journalisten. I likhet med flera kommentatorer på Resumé fascineras Deep|edition av att Skugge ”anser sig ha rätten att ta heder och ära av vem som helst i sina krönikor och på sin blogg men när hon själv kritiseras tar hon på sig martyrdoket”. För min del tycker jag att Lindas Skugges val att gå ur facket är ett av de bästa skälen hittills att gå med! Andra om Linda Skugge.

What’s in a name?

[UPPDATERAD] Via Gudmundson ser jag att två av landets smartaste liberala debattörer, Johan Norberg och Sofia Nerbrand (redaktör för magasinet Neo), nedkommit med en son. Grattis till killen, som fått namnet Alexander, för ett klokt val av föräldrar. Inspirerad av det Norberg skriver om namnvalet (”No, he’s not called Milton or Adam or Frédéric. We thought that he should have a life of his own.”) återger Gudmundson en krönika ur Neo om vikten av att inte låta föräldrarnas ideologiska övertygelser styra saker som till vad man döper sina barn. Jag har själv inga barn, däremot två katter varav den ena lystrar till namnet John Stuart Mill. Till mitt försvar vill jag dock anföra att kattstackaren hade getts det namnet av sina tidigare hussar innan han kom att flytta in hos oss. Och han kallas mestadels för det betydligt mindre ideologiskt avslöjande Millis. Vår andra katt heter Max, och bakom det namnet finns ingen djupare eftertanke alls. * * * På bilden ses nu Millis kolla in vad jag skrivit om honom. Andra om Johan Norberg, Sofia Nerbrand, John Stuart Mill.

Mina spådomar om 2007

Stockholms Tidningen är en veckovis utkommande nyhetstidning för stockholmsregionen, som belyser politik och samhälle utifrån ett s-perspektiv. I veckans nummer intervjuas bland annat undertecknad, tidigare statsrådet och EU-kommissionären Anita Gradin, samt riksdagsledamoten Veronica Palm. Vi fick svara på vad vi trodde om 2007 utifrån ett lokalt, nationellt och internationellt politiskt perspektiv. Här kommer mina svar på tidningens frågor: 1. Vad blir 2007 års politiska händelse i huvudstadspolitiken och varför? Svar: Det finns flera viktiga frågor som kräver svar; trafikpolitiken, bostadsförsörjningen, integrationsproblematiken etc. Men jag tror att det finns en växande insikt - inte minst inom socialdemokratin - om Stockholms betydelse för hela Sverige. Detta tror jag kommer börja ge avtryck i politiken under året. 2. Vad vill du se mer av i politiken i Stockholms län 2007? Svar: Mer av samverkan mellan socialdemokraterna i Stockholms stad och län. Vi måste inse att vår organisatoriska uppdelning inte är begriplig för väljarna. Huvudstadspolitiken hänger ihop och kräver helhetssyn och gemensamma lösningar. 3. Vad vill du inte se 2007? Svar: Ett borgerligt systemskifte. 4. Vilken blir den största politiska stridsfrågan i regionen 2007? Svar: Jag är rädd att det kommer att handla om offentliga och privata aktörer inom vårdområdet. Och blir det så, är jag rädd att socialdemokratin kommer att låsa fast sig och förlora. 5. Frågor som kommer att överraska på s-kongressen 2007? Svar: Jag tror inte att det blir så mycket överraskningar på kongressen; det brukar vara ganska välregisserade föreställningar. Däremot hoppas jag och tror att vi såväl inför kongressen som efteråt kan föra en bred och öppen diskussion om politikens framtidsfrågor. 6. Kommer socialdemokraterna att gira åt höger eller vänster efter kongressen i mars? Svar: Varken eller; det där är ett ganska primitivt sätt att se på politiken tycker jag. Förhoppningsvis kommer man att fatta kloka beslut och resonera i en riktning som bär framåt - och som möjliggör en politik för valseger 2010. 7. Vem i socialdemokratin kommer att kliva fram i rampljuset på allvar 2007? Stigande stjärna/Dark horse? Svar: Det enda rimliga svaret bör väl vara vår nya partiledare. Men runtomkring henne (för jag utgår från att det blir en kvinna) kommer det självklart att finnas mängder av andra kloka representater för vårt parti. Socialdemokratin är ingen enmansshow. 8. Hur utvecklas läget i världen 2007? Svar: Mitt förhoppningsfulla svar är: till det bättre. Det mesta pekar ju trots allt åt rätt håll; allt färre dör i svält, sjukdomar och krig, allt fler får tillgång till utbildning, jobb och demokrati. Samtidigt återstår förstås mycket att lösa. Men jag är optimist! Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

Game over, Bildt

”Carl Bildt är en skrupelfri affärsman som aldrig borde ha blivit utrikesminister.” Det är inte den socialdemokratiska oppositionen som uttrycker sig på det här sättet, utan Expressens ledarskribent PM Nilsson. Det tyder på att Bildts situation börjar bli ohållbar och i allt högre grad en belastning för statsminister Reinfeldt. Jag har flera gånger tidigare (bland annat här, här och här) uppmärksammat Carl Bildts inblandning i tvivelaktiga affärer och ifrågasatt hur han kunnat behålla sin integritet och trovärdighet. Uppenbarligen är jag inte ensam om att känna så. PM Nilsson skriver i Expressen att man inte kan begära ”fel- och fläckfria ministrar, men man kan begära att utrikesministern är ren från lojaliteter med rysk gasindustri, att han inte har folkmordspengar på banken och att han kan nämna vår tids stora frågor vid sina rätta namn”. Därför, menar Nilsson, behöver Sverige en bättre utrikesminister. * * * Tack till bloggen Granska borgarna för ”lånet” av bilden på den gamla SSU-knapp som användes i en kampanj mot den dåvarande statsminister Carl Bildt och hans regerings politik. Andra skriver intressant om politik, Carl Bildt, Expressen.

När opinionsbildarna själva får välja

Via Kulturbloggen och Politik, påverkan & opinionsbildning ser jag att den lilla obskyra tidskriften DSM (”debatt, sanningssökande, mediakritik”) har fått sitt årliga scoop. DSM listar nämligen varje år ”Sveriges mest betydande opinionsbildare”, något som en mängd medier brukar uppmärksamma – i synnerhet då deras egna medarbetare finns med högt upp på listan. Till saken hör att listan utformas genom en enkät bland 300 svenska journalister som ombeds räkna upp ”årets viktigaste namn”. Inte överraskande får därför just journalister stort utrymme på listan. Kulturbloggen konstaterar att endast hälften av de tillfrågade har ansett det mödan värt att rösta, och undrar hur en motsvarande omröstning där många fler och också andra än enbart mediefolket fick rösta. Bloggen Politik, påverkan & opinionsbildning drar slutsatsen att såväl facken som näringslivet tycks vara usla på att etablera enskilda opinionsbildare, att journalister läser DN till morgonkaffet, samt att SVT-journalisten Mats Knutson saknas på listan – trots att han ger minst lika många kommentarer i tv-rutan som kollegan KG Bergström och har lika många tittare. För 2006 är 9 av de 20 översta namnen på listan journalister. Överst står dock statsminister Fredrik Reinfeldt (m), därefter vice statsminister tillika näringsminister Maud Olofsson (c). På tredje plats kommer finansminister Anders Borg (m), och efter honom listans första journalist: DN:s debattredaktör Mats Bergstrand. Andra namnkunniga journalister på listan är Niklas Ekdal (ledarskribent DN), Peter Wolodarski (ledarskribent DN), Lena Mellin (Aftonbladet), KG Bergström (SVT), Jan Guillou och Maria Abrahamsson (ledarskribent SvD). Några bloggare, som gjort sig kända just som bloggare, finns inte med på listan. Inte ens 2006 års bäste politiske bloggare. Surt sa räven. Andra skriver intressant om opinionsbildning, media, DSM.

Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)

”Mona är inte särskilt tung i partiet och inte den som flest personer nominerat. Men partidemokrati är bara snack när en ledare ska utses.” 3 januari 2007, klockan 23:27 ”Jag tycker det är ett jätteproblem med alla kandidater som tackar nej. Och ett jätteproblem med Mona Sahlin. Hon splittrar partiet eftersom hon är så oerhört omtvistad.” 5 januari 2007, klockan 00:30 ”Jag såg att partidistrikten nu ger Mona massivt stöd. Ombudsmän som vänder kappan efter vinden och gör som husse säger. /.../ Leve byråkratin och vila i frid demokratin a la svensk arbetarrörelse.” 6 januari 2007, klockan 23:09 ”Jag kan också beundra Mona därför att hon vill ha makt så mycket. In i lejonkulan igen trots att hon gång på gång fått rejält med stryk. En sak är säker hon vill verkligen bli partiledare.” 9 januari 2007, klockan 21:58 Ovanstående citat är alla saxade från Lotta Grönings blogg den senaste veckan. Och då ska man ha klart för sig att Gröning är tidigare ledarskribent och politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, och numera debattredaktör på likaledes socialdemokratiska Aftonbladet. Varför väcker då Mona Sahlin så starka känslor? Dagens Nyheter gör i dag en hedervärd granskning (här och här) av Mona Sahlin och de uppmärksammade ”affärer” som hon förknippas med. Där konstateras att bland annat att Sahlin tycks ha skött sin privatekonomi korrekt de senaste åren, och den enda anmärkning som noterats är enstaka bruk av regeringens kreditkort för privata taxiresor – något hon sedan betalt för genom avdrag på lönen. Ändå är det mer eller mindre uttalade antydningar om att Mona Sahlin skulle vara alldeles outsägligt slarvig och misskötsam som hennes motståndare ständigt drar upp. Hon ges också skulden (främst från fackligt håll) för att den socialdemokratiska regeringen 1990, då Sahlin var tämligen nyutnämnd arbetsmarknadsminister, införde ett tillfälligt strejk- och lönestopp – trots att ansvaret för detta rimligen snarare låg hos dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Ändå drabbar inte kritiken Carlsson lika hårt, och inte heller den dåvarande finansministern Göran Persson. Och att Stig Malm, som då var LO-ordförande, åtminstone initialt stödde regeringens åtgärder verkar också ha fallit i glömska. En som tar avstånd från kritiken mot Mona Sahlin är LO:s nuvarande ordförande Wanja Lundby-Wedin. Till LO-Tidningen säger Lundby-Wedin att hon aldrig ”känt att det finns konflikter, snarare tvärtom”. Wanja Lundby-Wedin påminner om att Sahlin under sin tid som arbetsmarknadsminister fick bli symbol för förslaget om strejkstopp, ”vilket var orättvist”. Bakom förslaget stod hela regeringen och en nästan enig LO-styrelse, så det är fel att nu utmåla henne som ansvarig, säger Wanja Lundby-Wedin till LO-Tidningen. Också ordföranden för ett av LO:s största medlemsförbund, IF Metall, Stefan Lövfen säger att det ”kan inte vara meningen att något som hände för länge sedan ska ligga någon till last”, och att ”vi har en bra relation till Mona Sahlin”. Enligt Svenska Dagbladet blir för övrigt Sahlins supportrar snabbt fler. Minst sex nya partidistrikt har de senaste dagarna sagt att de vill ha henne som partiledare. Även Broderskap och S-studenter ger henne sitt stöd. Jag vet inte, men det känns som att läget i den socialdemokratiska ordförandevalsprocessen nu är sådant att om man som sosse hellre vill ha någon annan partiledare, som också står till buds, än Mona Sahlin – så är det hög tid att aktivt argumentera för henne eller honom. Det förefaller åtminstone mer konstruktivt än att dissa den kandidat som alltmer framstår som det självklara valet. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.

Nedlagt bloggande

En av mina medtävlande i den ärorika tävlingen om 2006 års bästa politiska blogg, Håkan Jacobson, verkar släppa bloggandet. Jag hoppas förstås att det inte är en reaktion på omröstningsresultatet - och att han återupptar bloggandet snart. Andra om Håkan Jacobson.

Årets politiska blogg!

Det var en glädjande nyhet jag nåddes av i morse; i Bloggen Bents omröstning om 2006 års bästa politiska blogg var det min som vann. Otroligt kul och hedrande förstås, även om det ”bara” var 230 som röstade. Och enligt statistiken över IP-adresserna, uppger tävlingsledningen, så ser det inte ut som det skett någon mobilisering via SSU (eller motsvarande). Erik Laakso var snabb med att gratulera. Hans analys om varför min blogg vann är att jag ” är den socialdemokratiske bloggare som har flest besökare enligt topplistor och överskådliga bedömningar, uppskattad av såväl politiska motståndare som partivänner”. Och kanske ligger det något i det. Att jag har läsare av alla tänkbara politiska kulörer framgår om inte annat av de kommentarer jag brukar få. Så, då får väl jag i bästa Oscarsgalastil ta och tacka alla er som bidragit: Tack kära föräldrar, Stina, lärare i skolan, Linus och Carina i SSU, Jens, Stefan, Thomas och Toni för jobb, alla mina läsare, alla ni bloggare som länkat till mig och uppmärksammat det jag skriver, och alla ni som röstat förstås. Andra skriver intressant om bloggosfären, bloggtävling, Årets politiska blogg.

Om Sahlin tackar nej

Jag tillhör dem som är rätt övertygade om att det blir Mona Sahlin som väljs till ny socialdemokratisk partiledare, och att hon kommer att göra ett utmärkt jobb. Trots uppgifterna om att många partidistrikt är tveksamma eller direkt emot henne. Men rent hypotetiskt; vad skulle hända om hon av någon anledning svarar nej när valberedningen frågar? Det mest troliga är väl att det då påbörjas en intensiv övertalningsprocess. Men om hennes hypotetiska nej kvarstår så måste valberedningen antingen gå tillbaks och fråga de kandidater som tidigare sagt nej, eller fråga vidare bland potentiella kandidater. Frågan är vilka dessa skulle tänkas vara. Av de kvinnor som tidigare nämnts i förhandsspekulationerna och som det inte framkommit att de tackat nej, är det Wanja Lundby-Wedin och Britt Bohlin Olsson som känns som de mest realistiska. Den förra av dessa anser själv att hon är ”lite för gammal”. Den senare har så vitt jag vet ännu inte kommenterat valberedningsprocessen överhuvudtaget. Och jag är nog en av de få som framfört henne som en tänkbar kompromisskandidat. Om ingen av dessa heller skulle vara aktuella så börjar det nog bli dags att frångå önskemålet om att Göran Perssons efterträdare ska vara en kvinna. I så fall står det nämligen ett antal tänkbara kandidater till buds. Tidigare förhandstippade Pär Nuder tror jag dock vi kan räkna ut. Han är heller ingen favorit hos mig. Mer sannolik som ett enande namn tror jag då är Thomas Östros. Han är kanske inte så superkarismatisk, men klok och stabil – ungefär som en av mina favoritpartiledare Ingvar Carlsson. Nåja. Allt detta är förstås bara spekulationer. Jag tror det blir Mona Sahlin. Och kan man inte få den man älskar så får man älska den man får. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.

I en annan del av bloggosfären

...konstaterar jag att Carl Bildt har det rätt tufft just nu.

Happy Birthday Mr. Bowie

Bättre kultur med sponsring?

Förr brukade begrepp som sponsring och privatfinansiering få kulturfolket att osäkra sina revolvrar. Men tiderna förändras. Förslag om avdragsrätt för sponsring till ideell verksamhet utreddes redan av den förra regeringen men lämnades utan åtgärd. Den nya regeringen skrev i sin första årets budget att man hade ambitionen att utreda sponsringsfrågan under mandatperioden. Nu är den åter aktuell sedan Stockholms handelskammare lämnat ett förslag om detta till regeringen. I Svenska Dagbladet skriver man i dag (ej på nätet) om hur privatfinansiering av kulturverksamhet kan komma att få sitt stora genombrott i år. Och det konstateras att det inte längre är ”fult” att prata sponsring och donationer i kulturetablissemanget. Som exempel nämns att Birgitta Englin på Riksteatern och Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater gör det ständigt. Diskussionen påminner mig om ett av mina tidiga kulturpolitiska inlägg som nått en någorlunda bredare allmänhet än SSU; nämligen en artikel jag skrev till nättidningen Smedjan i oktober 2001. Mitt fokus då handlade om böcker och hur varumärkesplacering kunde underlätta för debuterande författare att få sina verk utgivna. Själv tycker jag att mina resonemang i artikeln fortfarande håller, men ännu har jag inte sett så många fler exempel än dem jag då tog upp på hur författare valt att finansiera sin bokutgivning på det sättet. Andra skriver intressant om kultur, sponsring, skatter.

Nyhetsvärdering i Expressen

Okej, det är är självklart inte bra att människor som inte längre vill vara med i en politisk förening inte snarast möjligt skrivs ut. Samtidigt verkar det rimligt att man inte omedelbart skrivs ut ur en ungdomsorganisation om man missat att betala medlemsavgiften. Men är det rimligt av Expressen att slå upp en story om detta under påannonseringen ”Extra”? Jag menar, är detta verkligen en nyhet? Andra skriver om media, Expressen, SSU.

Senaste nytt i partiledarfrågan

Det har nu gått över 100 dagar sedan valnatten och Göran Perssons besked om att han avgår som partiledare. Ännu har ingen efterträdarkandidat trätt fram och sagt sig vara beredd att axla manteln. Det saknas däremot inte människor som har synpunkter i frågan. Varför den moderate partiledaren, tillika statsministern, Fredrik Reinfeldt ens yttrar sig om socialdemokraternas interna valprocess övergår mitt förstånd. Likaså varför en vänsterpartist som Jinge i inlägg efter inlägg sågar Mona Sahlin, som inte ens sagt om hon ställer upp eller ej. Den socialdemokratiske partiveteranen Arne Kjörnsberg ger inte mycket för de besked som förekommit i medierna om att ett antal potentiella partiledarämnen tackat nej till att kandidera. ”Partiets uppfattning är alltid större och viktigare än den egna åsikten”, säger Körnsberg enligt Svenska Dagbladet. Även om man sagt nej av personliga skäl så förväntas man ändå svara ja om/när valberedningens ordförande kommer med den slutgiltiga frågan. ”Det är en gyllene regel inom partiet”, menar Arne Kjörnsberg. Också obestämde liberalen Blogge Bloggelito är inne på Kjörnsbergs linje och anklagar Margot Wallström, Carin Jämtin och Ulrica Messing för att ”ha svikit inte bara sitt parti utan även hela kvinnorörelsen”, då de sagt nej tack till valberedningen. Jag håller självklart inte med. Vi blir inte livegna bara för att vi löser medlemskap i det socialdemokratiska partiet. En person som verkligen inte vill eller av någon anledning inte känner sig mogen att axla ansvaret som partiledare kommer självklart inte att göra ett bra jobb. Bakom snacket om svek och att man ska komma när partiet kallar, ligger antagligen en misstro mot Mona Sahlin och en önskan om att någon eller några av de som redan tackat nej ändå ska kunna gå att övertala. Enligt Ekot är det flera fackordförande som hoppas att Ulrica Messing kan övertalas, då de föredrar henne framför Mona Sahlin. Varför väcker då Sahlin så starka negativa känslor? Expressen drar sitt strå till stacken i dag och påminner sina läsare att de minsann 1995 avslöjade hennes missbruk, om än inte i strid med de otydliga reglerna, av regeringskansliets kontokort för privat bruk. Frågan är om en människas slarv för drygt tio år sedan ska diskvalificera henne från ett politiskt uppdrag i dag? Och, viktigast av allt, det är det socialdemokratiska partiets medlemmars förtroende för Mona Sahlin som ytterst kommer att avgöra om hon väljs till partiledare eller ej. Oavsett vad Reinfeldt, Expressen, vänsterpartistiska eller liberala bloggare tycker. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.