Reqiuem för ett uppdrag

Det här är något av ett politiskt requiem. Det är nämligen så att jag precis nyligen postade ett brev till Huddinge kommunstyrelse där jag avsäger mig mitt uppdrag inom förskole– grundskolenämnden och det hela känns ganska vemodigt. Orsaken till att jag avsäger mig mitt uppdrag är att jag flyttat från Huddinge kommun. I och för sig skulle jag kunnat stanna kvar ytterligare ett halvår men eftersom jag nu börjar en ny utbildning och det är väldigt osäkert var jag hamnar tillslut vet jag att jag inte kommer att kunna mobilisera den energi och det engagemang som uppdraget förtjänar. Så slutar jag således mitt första kommunala uppdrag och jag måste säga att jag har nästan enbart positiva minnen av det. Visst var det mycket att läsa och visst var oppositionen ofta ganska tjatig. Kommer speciellt ihåg när oppositionen bestämde sig för att tala om uppsägnings förfarandet i grundskolan i säkert två timmar, var av den mesta tiden gick åt att upprepa vad som tidigare sagts. Och det hjälpte inte att påpeka att det dom diskuterade bestämdes av arbetslagstiftningen och således inte var något vi i nämnden kunde påverkar… Men trots sådana tillfällen uppskattade jag arbetet i nämnden mycket. Dels lärde jag mig en hel del men framförallt var majoritetsgruppen väldigt välkomnande och stödjande. Ett stor tack till dom. Speciellt vill jag passa på och tacka Erika Ullberg som tog hand om mig i början. Sorgligt nog hamnar jag väl nu i statistiken med ungdomar som hoppar av kommunala uppdrag. Och visst är det ett problem att unga väljer att avsäga sig sina uppdrag men orsaken är nog oftare ungas livssituation än stelbenta politiska strukturer, åtminstone är det min erfarenhet.

vision hos Sjoander

Sjoander skriver om visioner. Det handlar om det dubbla uppdraget - full sysselsättning och det goda arbetet. Tänker börja gå igenom de sossebloggar jag känner till och börja tipsa om inlägg som är visionära (oavsett om jag delar dem eller ej).

Offentliga trådlösa nätverk

Waldermar Ingdahl från tankesmedjan Eudoxa publicerade idag en debattartikel i SvD där han argumenterar för utbyggandet av ett offentligt trådlöst nätverk, ett ...mobilt internet som ligger som ett digitalt moln över staden. Idén är inte ny, tvärtom pågår flera sådana experiment runt om i världen. Bland annat har Gotlandskommun finansierat ett flertal ”surfzons” runt omkring på ön vilka jag hade stor nytta av när jag var där i somras. Men det är bra att Ingdahl gör sig besväret att ta upp frågan inför offentligheten för tyvärr så har alla ännu inte kommit så långt som Gotlandskommun. Jag är helt övertygad om att offentliga trådlösa nätverk är nästa steg i informationssamhällets framväxt och de områden som hoppar på trenden tidigt kommer att ha möjlighet att utveckla ett innovativt klimat som i längden ger stora tillväxtfördelar. Sen snubblar dock Ingdahl runt en del i sin artikel när han resonerar runt vem som ska bygga detta nät och hur det ska finansieras. Som den liberal han är ställer han sig tveksam till offentlig finansiering (trotts att det handlar om ett offentligt nätverk) samtidigt som han verkar ana att det skulle bli svårt att hitta andra vägar att gå. För er som befinner sig i denna tveksamhet vill jag rekommendera 404 av Ilshammar och Larsmo (Atlas). Även om boken är något journalistisk har den en stor förtjänst i och med att den (bland annat) vill påminna om tidigare erfarenheter från epoker av teknologiska framsteg. Speciellt vad det gäller statens roll i utbyggandet av infrastruktur. Uppmaningen är att vi borde dra följande lärdom från byggandet av kanaler, järnvägar och motorvägar med mera: att sådana omfattande investeringar oftast inte kan vara lönsamma i sig. Och att marknaden därför inte kommer att ta ansvar för dess finansiering, men att dessa investeringar ofta är väldigt samhällsekonomiskt lönsamma och därför bör göras. Orsaken till att investeringar i infrastruktur ofta är olönsamma men samhällsekonomiskt viktiga är att effekten av infrastruktur är så mycket större än den direkta nyttan. Kanal- och järnvägsbygge under 1800-talet är utmärkta exempel: Båda var avsedda att underlätta transport och båda visade sig vara direkta förlust projekt (och hade aldrig kunnat genomföras om inte staten gått in och hjälpt till) men utvecklingen av den då nya infrastrukturen kom att lägga grunden för en gigantisk innovativ industriell tillväxt när hundratals ingenjörer och företag runt om i världen engagerades. Många av de stora framgångsrika industrierna, inte minst de svenska sådana, kan direkt härledas till dessa satsningar. För att inte nämna hur den nya möjligheten att resa fullständigt revolutionerade det tidiga industrisamhället och lade grunden för det moderna samhällets utveckling. På samma sätt kan satsningar på informationsinfrastruktur lägga grunden för framtida ekonomisk tillväxt. Om bara det finns en politisk vilja. Infrastruktur behöver nämligen inte vara liktydigt med betong, infrastruktur kan lika gärna byggas med fiberteknik...

ny Arena

Igår damp senaste numret av Arena ner i brevlådan. Och som vanligt är den fylld av intressanta inlägg och artiklar. Läsvärt är band annat Håkan A. Bengtssons brinnande försvar av rätten till fackliga sympatiåtgärder, Nina Lekanders reportage om de senaste 40 årens feminism ur ett personligt perspektiv och Magnus Lintons artikel om Hugo Chávez (en artikel som har förtjänsten av att vara varken okritiskt hyllande eller bärandes ideologiska skygglappar). Arena visar återigen att vänstern inte behöver vara konservativ.

Läsvärt

Joseph Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi, har skrivit en mycket läsvärd artikel om hur en överdriven upphovsrätt är samhällsekonomiskt skadlig. Han konstaterar också hur dagens internationella regelverk kring upphovsrätt direkt förhindrar utvecklingsländernas möjligheter att komma ikapp. Också värt att läsa är Oscar Swartza kommentar av artikeln.

visioner

Har inte riktigt kunna släppa tankarna från förra inlägget angående socialdemokratiska visioner. När jag surfar runt på de olika högerbloggarna upptäcker jag också att avsaknaden av visioner är en ständigt återkommande kritik riktad mot oss sossar. Så här skriver tex kommenterat angående socialdemokratiska visioner: Är det bara jag som saknar någon sammanhållande ideologisk idé? En tanke om Sveriges framtid? En plan? Mycket kan sägas om den pågående moderata partistämman, men det är uppenbart att borgerligheten i Sverige nu leder idé- och visionsarbetet. Att borgligheten ”…nu leder idé- och visionsarbetet.” är kanske att ta i då moderaternas partiledning mest verkar offra ena borgerliga åsikten efter den andra i någon form av populistisk hetsjakt och därmed mer och mer lägger sig till med traditionella socialdemokratiska åsikter. Åtminstone offentligt, om de vinner valet får vi nog se hur den sortens tal snart glöms bort. Anklagelsen att vi saknar visioner bör vi nog dock ta på större allvar. Åtminstone är vi dåliga på att visa upp och lyfta fram de visioner vi har. Och det tror jag är farligt. Traditionellt har det nämligen varit så att mycket av vår identitet och väljarnas förtroende för oss har byggt på de genomgripande reformer vi drivit igenom. Allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, ordentlig semester, ATP, MBL, LAS och så vidare. Sådana genomdrivna reformer har inte bara omformat samhället till det bättre utan de har också varit viktiga för vårt parti. De har givit oss symboler att samlas runt och försvara. De har visat väljarna att vi är handlingskraftiga och progressiva. Och framförallt har de varit vattenpelare som tydligt har delat upp den svenska politiken och gjort skillnaden mellan oss och moderaterna tydlig. Om vi ska fortsätta vara den dominerande kraften i svensk politik och även i framtiden kunna räkna med ett stabilt förtroende från väljarna tror jag att vi behöver hitta nya kraftfulla reformer att arbeta för. Jag hörde Eric sundström dra följande lärdom av valet i USA (kommer inte ihåg det exakta citatet, men det gick ungefär så här): Det blir viktigare och viktigare att mobilisera sina egna kärnväljare (eftersom soffliggare är ett stort hot går det inte att enbart försöka locka väljare från ”andra sidan” om man vill vinna ett val). Och för att göra det bör vi nog ha konkreta reformer och visioner. Förövrigt såg jag att Temo kommit med en ny undersökning där trenden verkar ha vänt och väljarna börjar komma tillbaka. Det känns ju ganska hoppfullt.

Bloggandet

Att skriva för PromeMorian har fått mig att gå och grubbla lite över bloggandet. Vad det är, vilken roll det fyller, hur det bör vara och så vidare. Idag när jag uppdaterade en länksamling passade jag därför på att gå igenom de socialdemokratiska bloggarna jag samlat på mig för att kolla lite vad som förenade dessa. Ganska snart slog det mig att nästan alla återkommande valde att granska och kritisera de borliga partierna (framför allt moderaterna). Nu kan naturligtvis bloggar fylla fullständigt olika funktioner. Rätten att skriva precis vad och hur man vill är det här mediets stora förtjänst så att diskutera vad som bör skrivas och inte skrivas är kanske inte så meningsfullt, men jag vill ändå ifrågasätta denna fokusering på borgligheten. Visst är det viktigt att högern granskas och visst är det lockande att använda sitt utrymme till att förfasas över sina politiska motståndares, jag gör själv detta regelbundet. Men frågan är hur mycket det ger? Själv har jag efter mycket funderingar bildat mig den åsikten att bloggandets främsta (politiska) användningsområde snarare handlar om att föra upp nya frågor på dagordningen, diskutera lösningar på samhälliga problem och hålla igång viktiga debatter. Jag tror helt enkelt att bloggar främst bör fungera som redskap i en diskursiv/hegemonisk-strategi. Fast det betyder ju inte att vi bör sluta kritisera borgarna i våra bloggar. Jag tycker bara att det vore bra om mer utrymme gick till oss själva och våra tankar, idéer och visioner. För övrigt plockade jag upp följande i mitt bloggsurfande som är värt att uppmärksammas: Marta Axner avslöjar att ärkebiskopen KG Hammar tänker avgå nästa sommar, två år i förtid, av personliga skäl. Mycket sorgligt! Jag kommer verkligen att sakna honom. Min Huddinge kamrat Natalie Sial skriver ett brinnande försvarstal av det svenska valsystemet, väl värt att läsa.

När borgliga politiker misstänks...

Hittade en notis i DN idag som jag tänkte att jag absolut måste blogga om. Notisen handlar om en (fp)-politiker som misstänks för bokföringsbrott. Men nu när jag satte mig framför datorn upptäckte jag att Bergérus redan har skrivit exakt det inlägg som jag tänkt skriva och då räcker det ju att hänvisa till honom. Vidare vill jag påminna alla om motallians.se. Aktiviteten verkar vara rejält hög och inläggen genomtänkta. Väl värd att kolla in med jämna mellanrum.

Bostäder behövs

Det finns många politiska ämnen som jag brinna för men det är sällan jag verkligen inser hur oerhört avgörande problem kan vara för dem som lever med dem. Det är tämligen enkelt att, om man har en smula empati, på ett rationellt sätt inse vikten av till exempel en vettig bostadsmarknad. Men det är först när man står där utan tak över huvudet som frågans verkliga tyngd går upp för en. Klart att man har haft vänner och bekant som ojat sig över brist på boende och det är klart man själv har gått och funderat på hur den framtida boendesituationen ska te sig men så länge det fanns ett ordentligt hem så var det i alla fall en massa andra funderingar som dominerade. Nu när jag blivit bostadslös är det inte riktigt så. Om man som jag är boende i Stockholm och inte har stått i bostadskön någon längre tid och inte heller har någon inkomst utöver studiemedlen märker man plötsligt hur mycket tankemöda som går åt till att ständigt grubbla över var man ska bo. Och framförallt frågar man sig: hur kunde det bli så här? Borde det inte ljudit varningssignaler för många många år sedan om att bostadssituationen håller på att bli outhärdlig? I de svartaste stunderna kan jag till och med börja drömma tillbaka till tiden för miljonprogrammen. Visst är kritiken av de grå betongförorterna berättigad, men de gav åtminstone bostäder. Och ärligt talat, jag har inget emot vare sig Fittja, Rågsved eller Rinkeby, hade varit jättenöjd om jag hittade en lägenhet i någon av dessa förorter. Nå, de socialdemokratiskt dominerande kommunerna i Stockholm har i alla fall satt igång en byggvåg som om några år kommer att ge resultat. Det är åtminstone en liten tröst.

Prao-Morianen presenterar sig

Så har då vår kära Jonas Morian lämnat Sverige för bättre väder längre söder ut. Den virtuella nyklen till PromeMorian har därmed överlämnats till mig, tillfällig Prao-Morian. Vem är då jag? Mitt namn är Jonas Svensson. Jag är 26 år och aktiv socialdemokrat. Normalt driver jag den hemsnickrade bloggen output.nu. Vill man veta mer om mig går det alldeles utmärkt att titta in där en stund och kolla in min presentation. Under ungefär tre veckor ska jag nu försöka fylla PromeMorian med mer eller mindre meningsfullt innehåll. Avsikten är att vara så pass flitig att Jonas bjuder på den där utlovade ölen när han kommer tillbaka. Om det är någon som undrar hur jag och Jonas känner varandra så kan jag avslöja att det gör vi inte alls. Vi har aldrig ens träffat varandra eller talat i telefon med varandra. Vårt samröre har baserats uteslutande på bloggande och e-mail. Är inte internet underbart? Jag hoppas att ni som normalt följer PromeMorian också under min regim ska finna bloggen värd att besöka regelbundet. Och om ni inte gör det så kan ni alltid trösta er med att det endast är ett temporärt övertagande, innan vi vet ordet av är Morianen tillbaka…

Skrivbordsbild = testbild

Jag har installerat en ny skrivbordsbild som kändes passande med tanke på att jag snart går på semester. Har också gjort en del smärre utseendemässiga justeringar av bloggen för att bereda plats för min vikarie, som kommer att presentera sig själv inom kort.

Topp tio, and counting...

På lördag går jag på semester. Och jag förstår att många läsare kommer sakna mig. För att inte saknaden ska bli alltför stor så har jag gjort en djupdykning i arkivet bland alla inlägg jag postat på bloggen sedan starten 22 mars. Där fanns en del jag känner mig mer nöjd över än annat. Här kommer en tio-i-topp-lista över sådana (utan annan ordning än enligt publiceringstid): 1. Mygelkultur och bidragsskandaler. Det första tydligt uttalade kritiska inlägget mot min egen rörelse och det som hände just då. 2. Den svenska överklassen mår fortfarande bra. Ojojoj, här var jag riktigt förbannad. Folk får kalla mig medelklass och högersosse bäst fan de vill, men när jag läser reportage som dem jag skriver om här så är det klasshat jag känner. 3. Olika världsbilder. Det som är bra med det här inlägget är egentligen inte det jag skriver utan de otroligt roliga citaten från Sandra Lövs och Carsten Palmaers böcker. 4. Vem blåser egentligen vem? Här skriver jag om nedladdning av musik, Kent och en intressant räkneövning. 5. Ytterligare en s-tidning hotad. Mitt första strå till stacken i räddningsaktionen för att rädda SSU:s debattidning Tvärdrag. Och på SSU-kongressen senast röstade ombuden ned förbundsstyrelsen - tidningen fick leva vidare. 6. Ett tystare Sverige. Här handlar det om bloggande, skvallerkultur, censur och annat spännande. 7. Tunnelbaneetikett. Ett av de mest lästa inlägg jag skrivit. Go figure. 8. Skattefinansierad opinionsbildning. Också ett väldigt välläst inlägg. Antagligen mest av borgare som uppskattar kritik mot den socialdemokratiska politiken från en sosse. 9. V som i terrorism. Här skriver jag om en kommande filmatisering av en suverän serienovell. Och om terrorism. Senare följde fler inlägg om terrorism. 10. Pornografi och ansvar. Antagligen det inlägg jag tvekat längst över om jag skulle publicera det eller ej. Känsliga ämnen tas upp, och jag beskylls för att vara hjärtlös. Så kan det gå.

Hör av dig, Folke!

Några nya Folke-spaningar strax innan semestern, dessa framför allt funna på Kungsholmen nära Rådhuset. Folke verkar vara en skön snubbe. Han kanske kan vikariera för mig här på bloggen? Hör av dig, Folke, så gör vi upp något.

Intressant artikel, men vem ligger bakom?

I Aftonbladet skriver Linda Backman en debattartikel med rubriken "Sluta kalla mig piga" där hon kräver att så kallade hushållsnära tjänster ska göras avdragsgilla. Jag är kanske cynisk. Jag misstänker nämligen att det finns politiska motiv och andra inblandade aktörer bakom artikeln. Linda Backman kan säkert mycket väl skrivit den skälv - det vet jag förstås inget om - men historien känns på något sätt lite för bra för att vara spontan. I själva sakfrågan har hon däremot en poäng. Jag har själv anlitat städfirmor för att städa och tvätta fönster hemma. Eftersom jag är noga med att betala vitt så har det kostat rejält. Samtidigt har det inneburit mycket mer fritid och höjt livskvaliteten åtminstone några snäpp. Jag blir därför förbannad på den debatt där det jobb som Linda Backman och andra utför kallas för "pigjobb". Precis som hon skriver i artikeln så vill förstås ingen tillbaka till det gamla klassamhället, "men det är inte heller dit vi går om fler kan anställa städhjälp eller barnvakt". Och ingen skulle knappast heller komma på tanken att kalla ett avdrag för en tjänst inom ett mansdominerat yrke som målare för "drängavdrag".

Uppdatering

Sådär. Uppdaterat lite länkar, plockat bort bloggar som tyvärr verkar somnat in och lagt till några nya favoriter. Har dessutom frångått min gamla outalade princip att bara länka till personer. Kompletterar nu även några personers namn med deras bloggnamn.

Nytt från Folke

Jag har tidigare rapporterat (här och här) om en anonym gatukonstnärs förehavanden runtomkring i Stockholm. Tack vare uppmärksamma läsare har jag fått veta att han (?) har kollegor i sitt värv, och att det är fler som spanar på deras verk (kolla här och här). Här kommer några av de senaste fynden jag gjort: Och så mina två favoriter:

Veckans skrivbordsbild: CSI

Den här veckan pryder en bild från tv-serien CSI min datorskärm. I går var det säsongsstart på Kanal 5, inte något höjdaravsnitt (ansiktsavtrycket på stolen - kom igen!) men jag ser redan fram emot säsongsavslutningen och det Tarantionregisserade avsnittet "Grave Danger".

Seko och tystnaden

Flera tidningar, däribland Resumé, Journalisten och Expressen, uppmärksammar att fackförbundstidningen Sekomagasinets chefredaktör Björn Forsberg blir av med jobbet. Orsaken till detta verkar det finnas olika uppgifter om, men det är känt att Sekomagasinet under Björn Forsbergs redaktörskap drivit en kritisk linje mot Göran Persson och låtit göra en opinionsundersökning bland förbundets avdelningsordföranden där 62 procent krävde Göran Perssons avgång. Då Seko är ett LO-förbund är detta förstås besvärande. Sedan finns det förstås också andra sidor av historien. Jonas Pettersson på Seko säger till bland annat Resumé att förbundet vill ge ut ytterligare 6 nummer av tidningen per år och övergå till tabloidformat, något som Forsberg enligt Jonas Pettersson inte ställt sig bakom. Samtidigt uppges klimatet på redaktionen inte fungerat. Det är förstås knappast rimligt att en fackförbundstidning driver en annan politisk linje än förbundet som äger tidningen. Med det sagt bör förstås ändå chefredaktörer ha publicistisk frihet, utan att behöva oroa sig över vad ägarna tycker. Det är också en oroande utveckling att det blir lågt i tak och allt tystare på Sveriges redaktioner när anställda rapporterar om nyheter på ett sätt som ägarna inte gillar. Jag har all förståelse för att opinionsbildande organisationer vill nå ut med sitt budskap. Men då bör man hitta andra former för det än journalistik, som måste få vara fri att välja vinkel.

Semestervikarie sökes

På lördag går jag på tre veckors semester varav de två första kommer att tillbringas på Kreta, på behörigt avstånd från datorer. Jag söker därför en vikarierande gästbloggare som kan hålla ställningarna här på PromeMorian i min frånvaro. Önskade kvalifikationer: - du bör ha dokumenterad tidigare erfarenhet av bloggande, gärna på Blogger, - du bör skriva svenska utan allvarligare fel än vad jag gör (särskrivare och Linda Skugge går fetbort), - du bör dela mina värderingar (någorlunda) och obehindrat kunna blogga om socialdemokratisk politik, mediefrågor etc. och - du bör posta omkring ett inlägg per dag (helger valfria). För närvarande sker 100% av bloggandet på PromeMorian av män, därför tillämpas positiv särbehandling av underrepresenterat kön. Även män är dock självklart välkomna att söka vikariatet. Observera att vikariatet är tidsbegränsat till allra senast måndag den 12 september, utan större chans till en fast position. Observera också att vikariatet är oavlönat, utan andra förmåner än min stora tacksamhet och en bred och engagerad läskrets (för närvarande 130-230 unika besökare/dag). Ansökningar skickas till Jonas Morian (jonas punkt morian snabel-a promemorian punkt com) senast torsdag den 18 augusti. Intervjuer med kandidater sker sedan via mejl. Tillträde senast måndag den 22 augusti. Och ja, inlägget är medvetet feldaterat för att ligga kvar överst.

Lär av Danmark!

Jag har tidigare bloggat om de danska socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt. I dag uppmärksammas hon i Svenska Dagbladet, där det berättas hur Anders Fogh Rasmussen tog makten i Danmark på samma sätt som Fredrik Reinfeldt försöker göra i Sverige. Fogh Rasmussen övergav nyliberalismen och vred sitt parti (som förvirrande nog heter Venstre) i en skarp gir in mot mitten. De radikala skattesänkningarna blev ett beskedligt skattestopp. Efter löften om mer pengar till sjuk- och äldrevården uppfattade danskarna plötsligt Venstre som välfärdens främsta garant. "Det känns väldigt underligt när någon gradvis försöker stjäla ens politik", kommenterar Helle Thorning-Schmidt detta. På frågan om vad hennes företrädare gjorde för fel när de utmanades av en borgerlig motståndare som hade kopierat stora delar av socialdemokraternas program, svarar hon: "Dels var vi för långsamma att uppfatta vad som hände, dels försvarade vi själva systemet i stället för att försöka lösa vanliga människors problem". Här har den svenska socialdemokratin en del att lära.

Reaktioner på Motallians.se

Reaktionerna på gårdagens lansering av gruppbloggen Motallians.se - Vi som inte vill ha en borgerlig regering har börjat trilla in. Kul! Inte oväntat har det kommit en del sura kommentarer från höger. Här kommer ett axplock: "Jag har läst igenom redan skrivna inlägg på motalliansens sida, och rätt är att de granskar borglighetens så kallade utspel. Men bemöter, och går i svaromål - nej det gör de inte. Det vill säga om man inte med bemöter menar: raljera över; använder en uttjatad argumentation där borgerligheten sägs vara de välbärgades (de välutbildades, de rikas...) alternativ; inte kommer med egna lösningar; men däremot med löjliga påhopp - tycker du att 'bemöta' bäst kan förklaras på detta sätt då är motalliansens sida något för dig." (Synvinkel) "Inget nytt under solen, en veritabel snarkfest. Vänstern är, förstås, konservativ och i vissa fall direkt reaktionär." (Sänd mina rötter regn) "Herrejisses. Sossarna har redan börjat gå i opposition." (Framtidstanken) Men vi har också fått positivt gensvar. Se till exempel de här kommentarerna: "Det blir svårt att organisera ett motstånd, men några bloggare som drar sitt strå till stacken återfinns på www.motallians.se." (Sthlm blog) "Det hela låter mycket lovande och ska bli intressant att följa." (mymarkup.net) "I Sverige har bloggen Motallians utannonserats. Kanske den första svenska bloggen som seriöst riktar in sig på att påverka det kommande riksdagsvalet nästa år." (Se till vänster, där går en arab) "När medierna sviker när det gäller granskning av det borgerliga blocket kan man ju ta saken i egna händer, det har 15 bloggare nu gjort och projektet heter Motallians. Det ska bli intressant att följa. Klart är iaf att något måste göras för att granska de reaktionära högerkrafterna." (A bitter message of hopeless grief) "Kul initiativ. Kolla in Motallians!" (Helle Kleins blogg)

Premiär för Motallians.se

I dag drar projektet Motallians.se i gång. Vi är en grupp bloggare med olika bakgrund och olika partisympatier som förenas av att vi inte vill ha en borgerlig regering. På den gemensamma bloggen Motallians.se kommer vi att granska, ifrågasätta och sticka hål på de borgerliga partiernas och deras företrädares myter. Allt för länge har borgerligheten fått stå oemotsagda. Tillsammans bildar vi nu därför Motallians.se.

Måttfulla moderata skattesänkningar

[UPPDATERAD] TT rapporterar att moderatledaren Fredrik Reinfeldt överlämnat ett 20 sidor långt brev till de övriga borgerliga partiledarna där han klargör sin syn på alliansen (låt mig gissa: han gillar den och vill att den ska leda honom till statsministerposten). Högsta prioritet är allt som handlar om att ekonomin tar fart, berättade han inför sitt sommartal i Vaxholm. "Ekvationen känns igen sedan tidigare", skriver TT i sitt telegram. Med lägre inkomstskatter ska det bli "intressantare" för främst låg- och medelinkomsttagare att jobba och att jobba mer. Och med mer kvar av lönen förväntas konsumtionen öka och ekonomin komma i rullning. Moderaterna föreslår därför en "inkomstskattereform" på 50 miljarder kronor. Det innebär en avsevärd prutning från tidigare tal om skattesänkningar till "genomsnittlig EU-nivå", vilket i runda slängar motsvarar 250 miljarder – eller kostnaden för all offentligt finansierad skola och utbildning i Sverige. Reinfeldt var dock samtidigt noga med att poängtera att det mesta är förhandlingsbart. Härligt! Det får väl ses som en invit till de borgerliga bröderna att börja bjuda över – eller kanske under – varandra. Expressens politiske kommentator Per Wendel kommenterar skattebudgivningen under rubriken "Det borgerliga inbördeskriget". Wendel skriver att när det gäller "politikens kärna skattepolitiken och hur skattesänkningar ska finansieras stretar främst folkpartiet emot envist". Han konstaterar också att inför moderatstämman som börjar om knappt två veckor "måste Reinfeldt göra klart var partiet står inför slutförhandlingarna med de övriga partierna i alliansen". Reinfeldt riskerar bakslag "om skattesänkningarna inte är tillräckligt kraftfulla".

Fem bloggtips

Har upptäckt en del kul/bra/intressanta bloggar på sistone som jag tänkte tipsa om. Några har jag redan länkat till, men inte gett ordentlig cred. Här kommer hur som helst fem tips: Deep|edition Marta Axner 1 är inte ett stort tal Output.nu Tyckfrihet

Ett steg närmare hivläkemedel

Som Hallberg redan uppmärksammat så har amerikanska forskare kommit ett steg närmare målet att bota hiv. De har nämligen lyckats attackera cellerna som hiv-viruset "gömmer sig i" och kan döda dessa. I Dagens Nyheter står det mer om detta. Men där påpekas också att det krävs att alla infekterade celler utplånas för att patienterna ska bli helt friska. Annars kommer hiv direkt att återerövra minnescellerna så fort en person slutar sin bromsmedicinering.

Lovande löften om jobb

I Göteborgs-Posten i dag skriver finansminister Pär Nuder att regeringen kommer att lansera ett strategiprogram tillsammans med näringsliv och fack inom nyckelbranscher som fordonsindustrin, bioteknik/läkemedel och IT/telekom. Och det låter sannerligen lovande. Så värst mycket detaljer om vad detta strategiprogram ska innehålla får vi inte veta, men det låter åtminstone bra mycket mer lovande än tidigare uttalanden om matchning och gardinuppsättning. Nuder skriver att regeringens höstbudget kommer att innehålla "ett kraftfullt sysselsättningspaket", att vården och omsorgen - "inte minst för de äldre" - ska förbättras, att a-kassan och sjukförsäkringen ska vara omställningsförsäkringar - "inte bojor som binder vid det gamla", samt att regeringen "vill medverka till att arbetslösa akademiker får jobb som motsvarar deras utbildning". Vi är många som håller tummarna.

Folke och hans vänner

Efter att ha upptäckt Folke har jag nu börjat få upp ögonen även för andra former av gräsrotskampanjer/subversiv opinionsbildning i stadsmiljön. Först några fler av Folkes observationer: I går såg jag nedanstående engelskspråkiga varning för den svenska välfärdsstaten: Fler spaningar välkomnas!

Pornografi och ansvar

I Aftonbladet skriver "Sara 32 år" om ångern och ångesten hon upplever i dag, 10 år efter att hon medverkat i en porrfilm. "I Sverige har vi konstigt nog ett förbud mot prostitution", skriver hon, "men att sälja sexuella tjänster resten av livet till hundratusentals människor är helt tillåtet". ”Sara” missar att det som är förbjudet i Sverige är att köpa sexuella tjänster, inte att sälja dem – det vill säga prostitution. Bortsett från det är jämförelsen intressant och något jag själv funderat en del över. Jag antar att lagstiftaren resonerat som att då alla medverkande parter i pornografisk produktion (så länge vi pratar om kommersiell produktion och inte amatörporr) förväntas få betalt för sina insatser så är det inte jämförbart med prostitution, där köparen antas utnyttja säljarens – den prostituerades – underläge och därför är den som begår en brottslig handling. Men sedan blir tyvärr "Saras" resonemang riktigt märkligt. Hon påstår i artikeln att varje person som tittar på filmen hon medverkar i förgriper sig på henne, trots att hon var vuxen och själv fattade beslutet att vara med i filmen. Jag kan verkligen förstå hur bittert man kan ångra beslut i ungdomen man sedan får leva med resten av livet. Alla gör vi hela tiden val som, i stort och smått, påverkar våra fortsatta liv. Men till vuxenheten hör också att lära sig leva med de beslut man fattat. "Sara" efterfrågar i stället "rättigheter och skydd" som hon menar hade kunnat minska hennes utsatthet. Som exempel på sådana rättigheter anger hon ångerrätt och betänketid. "Med ångerrätt menar jag rätten att få det pornografiska materialet tillbakadraget och raderat", skriver "Sara", och anser att upphovsman, ansvarig utgivare "och alla som säljer och sprider det pornografiska materialet ska hålla sig uppdaterade om dem som deltar accepterar att deras kroppar säljs". Respekteras inte den här rätten så menar "Sara" att det är frågan om våldtäkt. Detta är naturligtvis alldeles orimligt, på flera olika sätt. För det första är det antagligen massor av människor som spelat med även i "vanliga" spelfilmer, varit fotomodeller, ställt upp i intervjuer och mängder av andra situationer som de sedan ångrat och lidit varierande grad av skada för. Ska alla ha en icke-tidsbestämd "ångerrätt" som gör att filmer, bilder och annat när som helst ska kunna "dras tillbaks" och förstöras? Det borde falla på sin egen orimlighet. Och även om man begränsade denna "ångerrätt" till pornografisk produktion (hur nu det ska definieras) – hur ska upphovsmän, ansvariga utgivare etc rent praktiskt kunna få tag på alla kopior som distribuerats och sålts? Den mer principiella frågan är förstås också när – om ens någonsin "Sara" – anser att vuxna människor är ansvariga för sina egna beslut? Var går gränsen för ens eget och "någon annans" ansvar? "Ångerrätten skulle medföra att porrbranschen skulle se det som en felinvestering att övertala tjejer att delta i pornografi", skriver "Sara" – och det har hon naturligtvis rätt i. Med tillägget att det förstås (?) väl också torde gälla de killar som deltar i pornografi. Faktum är att en lagstiftning i den anda "Sara" förespråkar antagligen skulle få extremt långtgående och förödande konsekvenser för filmproduktionen i Sverige. I synnerhet om lagen, som "Sara" antyder, skulle tillämpas retroaktivt och möjliggöra för "de kvinnor som utnyttjas" att "få skadestånd för sitt lidande" och "deras förövare" hamna i fängelse.

Björklund, muslimerna och Säpo

Jag har tidigare refererat till ett blogginlägg av Urban Lindstedt där han skriver om Jan Björklund (fp) och dennes förslag om att skolorna ska rapportera misstänkta muslimska extremister till Säpo. Nu har jag fått tag på den skrivelse där förslaget framförs. Skrivelsen har rubriken "Utbildningsförvaltningen måste samarbeta med Säpo för att kartlägga grogrunden för extremism" och där sägs bland annat att Sverige måste "dra lärdomar av det inträffade i Storbritannien" och att utbildningsförvaltningen i Stockholm därför "bör inleda ett samarbete med säkerhetspolisen". Det påpekas att skolans personal "har en absolut skyldighet att anmäla ungdomar, som man misstänker far illa, till socialtjänsten" och att någon riskerar att "hamna under inflytande av en extrem muslimsk rörelse måste räknas bland de allvarligare hot en ung människa kan råka ut för". Möjligen var medierapporteringen om vad Björklund egentligen sagt en smula missvisande, men i sak verkar han mena allvar med att skolelever som i ungdomligt oförstånd och/eller vilja att provocera vräker ur sig idiotier faktiskt kan vara av intresse för Säpo - och att skolan, snarare än att tillrättavisa bör rapportera detta. Fascinerande.

Varning för afrikanska giftormar

Ja, vad ska man säga? Rötmånadens hitills bästa löpsedel?

Vem fan är Folke?

[UPPDATERAD] Är det fler än jag som sett mystiska klisterlappar på stuprör och trafikskyltar runt om i Stockholm city? Klisterlappar med märkliga budskap om Folke: "Folke är hungrig", "Folke vill sova" och min senaste favorit "Folke e som folk e mest". Jag kommer att tänka på det politiska/konstnärliga projektet "Benny" i mitten/slutet av 80-talet där några gatukonstnärer klottrade ett seriefigursliknande ansikte med toppluva lite överallt i stan, tillsammans med budskap i stil med "Benny vill ha frihet", "Benny vill ha bostad" och "Benny fattar". Är det samma gäng som är på gång igen, i lite mindre skala? Klistermärket på bilden ovan hittade jag i morse på en trafikskylt vid Tunnelgatan. Jag lade också märke till några liknande, fast på engelska, om en Marta som tydligen inte jobbar för CIA. "Curiouser and curiouser", som det sägs i Alice i Underlandet.

DN-kampanj och moderat trovärdighet

Dagens Nyheter kör just nu en riktigt bra kampanj. I stora annonser i Stockholms tunnelbana och i busskurerna visas bilder på en man och en kvinna klädda och stajlade på lite olika sätt (mannen som präst, läkare och i uniform; kvinnan som sjuksköterska, affärskvinna och höggravid småbarnsmamma). Bland annat ställs frågan vad som avgör trovärdigheten, "förpackningen eller innehållet". Den frågan har uppenbarligen moderaterna också ställt sig. Deras omstajling från skattekverulantparti för företagare och överklass till "det nya arbetarpartiet" är ett imponerande jobb. Frågan är dock hur mycket trovärdighet förvandlingsnumret kommer att ha i september 2006.

Välkomna tillbaks!

I dag har Sandro Wennberg och Magnus Ljungkvist återupptagit sitt bloggande efter en tids frånvaro. Också Nina Unesi är tillbaks, men hennes klockrena taskspark mot Linda Skugge kom redan i går. Välkomna tillbaks alla tre. Några som dock ännu inte verkar vaknat upp ur sommardvalan är Ursula Berge och Haninge unga socialdemokrater. Kom igen nu, annars stryker jag er från länklistan!

Demokratin och dess fiender

Jag har fått kommentarer om det jag tidigare skrivit om bland annat Wijks och Linderborgs artiklar om insatserna i flera länder mot terrorism (bland annat här, här, här, här och här). Min egen syn på de insatser som görs har efterfrågats. Jag har funderat en hel och tänkte här försöka utveckla mina tankar om detta. Låt oss börja i Storbritannien, där Tony Blairs uttalanden och föreslagna åtgärder nyligen naturligtvis måste ses i ljuset av det nationella trauma det rimligen innebär att utsättas för upprepade terrorattacker. Men demokratier får inte luras att underminera det som gör dem överlägsna alla andra samhällsformer genom att "kasta ut barnet med badvattnet". Jag tycker definitivt att Blair går för långt. Det är inte demokratiskt försvarbart att ytterligare inskränka yttrandefriheten och organisationsfriheten – i synnerhet när syftet är att försvara demokratin. Att dessutom automatiskt neka dem som "har deltagit i terrordåd eller haft någonting med sådana att göra, någonstans i världen" asyl i Storbritannien kan ge bisarra konsekvenser, då det som bekant inte sällan är en fråga om politiskt perspektiv när det ska avgöras vad som är "terrorism" respektive "frihetskamp". I Sverige har Thomas Bodström bland annat aviserat att regeringen vill "gå vidare för att ge polis och åklagare möjlighet till så kallad buggning", samt "i förebyggande syfte avlyssna personer som misstänks planera terroristattentat". Regeringen kommer i höst också lägga fram ett förslag om hur polis och militär kan samarbeta vid en eventuell terroristattack. Vidare ska bestämmelserna för "lagring av information mellan till exempel mobiltelefoner" ses över. Dessa insatser är betydligt mer sansade och rimliga än den brittiska regeringens. Men visst; det är Storbritannien och inte Sverige som drabbats av terrorism i sommar. Det är kanske därför inte heller så märkligt att vi förmår hålla våra huvuden mer kalla. Jag har alltså egentligen inget att invända mot de åtgärder som redan vidtagits i Sverige och som planeras (mer än en ryggradsreaktion mot militära insatser mot civilister). För mig är yttrandefriheten i det närmaste helig och inget som får kompromissas bort till förmån för "säkerhet". En "säkerhet" där den personliga integriteten fullständigt urholkats, yttrandefriheten blivit ett skämt och där asylpolitiken styrs av godtycke betackar jag mig för.

Bloggträffar

I går kväll var jag på inte mindre än två bloggträffar. Först med några (Anders Bengtsson, Urban Lindstedt och Anders Löwdin) från det väldigt informella nätverket s-bloggare. Sedan gick Anders L. och jag på Storstad och träffade Erik Stattin, Stefan Geens, Per Gudmundson, Henrik Torstensson, Bengt O. Karlsson och Hanneke Zuring. En kvinna i två församlingar av totalt 10 personer. Det är inte utan att man frågar sig: var är brudarna? Inte bara här väl?

Borgerligt skräckkabinett

I takt med stigande opinionssiffror för borgerligheten tar allt fler mediekändisar bladet från munnen och "kommer ut" som borgare. Fullt begripligt; man vill väl vara hipp och cool. En liten genomgång visar att man rent av skulle kunna skrapa ihop en regering av människor på högerkanten, där frånvaro av praktisk politisk erfarenhet närmast framstår som en dygd. I andras ögon framstår församlingen nog dock närmast som ett skräckkabinett... statsminister: Johan Staël von Holstein näringsminister: Micael Bindefeld kultur- och familjeminister: Linda Skugge utrikesminister: Carola Häggkvist försvarsminister: Dick Erixon Regeringen är dock som synes inte fullständig än. Tips välkomnas! Villka skulle i en sådan här konstellation kunna fylla rollerna som t ex finansminister, socialminister och utbildningsminister?

Den verkliga arbetslösheten

Det påstås mycket om hur det ser ut med arbetslösheten i Sverige. Från borgerligt håll påstås det ibland att arbetslösheten i Sverige är uppemot 25 procent och så sent som i dag skriver UNT på ledarplats att det råder "massarbetslöshet". Givetvis är arbetslösheten på tok för hög. Det tror jag de flesta är överens om. Det är däremot inte rimligt att räkna in sjukskrivna, tjänstlediga, föräldralediga och pensionärer in i gruppen arbetslösa, vilket man måste göra för att komma upp i de absurda nivåer som ibland påstås råda. Vad som är mer oroväckande är avsaknaden av konkreta idéer om hur sysselsättningen - och då menar jag riktiga jobb - faktiskt ska öka i Sverige så att fler arbetsföra som vill arbeta och bidra till den allmänna välfärden också kan göra det. I den frågan har UNT en poäng att det är lite oroväckande att Göran Persson i sitt Björkvikstal i helgen inte en enda gång pratade om företag och företagare. Självklart behövs det på många håll personalförstärkningar inom den offentliga sektorn. Men detta bör finansieras genom skatteintäkter från folk som arbetar i den privata sektorn snarare än genom att strunta i budgettaket.

Mina polare Nelson Mandela och Dalai Lama

På uppmaning av Marta Axner har jag gjort testet "Political Compass" igen. Det var något år sedan sist och det var intressant att se hur frågorna utvecklats. Själv fick jag resultatet "Economic Left/Right: -5.88, Social Libertarian/Authoritarian: -6.87", vilket placerar mig ungefär vid Nelson Mandela och Dalai Lama. Också Fredrik Jansson på "Wigforsska tankar" har gjort testet. Rätt skoj. Testa gärna er själva.

Morgan Saddamfar?

För ett tag sedan skrev jag om vådan av att ha ett lite ovanligt efternamn. Jag har uppenbarligen ingenting att klaga på. Läs här vad Maryam Yazdanfar skriver: "När Johan jobbade på SSU-distriktet kom en dag ett brev till mig. Eller snarare till Morgan Kaztanfar. Av alla märkliga stavningar och felsägningar på mitt namn är det nog den märkligaste. Så han började kalla mig Mogge. Och jag började säga Jojje. Fast jag måste säga att Saddamfar som jag blev kallad av ordföranden på SSU-kongressen innan jag skulle hålla ett anförande är nog så intressant."

Nackskott och hål i huvudet

Urban Lindstedt på Sblogg uppmärksammar förslaget från Jan Björklund (fp) om att låta lärare spionerar på sina elevers åsikter och rapportera till Säpo. "Björklunds populism har inga gränser och att föreslå rent Orwellska metoder dagarna efter terrorattackerna i London är hans vanliga stil", skriver Urban, och frågar sig var gränsen går för att bli registrerad i Björklunds skola: "Räcker det att ha skägg eller huvudduk? Det hela blir ännu obehagligare när jag lyssnade på den gamla Ebba Grön låten Vi ska beväpna oss. När jag lyssnar på låten i vuxen ålder känner jag bara obehag inför texten om revolution och nackskott, men skulle min son lyssna på den i Björklunds skola lär han bli registrerad och betraktad som säkerhetsrisk."

Varför jobba?

Medan man åtminstone på en del håll i politiken tycks inriktad på åtgärder för att pressa ned arbetslösheten och få fler människor att bidra till den gemensamma välfärden, går kvällstidningarna åt motsatt håll. Aftonbladet delar med sig av "expertens" bästa tips att slippa jobbet, och Expressen berättar om Ulla, 61, som tar ett friår för sina pudlars skull.

Om normaliteten

Stockholm Pride är över för i år, men innan jag släpper det temat på ett tag vill jag vidarebefordra några tänkvärda ord min fru Stina skrev i en ledare för ett tag sedan (bland annat publicerad här): "Fick ett rosa armband som visar att jag får komma in på Pridefestivalområdet. Det är ett sånt där armband som inte går att få loss och som alla i Stockholm vet symboliserar just Pride. Dock är få medvetna om att det är pressens armband som är rosa och de vanliga deltagarna har röda band och halsband i år. Många tittar på mig i tunnelbanan och vissa ser lite glada ut och småler mot mig - andra ger mig arga och ilskna blickar. Och jag kan se att de tänker 'flata!'. En otroligt obehaglig upplevelse. Känslan är så totalt främmande - tänk då att få leva så här jämt? Visserligen har inte de flesta HBT-personer några synliga tecken på sin läggning till vardags - men det är ingen som tittar på mig och min man när vi går hand i hand i kollektivtrafiken. Ingen bryr sig om oss för vi är 'helt normala'."

Busbra ny bloggportal

Jag har tidigare skrivit (här) om bloggportalen.se. Den har nu haft premiär. Och trots en del sura förhandskommentarer från andra bloggare så är jag klart imponerad av Sigge Eklunds projekt. Jag har hittat massor av intressanta bloggare och bloggar jag inte tidigare kände till och nu lagt upp i min bloggrulle hos Bloglines. Bloggportalen är ett utmärkt komplement till pingsajter som Nyligen, Intressant och Var är du?

Mer vackra ord än besked

Tusentals nya jobb, inom stat och kommuner. Det utlovade Göran Persson i sitt traditionella sommartal från Björkviks Folkets park. Exakt hur framgick inte, men antagligen ska det ske genom det tidigare nämnda förslaget om "matchning" av arbetslösa med jobb som behöver utföras - det vill säga det man kunde förvänta sig att arbetsförmedlingarna redan borde göra. Men skol-, vård- och omsorgsjobb i all ära; vad som verkligen behövs är väl ändå fler arbetstillfällen inom den privata sektor som skapar skatteintäckter snarare än finansieras av dem? Det känns inte riktigt som att Göran Persson tar de alarmerande opinionssiffrorna, den allt mer högljudda kritiken mot hans lederskap och brist på initiativ på ordentligt allvar. Jag hoppas verkligen inte att de kritiker som spekulerar i att Persson planerar för sin avgång har rätt. Men om det nu är så, så måste det komma besked om det mycket snart. Då kan tiden fram till partikongressen ägnas åt att vaska fram en ny partiordförande som kan ge Fredrik Reinfeldt och högeralliansen en ordentlig match i valet 2006.

Lugn parad - men våldet ändå närvarande

Långt ifrån Stockholm och Prideparaden följer jag rapporteringen via bloggar och traditionella medier. Såvitt jag förstått förlöpte årets parad utan missöden eller attacker från dårar. Däremot har än en gång Stockholm Pride störts av idioter som uppenbarligen känner sig hotade av att bögar och flator visar att de finns. Andra, som Nathalie Sundesten Landin, Chadie och Zaida Catalán har uttryckt detta bättre än jag.

Oavgjort på SSU-kongressen

Mitt intryck efter att mestadels ha följt SSU-kongressen på distans via webbsändningar, bloggar och annan medierapportering är att man lyckats ganska väl med att ena förbundet och hitta kompromisser som de olika falangerna tycks kunna acceptera. I tisdags hölls en lång debatt om förslaget till principprogram där förbundsstyrelsens förslag stöddes av den majoritet som av bland annat Dagens Nyheter kallas "höger". Inte oväntat presenterade Skånedistriktet ett helt eget förslag till program, som dock "bara" fick stöd av ungefär en tredjedel av kongressombuden. Viss framgång kan de ändå sägas ha fått, då formuleringar som "demokratisk socialism" ändå kom med, liksom skrivningar om "ekonomisk demokrati". Samtidigt, som Aftonbladets Åsa Petersen påpekar, kom principprogrammets klassanalys att kompletteras "med medvetenheten om underordning på grund av kön, etnicitet och sexualitet" - något som den så kallade "vänstern" motsatte sig. Valberedningens förslag till ordförande – Anna Sjödin, respektive förbundssekreterare – Mattias Vepsä antogs enhälligt och till stort jubel från ombuden, vilket får ses som en seger för idéerna om "maktdelning" mellan de stridande viljorna. I Svenska Dagbladet beskrevs detta som "ett slags terrorbalans": "Genom att båda sidor har fått lika starka vapen ska upprustningen inför kongresserna genom hetsvärvade medlemmar, betalande som icke-betalande, göras onödig". På tisdagseftermiddagen rasade det dock plötsligt in åtta nya nominerade kandidater till förbundsstyrelsen. Om dessa drogs tillbaks eller om valberedningen jämkade sig med dem som nominerat har jag ännu inte fått rätsida på, men när man på onsdagen gick till val så mötte valberedningens förslag inget motstånd. Den nyvalda förbundsstyrelsen kallades upp på scen och efter viss förvirring sjöng presidiet och kongressombuden den klassiska arbetarrörelsesången "Till seger" ("Hör en susande vind genom ungdomens led, se hur ungdomen rustar till kamp...") för att fira de valda. På fredagseftermiddagen nåddes jag av glädjande besked att en enig SSU-kongress beslutat att låta Tvärdrag leva vidare! Enligt uppgift kommer den nyss avgångna redaktören Nisha Besara tillsammans med en ny redaktör få i uppdrag att hjälpa den nya förbundsstyrelsen att förbättra tidningen så att den når ut till fler. Med detta blir mitt sammantagna intryck av kongressen gott. Initiativet att webbsända kongressförhandlingarna var utmärkt, men varför så snåla med övrig dokumentation? Varför inte lägga ut motioner, FS-utlåtanden, valberedningens förslag - och alla pressmeddelanden - på webben? Det får bli hemläxa åt den nya styrelsen.

Besked från Persson

Nu på söndag håller Göran Persson sitt traditionsenliga tal i Björkviks Folkets Park. Det är inte officiellt någon valupptakt, men många förväntar sig säkert att statsministern ska antyda vad som blir inriktningen inför det stundande valåret. En som garanterat gör det är den socialdemokratiske bloggaren Lars Knapasjö, som skriver: "Det är alltid en speciell upplevelse att höra Göran tala eller än hellre se honom i en debatt i kammaren. Han har en särdeles unik förmåga att fånga sitt auditorium. I år hoppas jag att hans tal ska ge oss en vision inför valet nästa år. En vision baserat på ett påtaglig, nära och synbart valprogram som ger oss viktiga (s)-mål och självklara (s)-argument. Det känns nästan som om valet kan komma att avgöras redan på söndag." Jag är tyvärr inte lika optimistisk som Lars Knapasjö. Trots att Göran Persson överraskade positivt med att faktiskt komma till SSU-kongressen och tala så är vi många som fortfarande väntar på tydliga besked om hur fler arbetsföra människor ska få sysselsättning i riktiga jobb och kunna göra rätt för sig. På ledarplats skriver SvD i dag att arbetslösheten utan tvivel är "regeringens största utmaning, inte minst i de egna väljarnas ögon", och att utan en någorlunda övertygande jobbpolitik "blir det kämpigt för regeringen i en valrörelse där arbetslösheten kan bli den helt dominerande frågan". Tidigare har bland annat Marita Ulvskog pratat om ett kommande förslag om "matchning" mellan jobb som behövs utföras och arbetslösa. Detta skulle enligt uppgift skapa "tusentals" jobb; fler händer i vården, mer tid för de gamla, satsningar på miljövård, barnomsorg etc. Än så länge har inga mer detaljer presenterats; först nu i höst ska det komma ett konkret förslag. Och ska man tro de senaste opinionssiffrorna så börjar det brinna en smula i knutarna...

Göran Persson talade på SSU-kongressen

[UPPDATERAD II] Via TT får jag veta att att Göran Persson, trots tidigare besked om att han inte skulle det, nu på fredagsmorgonen dök upp på SSU-kongressen i Linköping. Han höll ett tal inför kongressen som enligt uppgift hade moderaternas planerade systemskifte som huvudtema. Dessvärre har inte webbsändningarna från kongressen fungerat, så några mer uppgifter finns ännu inte. Enligt ett kort referat av Perssons tal som lagts ut på socialdemokraternas webbplats sa han att partiet nu ska vända sin agitationskraft åt höger. Han angrep moderaterna och sa enligt referatet: "De har inte övergett sina värderingar. Men de har insett att man inte blir vald om man attackerar välfärdssamhället. Bo Lundgren sade vad han tänkte. Det gör inte Fredrik Reinfeldt". "Vår man plats" Eric Sundström har mer information om innehållet i talet, samt vad som sades på pressträffen efteråt.

På drift i galaxen

Okej, nu har jag sett "Liftarens guide till galaxen". Och tyvärr, som jag fått förvarnat mig, så höll filmen inte böckernas klass. Den var inte alls dålig, och såväl skådespelarinsatser som specialeffekter var genomgående mycket bra. Men manusförfattarna hade tagit sig för stora friheter med Douglas Adams förlaga (eller kanske snarare förlagor; historien var ju från början en radioföljetong, som sedan blev en boktrilogi i fem delar samt en tv-serie). Att lägga till nya karaktärer är en sak, men att helt utelämna stora viktiga delar av handlingen och blåsa upp andra är inte okej. Förmodligen hade filmmakarna lyckats bättre om man gjort en längre film, behållit fler av böckernas många och långa utvikningar om intergalaktiska krig, bisarra civilisationer och osannolika livsformer. Med berättarröst och allt. Stephen Frys inhopp som berättare var dock bra - men det hade alltså gärna fått vara mer av den varan. Och att man inte lät ex-Monty Python-medlemmen Terry Gilliam ("Brazil", "The Fisher King", "Twelve Monkeys", "Fear and Loathing in Las Vegas" med flera) göra filmen är helt obegripligt! Men trots allt var "Liftarens guide till galaxen", om man betraktar filmen som ett verk i sig, riktigt rolig. Det var utmärkta insatser av Sam Rockwell som Zaphod Beeblebrox, Mos Def som Ford Perfect och Bill Nighy som Slartibartfast. Och inte minst den alltid lysande Alan Rickman som den deprimerade androiden Marvins röst: "Call that job satisfaction, 'cuz I don't". Det är humor!

Onda modesymboler

För en tid sedan skrev jag en recension i SSU:s debattidning Tvärdrag (tyvärr ej på nätet) av boken "40 lyckliga år", en kontrafaktisk roman om en samtid som kunde ha varit; ett Sverige som efter Andra världskriget "befriades" från den "fascistiska" socialdemokratiska regeringen av Röda armén - och sedan dess är ett kommunistiskt land. Boken är tyvärr inte så bra, även om den behandlar ett intressant tema. I recensionen skrev jag att det i dag, inte minst bland unga, finns en historie- och aningslöshet om vad som pågick på andra sidan järnridån i Europa fram tills för bara några få år sedan: "Det är denna aningslöshet som får unga människor att bära röda stjärnor, hammaren och skäran och andra symboler för kommunistiskt förtryck". Denna formulering föranledde en SSU:are att på förbundets interna debattforum Agera spekulera i om jag försökte "slå det svenska rekordet i både mccarthyism och ungdomsförakt"... I en ledarkrönika i Göteborgs-Posten i dag skriver Helena Öman att röda tröjor med femuddiga stjärnor, hammare och skära eller den ryska förkortningen för Sovjetunionen, CCCP, samt Che Guevara-tröjor verkar bäras som ett uppror mot västerlandet: "En protest mot politiker och företagsledare för att visa att man förstått att det inte är pengar som leder till lycka". Men bär man kommunistsymboler av någon form av medvetet val snarare än av en modenyck borde ha läst sin hemläxa bättre. Helena Öman skriver: "Det spelar nämligen ingen roll hur god tanken må vara med kommunism om tiotals miljoner får plikta med livet för att samhället ska kunna uppnå högre mål. Systemet är defekt. Ett bra system ska kunna hindra våldsamma galningar utan empati från att ta makten. Sådana finns i alla samhällen, det är inte kommunistländerna som har haft otur. Där fattas maktdelning och framför allt saknas kritiker. De måste få finnas. Annars går dynamiken och utvecklingen förlorad, och hela samhället med den."

Vansklig moderat valstrategi

I Sydsvenskan skriver i dag statsvetaren Nils-Eric Hallström att moderaternas förslag om neddragningar av ersättningsnivåerna i välfärdssystemen är "ett politiskt vanskligt förslag i ett Sverige, som under flera årtionden dominerats av socialdemokratiskt tänkande i politik och samhällsliv". Hallström konstaterar att välfärdsstaten i hög grad har formats av socialdemokraterna, "som å sin sida betraktar moderaterna som det största hotet mot den svenska välfärdspolitiken". Han skriver vidare att moderaternas förslag om sänkta nivåer i sjukförsäkring och a-kassa utifrån från socialdemokratiska valstrategiska utgångspunkt är idealiska, då de ger socialdemokratin "välkomna argument gentemot huvudmotståndaren moderaterna inför valet 2006". Men samtidigt är det upp till socialdemokratin om den moderata strategin kommer att lyckas. Över en miljon människor i arbetsför ålder står i dag utanför den ordinarie arbetsmarknaden genom förtidspensioneringar, arbetslöshet och sjukskrivningar. Socialdemokratin måste visa upp en trovärdig och hållbar plan för att få fler människor i arbete - i riktiga jobb.

Läsvärd replik på idiotier

I debatten om terrorism har bland annat Åsa Linderborg hävdat att al-Qaida med sin terrorism "vill att USA och Israel ska sluta ockupera länder helt enkelt". I SvD i dag replikerar Salam Karam på denna bisarra argumentation: "Om extremistiska islamistiska grupper bryr sig så mycket om andra muslimer, varför dödar då al-Qaida oskyldiga irakiska barn? Är al-Qaidas terrorattentat mot två av islams heligaste städer i Irak, Najaf och Karbala, ett försvar av islams heliga platser? Är talibanernas offentliga piskning av shiamuslimer i Afghanistan ett resultat av västvärldens ageranden?"

Gå med i paraden!

I går besökte jag Pride Park och minglade med en himla massa homos, hetros, transor och andra. Stockholm Pride har sedan starten blivit ett riktigt folkkärt arrangemang där den årliga Prideparaden genom stan blivit ett nästan lika självklart inslag i sommaren som allsången på Skansen. Själv är jag tyvärr inte i stan i helgen och kan därför inte gå med, något jag gjort snart sagt varje år. Men jag hoppas att många andra tar chansen. Sossar, oavsett läggning, är välkomna att gå tillsammans med HBT socialdemokraterna. Andra kanske väljer att gå tillsammans med Stolta föräldrar, syskon och vänner. Hur som helst är alla välkomna som vill visa sitt stöd för alla människors rätt att leva som de vill, hur de vill, med vem eller vilka de vill.

Varumärket Sverige II

För en tid sedan skrev jag (här) om den undersökning som utnämnde Sverige till världens starkaste "nationsvarumärke". Nu har Anholt-GMI presenterat en ny undersökning där fler länder ingår i studien, och här hamnar Sverige på en ändå hedrande femteplats efter Australien, Kanada, Schweiz och Storbritannien. SvD har uppmärksammat undersökningen och konstaterar att Sverige alltså tappat fyra placeringar, men att "det beror mest på att den byggts ut rejält med nya, rankade länder – från 10 till 25". Storbritanniens placering, hårfint före Sverige kan enligt Simon Anholt, som ligger bakom rapporten, bero på att enkäten gjordes i juni då britterna stod i mediernas fokus som värd för G8-mötet i Gleneagles och var ny ordförande i EU – men före bombattentaten i London. Det ska bli intressant att se hur – om alls – svenska politiker, i regeringsställning och oposition, kommer att referera till Anholt-GMI:s undersökning i retoriken om hur det egentligen står till med Sverige. Även andra har ju på senare tid uppmärksammat det svenska varumärket och bedrivit en i det närmaste smutskastningskampanj mot landet (läs mer om det här). I ljuset av den nya undersökningen framstår detta agerande ännu mer märkligt.

Aftonbladet och terrorismen

[UPPDATERAD] På sin blogg skriver Helle Klein om "Aftonbladets briljanta kulturjournalist Åsa Linderborg" som på radio diskuterat "det pågående terrorkriget" med jusititeminister Thomas Bodström. Klein försvarar Linderborgs kritik mot de åtgärder som nu vidtas i en rad länder för att hindra terrorism och annan brottslighet, men utan att nämna den artikel i SvD där Åsa Linderborg och Erik Wijk skrev att det som sker är "en rad inskränkningar i demokratin" motiverade av "kortsiktig jakt på opinionssiffror". Vad Helle Klein inte heller nämner är att hennes egen tidning i högsta grad bidrar till att blåsa upp människors rädsla för terrorism till absurda nivåer (exempel: "Här är terrorns mål - i Sverige"), vilket förstås bidrar till krav om politiska insatser liknande dem Klein och Linderborg kritiserar. Jag har nu lyssnat på radioinslaget Helle Klein refererar till. I det säger "Aftonbladets briljanta kulturjournalist" Åsa Linderborg bland annat: "Snart finns det inga så kallade västerländska värderingar kvar att försvara. Det har Thomas Bodström perforerat alldeles på egen hand." samt: "Terroristerna vill inte åt det västerländska samhället och vår demokrati utan de vill att USA och Israel ska sluta ockupera länder helt enkelt."

Hiv-testa alla asylsökande?

TV4:s Nyheterna rapporterar att Smittskyddsinstitutet förra året registrerade det största antalet nya hiv-fall i Sverige sedan mitten av 80-talet. Störst är ökningen bland nyinvandrade som har smittats innan de kom till Sverige. Tidigare har den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson väckt frågan om tvångstestning av asylsökande. Nu förebereder han en riksdagsmotion om detta. Jag är mer tveksam. Givetvis bör alla, såväl asylsökande som alla andra, erbjudas hiv-test. Alternativt kan man överväga obligatorisk så kallad hiv-screening för alla. Men att just fokusera på asylsökande innebär ett utpekande och misstänkliggörande som jag tycker är ovärdigt Sverige, som redan nu behandlar asylsökande som brottslingar.

SSU-kongressen via webben

I dag har jag lyssnat till de kongressande SSU:arna via deras utmärkta videolänk. Besluten har hitintills varit mestadels kloka och bra - jag återkommer efter kongressen med en mer detaljerad genomgång. Kan dock konstatera att valberedningens förslag till förbundsordförande, Anna Sjödin, och förbundssekreterare, Mattias Vepsä, nu fastslagits och inga andra nominerats till dessa poster. Skönt att slippa strider om detta. Någon som däremot bloggar live från kongressen och har kloka synpunkter redan nu är Laila Naraghi.

Fånge på tv-fortet II

För att tydliggöra mina äventyr i går så har jag med hjälp av Google Earth skapat en karta som förhoppningsvis ger en lite tydligare bild. 1. SVT:s huvudingång, här kom jag in. 2. Utgång, gissningsvis en av många... 3. Bakre ingång till USA:s ambassad. 4. Staketet där jag klättrade över.

Fånge på tv-fortet

Efter att jag schasats ut från tv-studion så hade jag tänkt gå tillbaks samma väg som jag kom in, lämna tillbaks besöksbrickan och åka hem. Nu blev det inte riktigt så. Jag har ett alldeles uselt lokalsinne, och plötsligt hade jag passerat en dörr ut i ett trapphus, utan möjlighet att ta mig tillbaks (passerkort och kod krävdes nämligen för det). Från trapphuset ledde bara en dörr ut, till något som såg ut att vara en bakgård/lastintag. På dörren stod dessutom en oroväckande skylt: "dörren skall hållas stängd". Jag trotsade detta och vågade mig ut. Döm om min förvåning då jag nu befann mig vid den bakre ingången till amerikanska ambassaden, och dit in vågade jag mig inte utan uppehållstillstånd och med ett suspekt efternamn. Efter ytterligare en stunds irrande föreföll den enda framkomliga vägen ut gå över ett två meter högt rostigt järnstaket, krönt av spetsar. Exakt hur jag bar mig åt vet jag inte riktigt, men till slut kom jag över. Jag vinkade lite lugnande åt de häpna bilisterna på andra sidan och linkade hem med skrapsår i handflatorna.

Allt som sägs på tv är sant

Nu ligger mitt framträdande i Studio 24 om SSU ute på webben. Kolla här och "spola fram" till c:a 10.05. Synpunkter mottagest tacksamt!

V som i terrorism

Veckans skrivbordsbild kommer från filmen "V for Vendetta", i regi av bröderna Wachowski som ju tidigare skapat Matrixtrilogin. Filmen baseras på en serie, eller snarare "graphic novel" (som den här typen av litteratur heter på engelska) av Alan Moore och David Lloyd. Filmen kan nog bli hur dålig som helst – filmatiserade serier i allmänhet och suveräna Alan Moore-skapelser ("The League of Extraordinary Gentlemen", "From Hell" och "Constantine") i synnerhet har ju tyvärr en egenhet att bli det. Men serien "V for Vendetta" är riktigt, riktigt bra. "V for Vendetta" är också skrämmande aktuell då den utspelar sig i Storbritannien i en inte allt för avlägsen framtid där landet styrs av en totalitär, fascistoid regering och den ende som vågar göra motstånd är en mystisk, maskerad man kallad "V". V begår en rad spektakulära terrordåd som skakar om och till sist fäller regimen. Och nej, jag menar verkligen inte att dagens Storbritannien kan jämföras med det i "V for Vendetta". Några som däremot verkar vara inne på den linjen är de sällan särskilt politiskt välbalanserade Erik Wijk och Åsa Linderborg som i dag skriver i SvD. Enligt Wijk och Linderborg föreslås nämligen över hela EU "en rad inskränkningar i demokratin", inte som svar på terrorangrepp utan "i kortsiktig jakt på opinionssiffror" (något som normalt inte brukar bekymra fascistregimer...). Andra (bland andra "Jinges web- och fotoblogg" och "Tobias Lindbergs socialistiska blogg") har redan kommenterat artikeln, jag låter den tala för sig själv. Det finns hur som helst en utmärkt webbplats om serienovellen "V for Vendetta" där bland annat V:s bruk av terrorism som politiskt verktyg analyseras.

Gröning och Bäckström

På sin blogg skriver Aftonbladets Lotta Gröning om Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström. Hon börjar med att beskriva honom som "en mycket skicklig person", men övergår sedan till uttrycka tveksamhet till honom "i den här nya rollen". Grönings motiv till detta är dock något förbryllande. Urban Bäckström nämligen, påstår Gröning, "ingen företagare och ingen entreprenör" utan "moderat politiker som gjort karriär i staten och som så många andra i försäkringsbolagen". Bäckström och hans pressfolk kan förstås försvara sig själv, men det krävs inte allt för mycket research för att på Svenskt Näringslivs webbplats hitta ett cv där det bland annat framgår att han utöver politik och försäkringsbranschen även bland annat varit forskningsassistent på Institutionen för Internationell Ekonomi, lärare i makroteknik på Nationalekonomiska Institutionen, vice vd för Hotell Mollberg i Helsingborg samt chefsekonom på Aktiespararna. Jag vet inte vilka krav Lotta Gröning ställer på Svenskt Näringslivs vd, men nog låter ovanstående åtminstone i mina öron som en lämplig meritlista för jobbet.

På tv om SSU

[UPPDATERAD] I kväll, strax efter klockan 17c:a 18.15, sitter jag med i Studio 24 för att prata om SSU-kongressen, de bidragsfiffel som varit så omskrivna (läs mer om det bland annat här, här, här, här och här) samt den politiska strid som så länge pågått inom ungdomsförbundet. Jag tror dock, efter att själv pratat med flera människor på olika sidor av konflikten, att kongressen kommer att gå ganska lugnt till. Åtminstone vad gäller ordförande- och de övriga personvalen. Däremot kan debatten hetta till vad gäller en del sakpolitiska- och organisatoriska frågor. Framtidskommissionen verkar dock ha gjort ett bra jobb med att reda ut konflikthärdar, hitta lösningar samt få meningsmotståndarna inom förbundet att blicka framåt och koncentrera sig på att bekämpa socialdemokratins motståndare snarare än andra SSU:are. Medierapporteringen om konflikten och medlemsfusket i SSU har tyvärr flera gånger varit missvisande. Det har till exempel inte alls i så hög utsträckning handlat om pengar. I stället har det handlat om att få fler ombud till förbundskongresserna, för att där kunna vinna politiska strider om styrelseposter och formuleringar i handlingsprogram. En annan miss som gjorts är beteckningarna "höger" och "vänster" inom SSU. Alla SSU:are ser ju sig som "vänster" i förhållande till den verkliga "högern" – borgerligheten. De som av andra kallas "höger" inom SSU är en ganska heterogen samling där en del är för EMU och euron – andra är emot, en del har inga problem med röda flaggor eller epitetet "socialist" – andra (jag själv bland annat, läs mer här) har det, och en del tycker att det marknadsekonomiska system vi har i Sverige är bra – andra vill ha något annat. Det enda som egentligen tydligt förenar den här gruppen är motståndet mot dem som kallas för "vänstern" i SSU. Men också detta är förstås en grupp med stora olikheter "internt". Hur som helst så har känslorna verkligen rörts upp inom SSU sedan det först avslöjades att Ardalan Shekarabis kampanjgrupp använt pengar avsedda för SSU-verksamhet till att driva hans kandidatur till ordförandeposten. Men konflikten inom SSU går längre tillbaks än så. På bloggen "Wigforsska tankar" skriver Fredrik Jansson om en artikel i tidningen Socialistiskt Forum som ganska väl sammanfattar historien. Men när olja nu gjuts på vågorna i SSU föreslår SSU:s förbundsstyrelse nu ironiskt nog att förbundets debattidning, Tvärdrag, ska läggas ned. Det är ironiskt eftersom tidningen startades i början av 80-talet just för att då låta alla stridande falanger inom förbundet komma till tals och resonera om sina motsättningar. Nu verkar man i stället vilja tysta ned konflikten. Jag tror sammanfattningsvis att det blir en bra SSU-kongress, men det är samtidigt väldigt tråkigt att Göran Persson väljer att inte delta (något jag skrivit om här). Jag tror dock inte att det handlar om någon markering. Snarare är det så att Persson inte vill tvingas svara på frågor om fiffel i SSU och skandaler inom socialdemokratin överhuvudtaget. Det är förståeligt, men trist. Jag tycker i stället att han borde passa på att lyckönska SSU:arna i sitt arbete med att komma tillrätta med interna problem, tydligt slå fast att socialdemokratin inte tolererar fiffel – och sedan samla krafterna för en valseger.